The Raven - 2012 - MYCKET fritt efter Edgar Allen POe

The Raven

Regi: James McTeigue

2012

Thriller

Författaren Edgar Allen Poe har mer eller mindre slutat att skriva bloddrypande fasansfulla historier och vill hellre ägna sig åt finstämt lyrik. Någon har emellertid andra tankar och utför ett flertal av Poes litterära fantasier i verkliga livet. Några otursamma medborgare får således sätta livet till. Saker och ting heter dock till mera när Emily – Poes käresta, blir kidnappad och kidnapparen kräver att Poe skriver fler berättelser med dessa händelser som grund. Det blir en katt och råtta lek där tiden är en viktig fiende. Om man inte lyckas hitta Emily i tid kommer hon att dö…

Edgar Allens Poes dikt The Raven har legat till grund för filmer förr. Jag är osäker på hur många det egentligen handlar om men de mest kända är i alla fall versioner från 1935 och 1963. Hur mycket den första egentligen har med dikten att göra ska jag låta vara osagt eftersom jag inte kan påminna mig om att jag har sett den. 1963 års version har dock inget med den att göra mer än att Vincent Price reciterar delar av den i början av filmen. Här har den i någon mån en sammanhållande egenskap men det tillför verkligen inte något speciellt och det är heller inget som historien bygger på.

Istället är det en historia som vi redan har sett några gånger som uppenbarar sig. Den där någon lånar frikostigt från det skrivna ordet för att starta ett slags duell med författaren. Det gäller helt enkelt att vara smartare än sin motståndare. Det som skiljer den här från de andra i samma stil är förstås att det handlar om mordsekvenser inspirerade av Edgar Allen Poes skriverier. Känner man till något om författarens noveller och historier växer filmen något, det är intressant att se hur man kopplar ihop mördarens modus operandi med Poes författarskap. Gud vet att han fantiserade ihop några riktigt kusliga historier…

Skall man dock vara lite mer objektiv hävdar jag att en film vars behållnings till stor del ligger i en förkunskap av författarens verk är ett misslyckande. Jag fann själv filmen oerhört intressant, åtminstone till en början, men hade jag inte varit så pass insatt hade jag inte kunnat tillgodogöra mig filmen på samma sätt! Framåt slutet blir det lite för tvådimensionellt och filmen tappar en hel del på sin standardiserade historiestruktur.

6/10

Recension: Miffo - 2003

Miffo

Regi: Daniel Lind Lagerlöf

2003

Komedi

Tobias (Jonas Karlsson) är en nyutexaminerad präst som inte trivs med jobbet i storstan. I stället söker han en tjänst i en liten förort. Där träffar han rullstolsbundna Carola (Livia Millhagen) och var hans liv inte komplicerat sen tidigare så blir det definitivt det nu. En bergochdalbana av känslor som i sina bästa stunder är tämligen euforisk tar sin början.

Till en början kände jag att skådisarna och i synnerhet huvudrollsinnehaven Jonas Karlsson kunde ha gjort ganska mycket mer av sina roller. Efterhand så förändras det dock och känslan av realism smyger sig sakta på. Handlingen är tämligen simpel egentligen även om den är lite maskerad på sina ställen, ofta men en komisk effekt. Pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke söker tröst hos annan flicka osv.

Något som för mig som skåning var väldigt positivt, var att den skånska dialekten kändes väldigt äkta. Något som oftast inte verkar vara fallet, kanske för att få den tydligare och därför inte låter helt äkta - men inte här alltså. Livia Millhagen gör ett strålande jobb och det handlar förstås inte bara om dialekten utan om hela hennes rolltolkning.

Det finns mycket känslor i filmen, ofta ren sentimentalism. Ovanligt nog så tycks det funka här och även om det är en komedi så sitter man ofta med en fuktig ögonvrå. För under ytan gömmer sig gripande människoöden som både behandlar slum och fattigdom, alkoholism och drog missbruk, samt klyftorna mellan socialgrupperna. Känslan av att inte passa in är påtaglig genom hela filmen och det känns som alla är mer eller mindre vilsna i sin sociala status.

Komiken består till största delen av situationskomik och till viss till lyteskomik. Det kanske är ofrånkomligt när handlingen till så stor del kretsar kring en rullstolsbunden kvinna. Balansgången mellan humor och moraliteten att inte döma folk utifrån stereotyper känns välavvägd och lyckad.