Recension: Big Trouble in Little China - 1986



Big Trouble in Little China
Regi: John Carpenter
1986
Action/Komedi

Kurt Russell är lastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt i Chinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun) blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när de ska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna som flytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör att hon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) som behöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och bli dödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan Styrda Wing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble in Little China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut med tillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv på allt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycket komiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helst men som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack och lite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Med en ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmål som sker runt om kring honom.
                             
Men han är egentligen en komisk sidekick och inte huvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menar är att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning om vad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna som blir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främling i de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen är särskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går lite hand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in i sammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för att äntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (Kim Cattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag och rätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men det passar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv på alldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livs scoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hong som tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjort över trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid går till honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att han nobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gången istället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder och Lightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter i Shogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassin är ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det inte finns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt, hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerade monster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också, enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmer från forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla den här filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finns tillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!

Recension: Göta Kanal 3: Kanalkungens Hemlighet



Det här är verkligen ingen höjdarfilm men det finns några förmildrande omständigheter som gör den uthärdlig. Visserligen känns det som om man skrivit ett manus efter att man först har bestämt grundförutsättningarna. ”Loffe” ska vara med, han ska ha problem med kronofogden som ska spelas av Magnus Härenstam och så måste vi ha kanoten och Svante Grundberg med! Det blir lite krystat och sökt och just denna del av filmen är ingen höjdare. Det känns mest som upprepningar av vad man gjort tidigare – i bästa fall! Dock tycker jag att det finns några referenser till de tidigare filmerna eller åtminstone den första som är roligare. Till exempel att man ska ”skita i det blå skåpet” ett uttryck som ju ”Loffe” myntade i den första filmen. Men det blir klart bättre, eller åtminstone mer underhållande när man går ifrån den färdiga mallen och hittar på en helt ny historia som inte nödvändigtvis utspelar sig på kanalen, vare sig det gäller en tävling eller något annat. Filmens avslutande del – skattjakten, påminner nämligen mera om filmer som National Treassure eller för den delen Da Vinci Koden. Alltså många ledtrådar som till slut, genom kluriga attiraljer leder fram till en skatt eller hemlighet. Att detta parti i filmen inte är rimligt om man ser det någorlunda rationellt drar ned behållningen en smula men om man tar sig friheten att inte se alltför strängt på det kan man åtminstone få sig en stunds underhållning av filmen. Detta även om man aldrig någonsin kommer att se om den! 

4/10