”Masters of Horror”
Dreams in a witch house
Regi: Stuart Gordon
2005
Horror
Walter Gilman (Ezra
Godden) Söker och får en liten lägenhet i ett fallfärdigt trehundra år gammalt
hus. Det är sjabbigt men det enda han har råd med under sina
universitetsstudier. Han får snabbt kontakt med den unga kvinna (Chelah
Horsdal) som bor vägg i vägg med sin son, när han hjälper henne att jaga ut en
stor råtta från hennes lägenhet. Han påtalar också denna infektion för
hyresvärden medan dennes nyfikne granne intresserat lyssnar med dörren på
glänt. Vid ett senare samtal med denna granne får Walter reda på att råttan i
själva verket är en grym häxas medhjälpare och att denne har människoansikte.
Han avfärdar detta som rena fantasier från den excentriske grannen, men kort därefter
uppenbarar sig råttan för honom i en dröm. Häxan kommer och tänker tvinga honom
att utföra ett ohyggligt dåd – att döda grannens nyfödda son. Men allt är bara
en dröm – eller är det?
Den här filmen bygger alltså på en berättelse H.P.
Lovecraft, av många ansedd som den okrönte konungen bland skräckförfattare och
vem skulle vara mer lämpad att filmatisera en sån historia än Stuart Gordon?
Man kan väl säga att det är lite av hans specialitet att ta sig an berättelser
av denna författare. Några av de mest kända är Castle Freak, Dagon och
framförallt Re-Animator.
Hur står sig den här emot dem då? Jo, känslan finns där även
om kanske själva historien känns lite krystad. Man måste också komma ihåg att
budgeten är av helt annan storleksordningen när vi pratar TV-film. Detta
innebär ju naturligtvis att man inte kan göra lika mycket rent effektmässigt
och även att man inte har råd med hur många omtagningar och dylikt som helst.
Nu menar jag inte att det nödvändigtvis skulle behövts, åtminstone inte
skådespelarmässigt, men ibland kan man uppleva filmen som en kompromisslösning
och det är kanske inte att föredra.
Det som är intressant i berättelsen, enligt mitt sätt att se
det, är inte den ytliga handlingen om häxan och hennes försök att förmå Walter
att döda barnet genom manipulation, utan kontrasten mellan mardröm och vaket
tillstånd, mellan galenskap och förnuft. Filmen utforskar dessa tillstånd och
befinner sig ofta i gränslandet mellan dem. Finns det verkligen en passage
mellan vår och en angränsande dimension vid en speciell vinkelformation? Kan vi
verkligen lita på att vi vet sanningen i alla lägen – även när ingen tror på
ens upplevelser?
Helt klart en film för Stuart Gordon och/eller H.P.
Lovecraft fans!
