Recension: Flashman - 1967



Flashman
Regi: Milo Loy
1967
Action/Komedi

Några skurkar få tag i ett osynlighetsserum som de använder för att komma over pengar till sin brottsliga verksamhet. Samtidigt håller en kvinnlig liga på att systematiskt byta ut bankernas pengar mot falska sådana. Mitt i allt detta befinner sig Flashman, en brottets bekämpare som naturligtvis hela tiden är dem på spåren. Värre blir det också när de två ligorna slår sig ihop för att komma över en maharadjas alla pengar. De planerar att mörda honom och det är upp till Flashman att stoppa deras framfart.

Efter över tusen skrivna recensioner i olika format och längder tror jag aldrig att jag har använt ordet ”rafflande”. Det är ett ord som jag finner ha en negativ klang även om resultatet förstås kan vara underhållande. När det gäller den här filmen känner jag att det helt enkelt inte finns någon annan väg att gå än att just beskriva den som ”rafflande”. Det är fånigt och tramsigt men inte värre än att man klarar av att balansera precis på gränsen. Det är hela tiden charmigt och även om osynlighetslogiken fallerar på sina ställen är det ett rätt roligt manus. Jag hade faktiskt väntat mig en betydigt mindre underhållande film men lyckligtvis tar den här inte sig själv på allt för stort allvar.

Det är tydligt att Batman, den gamla serien, ligger som någon sorts inspirationskälla. Det förekommer inga textrutor ”KAPOW” ”BOOM” eller ”SMASH” och det är väl tur det för det hade kanske blivit lite för mycket. Det är mer själva känslan som man har försökt efterlikna. Och förstås att vår superhjälte inte är vem som helst utan en ofantligt rik snubbe som behöver adrenalinkickar för att må bra. Det finns inga underförstådda hämndtankar som det gör i Batman och det är på det hela taget mer lättillgängligt.

Som actionkomedi finns det förstås en hel del humoristiska inslag, både när det gäller repliker och situationer. På det hela taget tycker jag att man har lyckats mycket bra med miljöerna och det mesta ser faktiskt helt trovärdigt och storslaget ut. Till och med när man hittar lönndörrar i gamla ruiner. Det finns också ett par scener som uppenbart är trickfilmade med modeller men på det hela taget tycker jag att det ser bra ut. Att gestalta osynlighet på 60-talet var säkert en större utmaning än vad det skulle vara idag!

Hade jag inget annat sätt att beskriva underhållningsvärdet av den här skulle jag beskriva det som en baksmällefilm. Att dagen efter kvällen före slötitta på den här i hopp om att det inte blir allt för ansträngande införlivas lätt. Det är helt enkelt en underhållande film utan några större ambitioner.