Recension: Rise of the Planet of the Apes - 2011 - Början på historien...


Rise of the Planet of the Apes
Regi: Rupert Wyatt
2011
Sci-Fi/Action

Will jobbar på ett forskningscenter där hans mål är att hitta botemedlet mot Alzheimers sjukdom vilken hans pappa lider av. I arbetet ingår att göra experiment med apor, eller närmare bestämt med chimpanser som anses vara väldigt lika människan i de avseenden som forskningen kräver. Därför utsätter man dem för en experimental drog som återbildar hjärnceller. Sidoeffekten blir, att om man inte lider av några fel i hjärnan så ökar intelligensen hos försöksdjuret istället. Ledningen för företaget ser dollartecken i ögonen och experimenten fortsätter. Vid en tillfällig svacka i forskningsutvecklingen suspenderas dock experimentet och samtiga försöksdjur avlivas, det vill säga alla utom ett. Nyfödda Ceasar, vars mamma utsattes för drogen när non var gravid räddas och växer upp hemma hos Will. Apan visar enorma framsteg när det gäller lärande och hans intelligens ökar mångfaldigt jämfört med mänskliga bar i samma ålder. Alla lever i harmoni, Will, hans pappa och Ceasar. I alla fall ända tills den dagen pappan blir överfallen. Ceasar se rött och vill inget hellre än att skydda honom. Snart blir han förflyttad till en bur där han tillsammans med andra apor blir utsläppta en gång om dagen i på en rastgård. Snart inser Ceasar att han inte hör hemma bland människorna och leder de andra aporna i revolt.

Är det någon film jag älskar så är det Apornas Planet från 1968. Jag vet inte vad det är som gör det för onekligen är det inte trovärdiga apor som presenteras. Det är väl inte det viktiga heller kanske, man får försöka se det metaforiska i det. Men här borde aporna gestaltas som riktiga apor. Och man försöker verkligen, det är bara det att det inte lyckas fullt ut. Om det beror på att de faktiskt spelas av skådespelare, alltså med en massa elektroder på sig som sedan sänder information till en dator som i sin tur animerar själva aporna. Jag har svårt att sätta fingret på det men det ser inte riktigt äkta ut. I slutet borde det kanske inte vara det heller, eftersom Ceasar och de andra aporna utvecklar mer och mer mänskliga beteenden, men i början tycker jag nog att det skulle vara mera naturtroget.




Fast nu letar jag fel där inga finns för det är egentligen ett ganska litet problem. Jag ser hellre att rörelsemönstren inte funkar till hundra procent och att man får ansiktsuttryck som är hundra procent klockrena, än tvärt om! Andy Serkis gör rollen perfekt. Han har tidigare gestaltat bland annat King Kong i Peter Jacksons version men är förmodligen mest känd som Gollum i Sagan om Ringen filmerna.

Är man ett fan av de tidigare filmerna lär man hitta en hel del hommage. Det är inte alltid stora saker utan ganska små detaljer utan att för den skulle går till överdrift. Det är som de säger i extramaterialet, det är en tunn gräns mellan att ha roligt och att gå till överdrift. Det skapar bara en tramsig film. Här har man lyckats hitta en bra balans men om jag åter igen får hänvisa till extramaterialet så finns det en del detaljer som är så gömda att man nog måste vara en riktig Apornas Planet nörd för att hitta och förstå referenserna. Jag är inte riktigt där kan jag säga!




Jag klagade lite på JamesFranco när jag skrev om Oz: TheGreat and Powerful, att han spelade över. Det syns ingenting av det här! Han passar perfekt in i rollen som den unge ambitiöse forskaren som faktiskt också har ett hjärta. Det blir ett perfekt samspel med Ceasar som efterhand utvecklar ett agg mot människan och då framförallt de fångvaktare som håller honom fången och som plågar honom. Han inser att en intelligent apa inte är stark nog att genomföra en förändring men att styrkan sitter i antalet. Han ser till att det händer och är den första som verkligen sätter ned foten och säger ifrån!




John Lithgow är även han perfekt i rollen som den Alzheimers drabbade pappan. Är det något han kan spela så är det förvirrad… Han har en uppenbar fallenhet för det! Och Brian Cox dyker upp som ägare av aphuset där Ceasar sitter inspärrad. Alla dessa mänskliga karaktärer plus några som jag inte har räknat upp ligger till grund för utvecklingen som på något sätt är oundviklig.

Filmens budskap? Tja, om det finns något så är det först och främst en vädjan att behandla alla djur med respekt. Att djurplågare får vad de vill när väl djuren släpps lösa samt att man kanske inte ska bedriva forskning om allting och med alla medel försöka leka Gud. En del saker är inte menade att förändras helt enkelt.


8/10