Recension: Mannekäng i rött - 1958

Mannekäng i rött

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Kajsa Hillman (Anna-Lisa Ericsson) går undercover på modehuset La Femme för att ta reda på var deras toppmodell tagit vägen. Nästan genast börjar mystiska saker hända. Mannekängen som Kajsa söker efter hittas död i ett skyltfönster och Kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) blir också indragen i fallet. Detta är dock bara början och innan paret vet ordet av är de mitt uppe i värld där det ena mordet tycks avlösa det andra och där antalet mordmisstänkta bara växer och växer.

Det här är den andra i raden av Arne Mattsons berömda filmer om deckarparet Hillmans och deras trogna medhjälpare Freddy (Nils Hallberg). Den här gången handlar det om ett mordmysterium på ett modehus och som titeln antyder är den här filmad i färg. Det är Hilding Bladh som denna gång gett liv åt det magnifika fotot som nästan är filmens viktigaste beståndsdel. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och mystiskt, precis som det ska vara.

Självklart finns det även andra positiva saker att säga om filmen och förutom att skådespelarprestationerna även denna gång levererar en trovärdighet åt berättelsen, så är det faktiskt spännande nästan hela tiden. Vem mördaren är avslöjas inte förrän i slutet även om man finner ledtrådar (och villospår längs vägen). Man skulle nästan kunna säga att det här är en förhistorisk giallo från Sverige. Mario Bava’s Blood and Black Lace som annars brukar räknas som den första giallon kom inte förrän sex år senare.

Det som möjligen skiljer den här filmen från de karaktäristiska gialloingredienserna är de blodiga mordsekvenserna. Sådana finns et inte här men vem hade å andra sidan räknat med det i en svensk film från slutet av femtiotalet?

Nåja.. Nu när jag äntligen stiftat bekantskap med denna film efter att ha skjutit upp mötet i åratal kan jag inte nog uttrycka min kärlek för filmen. Den har precis allt man kan önska och vore det inte för något annat skulle enbart slutscenen göra filmen till ett rafflande mästerverk. Ett sanslöst effektivt bildspråk tillsammans med Hilding Bladhs foto gör att man nästan håller andan. Det enda problemet är att det här kommer att bli svårt att toppa av de tre filmer som återstår…

Har du missat den här? Gör något åt det – NU!

Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?

Recension: Cold Fish - 2010

Cold Fish

Regi: Shion Sono

2010

Drama/Thriller

Syamotos dotter åker dit för snatteri. Förnedrade kommer han och hans fru till affären för att klara upp saken. Affärsinnehavaren visar inga tecken på pardon men en man i medelåldern kliver in och löser situationen till allas bästa. Snart föreslår den medelålders mannen att Syamotos dotter ska börja arbeta för honom i hans fiskaffär. Eftersom både han och Syamoto ägnar sig åt handel med sällsynta tropiska fiskar finns där ett naturligt band mellan dem. Snart inser dock Syamoto att allt inte står riktigt rätt till och att det döljer sig en blodig sanning bakom entusiasmen.

Jag såg Suicide Club när den var aktuell och tyckte verkligen om den. Efter att ha sett den här vill jag se alla filmer mellan Cold Fish och Suicide Club som jag har missat! Jag blev oerhört imponerad av inlevelsen i berättelsen! Att det kunde vara en så blodig historia som det slutar som hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om i filmens inledning. Det är helt enkelt något som gradvis smyger sig på.

Filmens egentligen handling är inte så intressant egentligen. Det är någon form av maffiaverksamhet där ingen får sätta sig upp mot Murata som den medelålders rika fiskhandlarknösen heter. Gör man det får man helt enkelt skylla sig själv, han ser sig själv som en Gud med rätt att bestämma vem som ska dö var och när. Sätter man sig ut emot honom hamnar man naturligt nog ett steg närmare sin egen grav.

Syamoto blir motvilligt hans kompanjon eller högra hand i affärerna. Det handlar förstås som fiskaffärer men det är som sagt inte intressant. Miljöerna bland akvarierna är förvisso vackra men det intressant är själva avrättnings- och avskaffningsmetoderna som Murata tillsammans med sin fru begagnar sig av. Det är bland det mest hårresande jag har sett på mycket länge faktiskt!

Tillsammans med skådespelarprestationerna som verkligen är i toppklass gör detta filmen till en mycket intressant rulle. Det gamla uttrycket om att det är viktigare hur filmen handlar om det än vad den handlar om besannas alltså här. Det är en ganska lång film, lite över två timmar, och är man ovan vild våldsmanifestationer kan det säkert bli lite påfrestande. Och visst skulle man kunna ha kortat den lite här och där men på det hela taget är varje scen nödvändig för helheten – som naturligtvis inte uppenbarar sig förrän framåt slutscenen!

7/10