Recension: Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events - 2004



Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events
Regi: Brad Silberling
2004
Komedi

Syskonen Baudelaire blir, genom en brand av deras föräldrars enorma gods, föräldralösa vid en tidig ålder. Enligt lagen ska de tas omhand av sin närmaste släkting – Greve Olaf (Jim Carrey), som är barnbarnsbarnbarn till deras föräldrars brylling eller syssling eller liknande. Greven visar sig vara en mycket excentrisk skådespelare som inte skyr några medel för att komma över det gigantiska arv som Syskonen Baudelaire föräldrar har efterlämnat till dem. Rent ut sagt behandlar han dem som avskräde och låter dem, i det närmaste, utföra slavarbete åt honom. Han dras sig heller inte för mordförsök på de små barnen och tycks alltid ha en ursäkt för sitt beteende när någon börjar komma honom på spåren. Detta är emellertid bara det första av en serie otursamma händelser i syskonen Baudelaires liv…

Filmen utspelar sig alltjämt medan författaren Lemony Snicket sitter vid sin skrivmaskin och nedtecknar de olycksaliga barnens historia. Ibland fäller han små kommentarer över händelserna och ibland luras han med att berätta händelserna på ett lyckligt sätt för att genast dementera och hänvisa till vad som egentligen hände. Detta är ett lyckats drag och med tanke på att det här egentligen är en barnfilm, finns det också utrymme att bryta när de hemskaste scenerna dyker upp och låta tittaren skapa sin egen bild av händelserna.

Bilden har hela tiden något sagolik över sig, men får uppfattningen om att man befinner sig i en fantasivärld och det känns helt rätt när det gäller en fantasifilm som denna. Jag har inte läst någon av Daniel Handlers böcker (Skrivna under pseudonymen Lemony Snicket) och vet inte hur överdrivna karaktärerna är i dessa, men talar man i filmtermer ligger de på gränsen av vad man som vuxen klarar av att titta på. Framförallt är det Jim Carrey som på vanligt sätt spelar över och helt enkelt är för mycket, han kommer dock delvis undan med det enbart för att filmen är ämnad för barn.

Men det finns fler överdrivna karaktärer i filmen. Både deras farbror Monty (Brian Connolly), som påminner remarkabelt mycket om John Cleese och Tant Josephine (Meryl Streep) som tycks vara maniskt livrädd för det mesta, men framför allt mäklare! Dessa lyckas dock hålla sig innanför ramarna och, liksom barnen, istället enbart vara underhållande. Förresten syns också Dustin Hoffman i några korta ögonblick, som teaterkritiker.

Barnen är som sagt mycket underhållande, om än karikatyrer. Både att Violet får fram uppfinnarandan när hon sätter upp håret med hårbandet används flitigt och Klaus, som tycks minnas allt han läst i föräldrarnas stora bibliotek, framställs ofta med gulliga klichéer. Minstingen Sunny, som älskar att bita i allt och som kommenterar och faktiskt kommunicerar med hjälp av sitt joller är helt enkelt för söt. Hon spelas av tvillingarna Kara och Shelby Hoffman och vem vet, de kanske kan konkurrera med tvillingarna Olsen i popularitet om några år.

Det skulle inte förvåna mig om filmen snart får en uppföljare, dels för att den faktiskt, trots sina brister, är ganska bra och att det trots allt finns ytterliggare 9 böcker i serien att fortsätta med.