Recension: El Orfananto - 2007



El Orfananto
Aka: The Orphanage
Regi: Juan Antonio Bayona
2007
Drama/Horror

Laura (Belén Rueda) har en idé om att dra igång ett hem för handikappade barn tillsammans med sin man Carlos (Fernando Cayo) i det barnhem där hon själv växte upp som föräldralös en gång. Deras adopterade son Simón (Roger Príncep) finner sig snabbt i den nya miljön och allt eftersom paret renoverar för att starta verksamheten finner han nya vänner, fantasivänner påstår föräldrarna, medan han bedyrar att de är äkta. Under invigningsfestligheterna försvinner Simón spårlöst och går inte att finna. Laura och Carlos blir förstås utan sig och gör allt som står i deras makt för att hitta sonen även om detta innebär mer okonventionella metoder genom användande av medier och liknande. Carlos är skeptisk, men Laura är övertygad om att det är barnhemmets gamla barn som än en gång vill leka en lek och följer ledtråd efter ledtråd i jakten på sitt försvunna barn.

Inledningsvis fann jag den här filmen ganska trist och utan den geist som krävs för att hålla historien intressant. Allt eftersom förändras dock detta och steglöst blir man mer och mer intresserad av vad som kommer att hända och hur det hela hänger ihop. Att det finns en övernaturlig koppling är tämligen självklart, men tvivlet finns också närvarande hela tiden vilket är bra. Att aldrig vara helt säker på vilken väg historien kommer att ta är enbart positivt även om det finns starka misstankar längs vägen.

Skådespelarmässigt är det tämligen stabilt och även om ingen utmärker sig så där extra mycket är det mycket trovärdigt rån alla håll. Kanske blir det än mer trovärdigt av just det faktum att ingen utmärker sig, det blir ett jämt flyt i prestationerna och det skulle lika gärna kunnat vara på riktigt. Själva spökhistorien, för att filmen innehåller en sån kan man avslöja utan att röja vitala överraskningar, eskalerar långsamt och fångar åskådaren i ett järngrepp. Det avslöjas inte för mycket för tidigt och heller inte för lite för att de senare vändningarna ska bli obegripliga. Det finns helt enkelt en bra balans som gör att den genomsnittlige tittaren relativt bekvämt ska kunna lägga pusselbitarna till rätta utan att för den skull känna att alla fakta presenteras på silverfat.

Det här är också berättelsen om ett förhållande som är på väg utför. Att Laura och Carlos inte riktigt fungerar tillsammans är tydligt även om de verkligen försöker att lappa ihop sitt äktenskap. Att deras som försvinner slår naturligtvis in ytterliggare en kil emellan dem då de inte alls är överens om vilka metoder som är lämpliga att använda i sökandet. Carlos är den mer praktiska och rationella typen, medan Laura tror på de mer spirituella bitarna, eller åtminstone inte är villig att tillbakavisa dessa möjligheter helt och hållet.

Så… som filmen nu började tveksamt, så avslutar den med besked och styrka. Det är mycket intressant framåt slutet och det är också först då man förstår alla detaljer som lagts ut längs vägen. Allt knyts samman och det som tidigare tycktes vara oviktiga detaljer får nu sin fulla betydelse. Kanske blir det någon liten extra twist på slutet, men det betyder å andra sidan att man har något att tänka på efter filmen slut också. Huruvida filmen skulle ha slutat i ett tidigare skede än vad den faktiskt gjorde eller inte. Tittar man på extramaterialet fanns det från början ett ännu längre slut, vilket jag är glad för att fick stryka på foten. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Det finns också andra scener som från början var med men som plockades bort av olika anledningar. Jag håller med i varje enskilt fall att dessa beslut var helt riktiga när man hör motivationerna, det hade helt enkelt blivit för komplicerat med dessa scener intakta.

Rekommenderas!

7/10