Regi: Sidney Lumet
Drama
Jag vet inte hur många gånger jag har påpekat att filmer
som utspelar sig på väldigt få ställen, eller till och med ett enda, kräver
mycket mer av nerv än vad andra filmer gör. Den här utspelar sig i stort sett i
ett enda rum. Jag säger i stort sett eftersom början och slutet inte riktigt
hamnar där.
Filmen inleds nämligen med att en rättegång just är
avslutat och juryn får sina instruktioner. De ska samlas i ett rum och bestämma
om svaranden är skyldig eller inte. De måste vara eniga. Skulle deras mening
vara att svaranden är skyldig enligt anklagelserna kommer denne att skickas
till den elektriska stolen. Det är nu upp till dem att bestämma och skulden kan
bevisas bortom varje tvivel eller om det finns anledning till så kallat rimligt
tvivel. Efter detta förpassas jurymedlemmarna till ett enskilt rum där de ska
bestämma!
För det första måste jag säga att jag är glad att vi inte
har ett liknande system i Sverige som porträtteras i filmen. Jag vet inte om
jag skulle vara lämplig för ett sådant uppdrag och skulle delar av juryn vara
så fulla av förutfattade meningar som det är frågan om här skulle jag onekligen
börja koka av ilska. Det är nästan så jag börjar koka av ilska bara jag sitter
i TV-soffan!
Men mina personliga problem med förutfattade meningar och
dubbelmoral kanske inte har så mycket med filmen att göra? Eller så är det
precis det de har. Det är onekligen en film som ifrågasätter. Den kanske inte ifrågasätter
det amerikanska rättssystemet, men jury och allt vad som där tillhör, men den
ifrågasätter i alla fall hur enkelt det är att förklara någon skyldig bara för
att snabba upp processen. Och skulle dessutom svaranden vara ”av en sådan där
sort” vet man ju hur det ligger till utan att ens beakta bevisen. Jag använder
mig av ironi förstås, men det förekommer sådana tongångar upprepade gånger i
filmen. Jag, som räknar mig som oerhört rationell och analytisk, kokar…
Jag känner inte till så många andra filmer som i stort
sett innehåller ett samtal runt ett bord. Frank Piersons Konspirationen är en
där man under andra världskriget diskuterar hur man ska lösa judefrågan. Den
bygger på en verklig händelse och behandlar ett mycket emotionellt ämne –
folkmord. Ändå kommer den inte i närheten av nerven den här filmen har. Det är
fantastiskt skådespeleri på ett plan som gör att man nästan missar att det faktiskt
handlar om fiktion. Det skulle lika gärna ha varit en dokumentarisk film faktiskt.
De blir förbannade på varandra, en del behåller lugnet och andra hävdar med en
dåres envishet att man vet hur människor av ”den sorten” beter sig i givna
situationer. Det finns också – lyckligtvis – annars hade det inte blivit någon
film, de som tvivlar och som vill vända och vrida på bevisen och verkligen
undersöka om det finns något tvivel eller ej.
Filmen utgång är inte svår att räkna ut. Det går precis
som man tror redan från början men det spelar inte så stor roll. Det här är en
film som bygger på skådespeleri och manus. Dialogen är under stundom helt
fantastisk. När ja-sägarna faller på eget grepp och inser detta är obetalbara
scener! Det är inte någon överraskningseffekt man är ute efter, det finns inga
twists. Allt som finns är ett starkt drama med fantastiska skådespelare och konflikter.
Tolv män som gör sitt allra yttersta för att leverera! Den mest kända är
förstås Henry Fonda men även en ung Martin Balsam ingår i skådespelarensemblen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar