Miffo
Regi:
Daniel Lind Lagerlöf
2003
Komedi
Tobias (Jonas Karlsson) är en
nyutexaminerad präst som inte trivs med jobbet i storstan. I stället söker han
en tjänst i en liten förort. Där träffar han rullstolsbundna Carola (Livia
Millhagen) och var hans liv inte komplicerat sen tidigare så blir det
definitivt det nu. En bergochdalbana av känslor som i sina bästa stunder är
tämligen euforisk tar sin början.
Till
en början kände jag att skådisarna och i synnerhet huvudrollsinnehaven Jonas
Karlsson kunde ha gjort ganska mycket mer av sina roller. Efterhand så
förändras det dock och känslan av realism smyger sig sakta på. Handlingen är
tämligen simpel egentligen även om den är lite maskerad på sina ställen, ofta
men en komisk effekt. Pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke söker
tröst hos annan flicka osv.
Något
som för mig som skåning var väldigt positivt, var att den skånska dialekten
kändes väldigt äkta. Något som oftast inte verkar vara fallet, kanske för att
få den tydligare och därför inte låter helt äkta - men inte här alltså. Livia
Millhagen gör ett strålande jobb och det handlar förstås inte bara om dialekten
utan om hela hennes rolltolkning.
Det
finns mycket känslor i filmen, ofta ren sentimentalism. Ovanligt nog så tycks
det funka här och även om det är en komedi så sitter man ofta med en fuktig
ögonvrå. För under ytan gömmer sig gripande människoöden som både behandlar
slum och fattigdom, alkoholism och drog missbruk, samt klyftorna mellan
socialgrupperna. Känslan av att inte passa in är påtaglig genom hela filmen och
det känns som alla är mer eller mindre vilsna i sin sociala status.
Komiken
består till största delen av situationskomik och till viss till lyteskomik. Det
kanske är ofrånkomligt när handlingen till så stor del kretsar kring en
rullstolsbunden kvinna. Balansgången mellan humor och moraliteten att inte döma
folk utifrån stereotyper känns välavvägd och lyckad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar