Recension: Miffo - 2003



Miffo
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
2003
Komedi

Tobias (Jonas Karlsson) är en nyutexaminerad präst som inte trivs med jobbet i storstan. I stället söker han en tjänst i en liten förort. Där träffar han rullstolsbundna Carola (Livia Millhagen) och var hans liv inte komplicerat sen tidigare så blir det definitivt det nu. En bergochdalbana av känslor som i sina bästa stunder är tämligen euforisk tar sin början.

Till en början kände jag att skådisarna och i synnerhet huvudrollsinnehaven Jonas Karlsson kunde ha gjort ganska mycket mer av sina roller. Efterhand så förändras det dock och känslan av realism smyger sig sakta på. Handlingen är tämligen simpel egentligen även om den är lite maskerad på sina ställen, ofta men en komisk effekt. Pojke möter flicka, pojke förlorar flicka, pojke söker tröst hos annan flicka osv.

Något som för mig som skåning var väldigt positivt, var att den skånska dialekten kändes väldigt äkta. Något som oftast inte verkar vara fallet, kanske för att få den tydligare och därför inte låter helt äkta - men inte här alltså. Livia Millhagen gör ett strålande jobb och det handlar förstås inte bara om dialekten utan om hela hennes rolltolkning.

Det finns mycket känslor i filmen, ofta ren sentimentalism. Ovanligt nog så tycks det funka här och även om det är en komedi så sitter man ofta med en fuktig ögonvrå. För under ytan gömmer sig gripande människoöden som både behandlar slum och fattigdom, alkoholism och drog missbruk, samt klyftorna mellan socialgrupperna. Känslan av att inte passa in är påtaglig genom hela filmen och det känns som alla är mer eller mindre vilsna i sin sociala status.

Komiken består till största delen av situationskomik och till viss till lyteskomik. Det kanske är ofrånkomligt när handlingen till så stor del kretsar kring en rullstolsbunden kvinna. Balansgången mellan humor och moraliteten att inte döma folk utifrån stereotyper känns välavvägd och lyckad.