Recension: Rats: Night of Terror - 1984

Rats: Night of Terror

Regi: Bruno Mattei

1984

Horror

I en postapokalyptisk framtid anländer ett motorcykelgäng till en ny plats. De finner alla slags förnödenheter och blir utom sig av lycka för sådana varor som till exempel mjöl och socker. Men inte bara livsmedel finns att finna, det verkar vara ett forskningscentrum och högteknologisk utrustning finns på platsen. Dock visar det sig också krylla av råttor och tillika de halvruttna och halvt uppätna liken av forskarna. De upptäcker också en gammal maskin som de först tror är ett TV-spel men som sedan visar sig vara en avancerad dator. De får igång denna och den börjar genast arbeta på den fråga de gav den. Problemet är bara att de inte har en aning om vilken fråga de ställde… Svaret låter dock inte vänta på sig och snart står det total utplåning på dataskärmen. Men vilka är det som ska utplånas, är det råttorna eller de själva?

Det här är beviset på att en film inte behöver vara kvalitativ för att vara underhållande. Taffligt manus, usla skådespelare, tam regi och kass dubbning är några av sakerna den här filmen har emot sig, trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av den. Den har något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som lockar.

Det är ingen regelrätt djurskräckis även om den ingår i Djävla Djur boxen. Snarare är det en postapokalyptisk rulle med en extra touch av muterade superintelligenta råttor som krydda åt historien. Eller rättare sagt, historien är beroende av rått-temat för att kunna fungera men inte så centralt som i den genomsnittliga djurskräckfilmen. Det här är trash-cinema på hög nivå och man dras sig inte för att utnyttja de kvinnliga kropparna som dragplåster, några tuttar har väl aldrig skadat populariteten?

Karaktärerna heter rätt roliga saker minsann och jag kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt Lucifer och Lillith, negressen Chocolate eller Taurus och Noah. Jag vet inte om man ska kalla dessa namn för oerhört genomtänkta eller korkade men de berör i alla fall oavsett hur man ser det och det är ju bra.

Råttorna ser förvånansvärt bra ut, åtminstone i de fall man använt riktiga råttor. Vid attackerna har man bytt ut dem mot konstgjorda ekvivalenter men det är väl å andra sidan inget annat att vänta, det är ju sånt som är en del av charmen med filmer som den här. Hade man tagit den på fullt allvar hade mycket av behållningen gått förlorad. Man måste ta filmen för vad den är helt enkelt.

En postapokalyptisk berättelse som rekommenderas å det varmaste, med eller utan råttor.

Recension: Mutant - 1984

Mutant

Aka: Night Shadows

Regi: Jon” Bud” Carlos/Mark Rosman

1984

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Josh (Wings Hauser) och Mike Cameron (Lee Montgomery) är två bröder som är på semester och råka komma ivägen för ett kriminellt gäng. Gänget gör allt för att de ska slira med bilen och köra av vägen, vilket de lyckas med. Bröderna tvingas spendera natten i en liten stad. När de väl kommer dit blir de chockade vid åsynen av den spöklika staden. I sitt sökande efter någon som kan hjälpa dem, upptäcker de ett svårt sargat lik, vilket gör dem lätt panikslagna. De ser en bar som är öppen och bestämmer sig för att gå dit och se om de kan få någon hjälp. Till sin fasa upptäcker de att gästerna där inne är hela gänget som tidigare tvingat dem av vägen. De börjar bråka men sheriffen, Will Stewart (Bob Hopkins) får ordning på bråket. Bröderna tar med Will för att visa honom den döda kroppen, då upptäcker de att liket är försvunnet. Invånarna i den lilla staden försvinner en efter en. De få som fortfarande tycks vara i livet får nys om ett företag som arbetar med kemikalier och som kastar giftigt toxin i sjöarna och på land. Ämnet förgiftar och vanställer människorna till zombies.

I många fall liknar Mutant filmen Night of the living dead, med bättre special effekter och mer action.

Filmen är tekniskt bra gjord. En del scener är både lite skrämmande och spännande, en helt klart sevärd rulle, men absolut ingen klassiker. Effekterna är bra och den finns också som teater och då heter den night shadows. För att vara en lågbudgetfilm så har den rätt bra skådisar, fast jag tycker att Wings Hauser är lite väl återhållsam och kan betydligt bättre. Det vi inte ser blir vi ofta mer rädda för och mordet på Mike är ett perfekt exempel på hur man ger rysningar utan att visa för mycket.  Jon Cardos använder sej utsökt bra av ljuset och fotot. Speciellt under de sista minuterna, då zombiesarna går till attack mitt bland skuggor och dimma.

Bo Hopkins är bra som alltid och de två kvinnliga skådisarna var lysande. De övriga som är med är också skapligt bra. Med traditionella effekter precis som mästaren Alfred Hitchcock brukade använda, rätt musik på rätt tillfälle och inte så mycket våld.

Jag tycker också att de har lyckats rätt så bra med sminkningen när det gäller zombiesarna. Köp filmen eller hyr den om du hittar den och bestäm själv om det är en bra film eller dålig som en del verka tycka.