Recension: Marco Polo - 1982



Marco Polo
Regi: Giuliano Montaldo
1982
Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!
                                                                                    
Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!





Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?