Marco Polo
Regi: Giuliano Montaldo
1982
Äventyr
Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i
världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig.
Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte
kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har
fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med
sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken
fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är
där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana
förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att
låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och
Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta
är hans berättelse!
Eftersom det här är en miniserie
sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg
innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att
detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den
återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i
äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från
början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av
betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser
att både han och Marco tagit ut
svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri
medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!
Men de kända skådespelarna slutar
inte där, och förutom Marcos far som
spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar
i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så
medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre
roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James
Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett
rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de
övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han
säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket
är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!
Men hur stora och bra
skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt
är Marco Polos fantastiska resa som
ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer
i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med
hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen
bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai
Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis
sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är
totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar
närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera
hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom
Tibetanska munkar och Korsriddare.
Själva historien är inte helt
olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade
något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag
tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på
intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta
favoriter i sammanhanget. Marco Polo
är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också
med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig
historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar