Recension: El Orfananto - 2007

El Orfananto

Aka: The Orphanage

Regi: Juan Antonio Bayona

2007

Drama/Horror

Laura (Belén Rueda) har en idé om att dra igång ett hem för handikappade barn tillsammans med sin man Carlos (Fernando Cayo) i det barnhem där hon själv växte upp som föräldralös en gång. Deras adopterade son Simón (Roger Príncep) finner sig snabbt i den nya miljön och allt eftersom paret renoverar för att starta verksamheten finner han nya vänner, fantasivänner påstår föräldrarna, medan han bedyrar att de är äkta. Under invigningsfestligheterna försvinner Simón spårlöst och går inte att finna. Laura och Carlos blir förstås utan sig och gör allt som står i deras makt för att hitta sonen även om detta innebär mer okonventionella metoder genom användande av medier och liknande. Carlos är skeptisk, men Laura är övertygad om att det är barnhemmets gamla barn som än en gång vill leka en lek och följer ledtråd efter ledtråd i jakten på sitt försvunna barn.

Inledningsvis fann jag den här filmen ganska trist och utan den geist som krävs för att hålla historien intressant. Allt eftersom förändras dock detta och steglöst blir man mer och mer intresserad av vad som kommer att hända och hur det hela hänger ihop. Att det finns en övernaturlig koppling är tämligen självklart, men tvivlet finns också närvarande hela tiden vilket är bra. Att aldrig vara helt säker på vilken väg historien kommer att ta är enbart positivt även om det finns starka misstankar längs vägen.

Skådespelarmässigt är det tämligen stabilt och även om ingen utmärker sig så där extra mycket är det mycket trovärdigt rån alla håll. Kanske blir det än mer trovärdigt av just det faktum att ingen utmärker sig, det blir ett jämt flyt i prestationerna och det skulle lika gärna kunnat vara på riktigt. Själva spökhistorien, för att filmen innehåller en sån kan man avslöja utan att röja vitala överraskningar, eskalerar långsamt och fångar åskådaren i ett järngrepp. Det avslöjas inte för mycket för tidigt och heller inte för lite för att de senare vändningarna ska bli obegripliga. Det finns helt enkelt en bra balans som gör att den genomsnittlige tittaren relativt bekvämt ska kunna lägga pusselbitarna till rätta utan att för den skull känna att alla fakta presenteras på silverfat.

Det här är också berättelsen om ett förhållande som är på väg utför. Att Laura och Carlos inte riktigt fungerar tillsammans är tydligt även om de verkligen försöker att lappa ihop sitt äktenskap. Att deras som försvinner slår naturligtvis in ytterliggare en kil emellan dem då de inte alls är överens om vilka metoder som är lämpliga att använda i sökandet. Carlos är den mer praktiska och rationella typen, medan Laura tror på de mer spirituella bitarna, eller åtminstone inte är villig att tillbakavisa dessa möjligheter helt och hållet.

Så… som filmen nu började tveksamt, så avslutar den med besked och styrka. Det är mycket intressant framåt slutet och det är också först då man förstår alla detaljer som lagts ut längs vägen. Allt knyts samman och det som tidigare tycktes vara oviktiga detaljer får nu sin fulla betydelse. Kanske blir det någon liten extra twist på slutet, men det betyder å andra sidan att man har något att tänka på efter filmen slut också. Huruvida filmen skulle ha slutat i ett tidigare skede än vad den faktiskt gjorde eller inte. Tittar man på extramaterialet fanns det från början ett ännu längre slut, vilket jag är glad för att fick stryka på foten. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Det finns också andra scener som från början var med men som plockades bort av olika anledningar. Jag håller med i varje enskilt fall att dessa beslut var helt riktiga när man hör motivationerna, det hade helt enkelt blivit för komplicerat med dessa scener intakta.

Rekommenderas!

7/10

Recension: Coyote Ugly - 2000

Coyote Ugly

Regi: David McNally

2000

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

När Violet (Piper Perabo) äntligen följer upp sin dröm, om att bli en känd låtskrivare, flyttar hon till New York. Alla försök hon gör med att få en producent att lyssna på hennes demo verkar helt hopplösa, som om inte det vore nog så blir det inbrott i hennes lägenhet och hon förlorar allt hon hade. Av en slump hamnar hon på Coyote Ugly, en nattklubb där bara snygga, sexiga kvinnor bestämmer. Violet får ett tillfälligt jobb på baren. En dag kommer Bill (John Goodman) som är hennes pappa in och ska överraska henne, men till sin fasa får han se henne hälla vatten på sig själv uppe på bardisken, det är inget som han uppskattar och han tycker hon beter sig som en hora. Det hela slutar med att de blir ovänner.

Detta är en typisk romantisk tonårskomedi, inte speciellt intressant, utan man vet ungefär på direkten vad som kommer att hända. Den lämnar inte mycket till att fundera över, utan den bara flyter på. Kan ju hända att killar ser denna film enbart för den har sexiga tjejer som dansar och rör sig sexigt på bardisken, med mycket vatten. Det som skulle kunna vara bra med denna film är ju att du kan se den med din kille för just de sexiga delarna i filmen, annars är det mycket tjejgrejor i filmen.

Piper Perabo gör en bra skådespelarinsats som Violet, hon passar bra för rollen. Jag tycker dock att filmen är en aning för lång och hade mått bra av att kortas ner 10 minuter. Det som är kul med filmen är att den är hämtad ur verkligheten. Dvs. Baren finns och även personerna som gestaltas i filmen.

Tyra Banks rollkaraktär blir behandlad värst, hon bara lämnar baren men dyker upp utan någon som helst förklaring till varför. Goodman lyckas inte så bra i den här filmen, fattar faktiskt inte varför han valde att ens medverka i den och man kan ju hoppas att han fick bra betalt för att göra sån roll i alla fall.

Det som också är bra med denna film är givetvis att kvinnorna är starka och kan ta hand om sig själva. Det är också väldigt skön musik som du får njuta av om du ser filmen.

Emanuelle and the White Slave Trade - 1978 - välformade bröst och buskig könsbehåring

Emanuelle and the White Slave Trade

Aka: Emanuelle and the Girls of Madame Claude

Regi: Joe D’Amato

1978

Drama/Erotik

Den här gången ska Emanuelle (Laura Gemser) gå under cover för att avslöja och skriva en artikel om prostitution. Hon är en liga på spåren som inte bara sysslar med bordellverksamhet utan även handlar med sexslaver för de som har råd att betala de skyhöga priserna. Undersökningarna visar att högt uppsatta politiker är kunder och Emanuelle ger sig in i leken som bara hon kan. Hon ser till att bli rekryterad till ligans högborg där det förutom allehanda sexuella aktiviteter även förekommer hårda bestraffningar för den som inte lyder de hårda reglerna. Hon måste arbeta snabbt om hon ska komma undan med livet i behåll, men hon måste ju njuta lite av jobbet längs vägen också.

Säga vad man vill om Joe D’Amato men skapa en sexuell spänning kan han! Och tillsammans med den undersköna Laura Gemser kan det helt enkelt inte gå fel. Det är helt klart en av de vackraste och sexiga kvinnor som någonsin fångats på film. Den här filmen är inget undantag även om man kanske kunde ha önskat sig lite mer nerv och spänning i filmen. Alltså inte den sexuella som jag nyss var inne på, utan en mer konventionell sådan. Inte är det särskilt svårt att räkna ut hur det kommer att gå och heller inte varje litet steg längs vägen att komma dit.

                                               

För ämnet är ju faktiskt ganska allvarsamt, trafficking är något som fler filmer borde ta upp på ett seriöst sätt! För vidare seriöst belyses inte problematiken här, och det hade väl ingen räkna med heller i och för sig. Det här är inget inlägg i någon debatt, det är en ren och skär sleaze. Tanken är inte att väcka anstöt om vare sig ämnet eller någon provocerande exploitation. Nej, tanken är snarare att visa erotiska situationer och nakna kvinnokroppar – och det lyckas man alldeles utmärkt med!

Har man sett någon av de övriga Emanuellefilmerna, av vilka jag har recenserat några här, lär det inte komma som någon överraskning att Emanuelle lycka få med sig sin kamera på de mest osannolika ställen och dessutom har en ”hemlig” kamera som hon kan ta bilder med i smyg. Det lär heller inte komma som någon överraskning att hennes mod lätt kan tolkas som dumdristighet. Hon har väldigt lätt för att komma när de hemligheter hon vill avslöja, men så går hon ju sängvägen också.

Men det förkommer ingen hardcore penetration i filmen, trots att Joe D’Amato avslutade sin karriär med att göra ett par hundra renodlade pornografiska rullar. Det förekommer förresten inget annat hardcore heller. Det är en erotisk film men det är ingen porrulle även om det är mycket naket, välformade bröst och buskig könsbehåring.