Trailer: Femen - Our God is a Woman

Dokumentär om feministgruppen Femen, Verkar kunna bli rätt så intressant! Planeras att vara klar för festivalvisningar 2013.

Recension: Förintelsen - 1978

Holocaust

Regi: Marvin J. Chomsky

1978

Drama

Dr Josef Weiss (Fritz Weaver) är en framstående läkare i Berlin och hans fru Berta (Rosemary Harris) en begåvad pianolärare. Deras äldsta son Karl (James Woods) gifter sig med sin älskade Inga (Meryl Streep) trots protester från hennes familj. Familjen Weiss är nämligen judar och i klarsynthetens namn inser Ingas familj vilka trubbel detta kommer att föra med sig i framtiden. När tiderna blir svårare och svårare för judarna märks det allt mer vilka sympatier Ingas familj – Familjen Helms, egentligen har. I precis rättan tid flyr paret Weiss yngste son Rudi (Joseph Bottoms), då han vägrar anpassa sig efter nazisterna och får kämpa sig fram genom Europa för att överleva, men han är åtminstone fri. Vi får också följa den tyske advokaten Eric Dorf (Michael Moriarty), som till en början bara vill ha ett jobb, men som efter att ha blivit anställd vid SS snabbt avancerar i graderna då han visar sig vara en drivande kraft bakom effektiviseringen av den slutgiltiga lösningen – total förintelse av alla judar i Europa!

Både Meryl Streep och James Woods, som idag är de största stjärnorna som medverkade i Förintelsen, ser verkligen otroligt unga ut även om de faktiskt var i trettioårsåldern när filmen, eller miniserien som det faktiskt är, spelades in. Dock är det inte speciellt tunga roller, eller jag menar, det klart att de är viktiga och att de får betraktas som huvudroller, men de får inte mest tid framför kameran utav alla. Det är förstås svårt att bedöma, eftersom handlingen, delvis utspelar sig under flera år, delvis på grund av att den utspelar sig på flera platser.

                     

Vi får följa historien genom att iaktta familjen Weiss medlemmar, ändå från bröllopet mellan Karl och Inga, som är vad hela historien börjar med. Man märker redan här vilka motsättningar som finns även om saker och ting ännu inte eskalerat till de nivåer som senare kommer att bli verklighet. Det är fortfarande ganska oskyldiga bråk som försiggår och inga direkta inskränkningar har införts mot judarna. Vi får också redan tidigt, förutom familjerna Weiss och Helms, lära känna Eric Dorf, vars hustru är en patient hos Dr Weiss.

Eric är en arbetslös advokat som av sin fru påverkas att söka ett skrivbordsjobb hos SS-chefen Reinhard Heydrich (David Warner) och det är riktigt intressant att följa hans utveckling och jag tycker faktiskt att hans karaktär är den intressantaste av alla. Han är härligt mångfacetterad och även om han verkar hur kall och hård som helst i tjänsten får man också se honom bryta ihop framför sin fru, som får trösta honom och man inser också att det faktiskt är honom som är den drivande kraften bakom hans framsteg och avancemang i graderna. Jag får inte riktigt grepp på honom, å ena sida framstår han som en fullständigt hjärtlös officer som endast är intresserad av att effektivisera processen med judarna, å andra sidan verkar han heller inte helt tillfreds med sig själv. Kanske är hans sätt att hantera situationen med siffror och statistik också ett sätt för honom att distansera sig själv från verkligheten.

Det sätt som vi får följa medlemmarna i familjen Weiss, och alla andra judar vi få lära känna längs vägen för den delen, är däremot inte särskilt oväntad om än gripande. Man bör vara så pass välinformerad och utbildad i dagens moderna samhälle att deporteringar och koncentrationsläger inte längre kommer som en chock. Detta säger jag inte för att det inte är djupt tragiskt, för det är det naturligtvis, utan snarare just för att man inte längre chockas av sättet saker och ting är framställt på. Att chocken över vad som verkligen hände aldrig får lägga sig är något helt annat och jag kan inte nog poängtera, i likhet med vad jag brukar göra när jag skriver om den här typen av filmer och historier, vikten av att förmedla en av de mörkaste delarna i människans historia vidare och lära sig så mycket av den att vi aldrig någonsin tillåter att den upprepas.

Talande är de autentiska bilder och filmsnuttar som ingår i miniserien. Att skapa en sådan realism tvärs igenom alltihop hade givetvis varit starkare än vad som nu blev resultatet, men jag tror inte att särskilt många av oss hade orkat sig genom sju och en halv timme superrealism i det har mycket omtöcknande ämnet. Vi får istället lita till historisk korrekthet på andra sätt och ta till oss av den sensmoral som finns. Inte alla tyskar framstår som hjärtlösa monster, eller alla judar önskar livet ur alla tyskar med det är väl å andra sidan inte speciellt svårt att föreställa sig heller. Man ska inte dra alla över en kam även om det är lätt att gå med strömmen. En del följer order för att rädda sitt eget skinn bara.

Men serien handlar också om mer än bara koncentrationslägerpolitik, den handlar om människor. Det är intressant att vi får chansen att följa händelse förloppet ur flera perspektiv, inte bara från judarnas utan även tyskarnas sida. Det är inte alltid helt självklart vad som sker på order och vad som skor av ren övertygelse i judefrågan. Det är mycket politik och maktkamp och bara för att man är Reichsführer Himmler innebär inte att man klarar av att bevittna en massavrättning av ryska judar utan att rygga tillbaka. Det är kanske lättare att sitta bakom ett skrivbord och fatta beslut om miljoner människor död än att se dem i ögonen trots allt!

Den här serien är kanske inte den mest grafiska i ämnet och heller inte den mest gripande. Men den tillhör helt klart eliten av filmatiseringar som får fram känslor av vanmakt och frustration hos åskådaren. Man vill hoppa in i filmen och påverka utgången av händelserna. Så mycket är helt klart och det är ingen dålig prestation!

Recension: House of blood - 2006

House of blood

Aka: Chain Reaction

Regi: Olaf Ittenbach

2006

Horror

En fångtransport förolyckas längs vägen och de livsfarliga mördarna som fraktas rymmer ut i skogen. Inblandad i olyckan är också Dr. Douglas Madsen (Christopher Kriesa) som hela filmen kretsar sig kring. De tar honom tillfånga för att han ska kunna behandla den dominantaste fångens bror och ger sig ut i ödemarken. Efter en stund finner de ett ödsligt beläget litet hus mitt inne i skogen med en samling besynnerliga människor. De talar en gammaldags dialekt och varnar dem för att stanna hos dem. Fångarna lyssnar naturligtvis inte och anser att de är herrar över situationen. Föga anar de den fruktansvärda sanningen om de blodtörstiga människorna de stött på…

Till en början är filmen väldigt skrattretande, de sanslöst usla skådisarna som bryter ganska grovt på tyska, den styltiga och enormt förutsägbara dialogen och den taffliga handlingen gör att man inte får så stora förhoppningar av de initiala scenerna. Dock väcks nyfikenheten lite till liv när man upptäcker att historien inte berättas helt kronologiskt och att man åtminstone försökt att göra en liten underhandling också och inte bara förlitar sig på en helt endimensionell lösning.

Handlingsmässigt är filmen ganska upprepande och samma scener används ibland ett flertal gånger. Först stör man sig kanske lite på det men efter ett tag är det faktiskt ganska charmigt! Lättare blir det också när man inser att man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar utan helt enkelt låta sig underhållas av de, faktiskt mycket underhållande och våldsamma gorescenerna. För är det något som är ytterst välgjort så är det filmens splattereffekter. Ibland kan de i och för sig tyckas vara gjord för effekternas egen skull och vara lite onödiga men på det stora hela är jag mycket imponerad av dem. Olaf Ittenbach kanske inte är den bäste regissören eller historieberättaren genom tiderna, men göra bra effekter är i alla fall något han kan!

Hur man lyckats få med Jürgen Prochnow i rollbesättningen är i sig en gåta men jag klagar inte. Han äger helt alla andra skådisar i filmen, torts att han endast medverkar en försvinnande liten del av den. Hans roll lär inte vara någon speciell utmaning för en skådis av hans kaliber så jag utgår ifrån att han fick bra betalt för sin medverkan. Hur mycket av filmens totala budget på 1 million euro som gick till honom är naturligtvis svårt att sia om men jag förmodar att rätt mycket av den också gick till effektkontot.

På det hela taget tycker jag filmen är klart godkänd som en stunds förströelse utan att för den delen bli ett referensverk i sammanhanget. Jag tror förresten jag ska se om den snart då jag faktiskt tror att den kan växa lite då den första skepticismen nu är eliminerad!