Recension: Silent Scream - 2005

Silent Scream

Aka: The Retreat

Regi: Matt Cantu, Lance Kawas

2005

Horror

När terminen är slut får klassen låna sin lärares – psykologiprofessorns, stuga i skogen som tack för att de alla hjälp honom med hans experiment, att tränga i den mänskliga hjärnan och med hjälp av hypnos bevisa vissa grundläggande teorier i hans forskning. Väl framme i stugan har dock eleverna inga tankar på mera studier. De vill roa sig, dricka öl och hångla. I den karga trakten finns förstås även en maskerad mördare som håller på att iscensätta sitt eget experiment – döda dem en efter en…

Läser man handlingen på den här filmen krävs det inte särskilt många sekunders betänketid innan man vet vad det är för typ av film man kommer att få. För även om det inte står SLASHER! med stora bokstäver över framsidan, så är i alla fall handlingen en av de mest typiska i sammanhanget.

Snabbt fattar man också att om man ska ta filmen på allt för stort allvar, kommer man att bli gruvligt besviken. Det är inte särskilt spännande och skådisarna är inte lysande. Naturligtvis varierar kvalitén på dessa ganska kraftigt mellan urusla och ganska hyfsade men på det hela taget får man inget gott intryck. Dock ska det sägas att filmen innehåller något som jag personligen är ganska svag för, referenser till andra kändare filmer i genren som kräver att man är uppmärksam om man inte vill missa dem.

Det är också ett förhållandevis högt tempo i filmen, åtminstone vad gäller bodycount. När jag tänker efter vet jag inte om jag sett någon annan slasher med ett liknande tempo på detta plan men det gör ju också att spänningsmomenten, som jag nämnde något stycke upp, utarmas. Blodet skvätter riktligt omkring och en del innovativa metoder används av mördaren men det räcker liksom inte, ingenstans finns det något som verkligen greppar tag i en för att tvinga ned en på knä. Effektmässigt finns det också en del kvar att önska.

Sen var den ju det där med slut-twisten… Det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket men jag tycker, tvärtemot vad alla andra tycks tycka, att den räddar upp filmen från ett katastrofalt nederlag och ger den åtminstone någon liten poäng rent manusmässigt. För handen på hjärtat… Det är rätt så ologiskt och dumt hela vägen att det bara blir löjligt.

Rekommenderas endast till såna som jag, som måste se alla slashers som finns, alla andra bör hoppa över den här…

Recension: Super Cyclone – 2012 - Jättestormen från dårhuset!

Ed Wood hade trivts som fisken i vattnet med ett bolag som The Asylum. Vid första anblicken verkar deras produktioner inte var hur billiga som helst. Det ser åtminstone välgjort ut när det gäller bildkvalitet och kameraföring och sådana saker. Strax inser man – varje gång – att det är värdelösa skådespelare, urusla datorgenererade effekter och skrattretande manus. Ska man vara seriös finns det inget med det här som är bra, men jag kan inte låta bli att fascineras av det, jag blir underhållen av kalkonvärdena och så är det bara…

Handlingen är enkel. Eller det vet jag inte om den är egentligen. Man verkar krångla till det med en massa tekniska och naturvetenskapliga termer som jag inte riktigt har koll på. Men grundpremisserna är i alla fall enkla. En oljerigg borrar i en magmaficka, vilket innebär att temperaturen i havet höjs, vilket i sin tur skapar turbulens i luften eller nåt sånt. Dessutom lär det finnas en metangasläcka i närheten som hotar att spränga allt i luften vilken minut som helst. Turbulensen eskalerar och snart hotas hela Kalifornien av en supercyklon!

Underhållningsvärdet är som sagt högt men är du ute efter en film som du kn ta seriöst och på allvar ska du välja något annat. Det här måste vara en av de värsta filmerna som någonsin kommit från The Asylum. Jag låg i soffan och småfnissade mest hela tiden. Att betygsätta den här filmen vore orättvist…

Recension: Reign of Assassins – 2010 – Asiatisk svärdskonst!

Har man sett en kinesisk svärdfilm som utspelar sig under antiken har man sett alla kanske man skulle kunna tro? Jo, det ligget faktiskt något i det. Det är rätt mycket staccatokoreografi i stridsscenerna och det är uppenbart att skådespelarna hänger i linor emellanåt. Men även om det nu är så att man har sett alla om man har sett en så spelar det inte så stor roll om man gillar den här typen av film. Jag tycker de är oerhört underhållande och vackra! För är det något som man får med sig av de här filmerna så är det estetiken.

Karaktärerna i den här känns lite styltiga. Det är en del av charmen tycker jag. Jag vill att det ska vara lite grand som om man tittade på en serietidning. Det är väl det asiatiska svaret på västerlandets superhjältefilmer kanske? Naturligtvis är det en film fylld av obegriplig asiatisk vishet, det är precis som det ska vara alltså!

Michelle Yeoh, som får sägas har huvudrollen, sköter sig utmärkt och svärdscenerna utmärker sig också med några nya tekniker. Översatt kallas tekniken för vattenklyvarteknik, hur mycket det stämmer in på originalbetydelsen vet jag inte. Det ser i alla fall coolt ut och genast är vi tillbaka till estetiken. Gillar man den här typen av film är det helt enkelt stor sannolikhet att man även gillar den här även om den inte är nyskapande. Detsamma gäller förstås det omvända!

7/10