In Memoriam – Åke Cato – 1934-2016


Jag funderade länge vilken av mina många bloggar som skulle vara lämpligast för en dödsruna för Åke Cato. Han var inte musiker även om han, tillsammans med Sven Melander gjorde Vår julskinka har rymt, som Werner och Werner. Bagarparet rönte stor succé i humorprogrammet Nöjesmassakern i mitten på åttiotalet. Och det är väl denna del av hans karriär som jag är mest förtrogen med. Som sketchmakare var Åke Cato slipad och precis lagom galen för att det skulle bli rolig. Han skrev även pjäser och andra framträdanden. Ingen man direkt tänker på förrän man läser efter texterna.

Så med det i bakhuvudet finns det två bloggar som skulle kunna komma ifråga. Dels den mer privata Tankar vid 40+, eftersom jag hade en provat relation till Åke. Det är förstås inte så allvarligt som det låter. Jag kommenterade hans blogg några gånger och understundom svarade han mig. Jag hade, och har fortfarande hans telefonnummer i mobilen. Jag ringde honom aldrig.

Men till slut fanns det egentligen ingen annan plats är den här platsen. Den som jag har använt mest och den som har närmast koppling till Åke i och med hans involvering i Nöjesmassakern och den efterföljande humorserien Tack för kaffet. Två serier som jag för övrigt, utan att skryta, hade en del med att göra med utgivandet av. Efter en namninsamling startad och sänd till SVT fick senare Åke uppdraget att plocka ut de bästa bitarna. Boxen blev sedermera verklighet!

När jag väl hittade hans blogg många år senare läste jag den med stort intresse. Åke var fantastiskt rolig! Han uttryckte sig på ett sätt som ingen annan. Han pratade om sig själv i tredje person och hänvisade envist till sig själv som spalten. På bloggen kunde det hända nästan vad som helst. Vilken inriktning som helst kunde dyka upp. Någon gång beklagade han sig över något men oftast handlade det antingen om minnen eller underfundigheter. Han använde ofta ord som inte riktigt var det korrekta, men ett ord som var till uttalet väldigt lika. Jag minns särskilt att han beskrev sirener (som i polissirener) som syrener. Den typen av humor hade han. Och jag tror att han hade monopol på fotnoter. Hans blogginlägg hade ofta två eller tre dylika.

De senare åren uppdaterade han sparsamt men jag har numera insett att han var rejält sjuk. Det gör gärningen så mycket större. I mina ögon var Åke Cato en stor humorist. Jag kommer att sakna hans humor!

Åke Cato blev 82 år. Vila i frid!



John Carpenter, sämst till bäst, en topplista!

Då och då, inte allt för ofta, ger jag mig på att göra inbördes rangordningar av saker och ting. Det kluriga är att en topplista alltid är dagsfärsk i min värld. Det som gäller ena dagen är inte nödvändigtvis sant nästa dag. Kanske bara för att det känns så… Hur som helst så tänkte jag hålla det här kort. Det är 23 filmer totalt. Jag har ignorerat tidiga kortfilmer och även det absolut senaste som verkligen inte är att betrakta som långfilmer. Mycket nöje!


23. The Ward - Inte för att något John Carpenter har gjort på något sätt kan betraktas som dåligt. Men den här har jag inga minnen alls av. Det är väl nån spökhistoria på ett mentalsjukhus, goda förutsättningar med andra ord...


22. Ghosts of Mars - ytterligare en film som jag verkligen inte minns särskilt mycket av. 


21. Escape from LA - Jag vet inte om man kan kalla det för idétorka men jag tycker det är lite trist att göra i princip samma sak en gång till som man redan har gjort. Om flykten är från New York eller LA kvittar väl egentligen? Snake Plisken är med...


20. Det var inte länge sedan denna införskaffades på blu ray. Det var aldrig någon favorit men jag kände att det var dags att ge den en chans till. Bättre än jag mindes den, men fortfarande rätt trist. Fantastisk musik!


19. Det känns som jag sågar alla John Carpenters tidiga filmer här nu. Men den här har verkligen inte åldrats särskilt väl. Jamie Lee Curtis och kanske framför allt Adrienne Barbeau tillför filmen kropp och själ!


18. Body Bags - Egentligen en på tok för hög placering av den här antologin. Den är delvis regisserad av John Carpenter i samarbete med Tobe Hooper.


17. Vampires - Lite annorlunda vampyrjägarfilm. James Woods äger!


16. Village of the Damned - Detta är inte den enda nyinspelningen i John Carpenters filmografi. Jag har originalet i mina filmhyllor men har inte blivit färdig att göra jämförelsen. Christopher Reeve och Kirstie Alley medverkar.


15. Pro Life - Ett av John Carpenters två bidrag till TV-serien Masters of Horror. En ganska kort film såsom de flesta filmerna i serien. Men kort behöver inte vara dåligt och det är en ganska kompakt berättad historia.


14. Memoirs of an Invisibe Man - Det jag alltid har gillat med John Carpenters filmande är att han inte nöjer sig med att befinna sig i en enda genre och här har han nästlats sig in i komediernas värld. Han får till och med Chevy Chase att bli uthärdlig i denna sci-fi berättelse.


13. Escape from New York - En klassisk framtidsdystopi! Vad som händer när man gör en hel stad till ett fängelse och sedan måste skicka in någon i helvetet. Snake Plisken har väl inte direkt någon val...


12. Christine - Det här är reslutatet av John Carpenter och Stephen King. Jag brukar oftast inte gilla Filmer baserade på Stephen Kings berättelser men den här funkar...utom när den spårar ut framåt slutet.


11. Prince of Darkness - Alice Cooper medverkar. Inte för att det på något sätt skulle lyfta filmen men för en fantast är det ändå roligt. I övrigt är även en detta en film som lider en smula av sin ålder. Victor Wong är strålande och Donald Plessence är alltid en njutning.


10. Dark Star - John Carpenters första film. Åtminstone den första långfilmen och den tidigaste rullen i den här listan. Kanske borde denna genialiska film klättrat högre på listan. Mycket bra utförd historia med tanke på förutsättningarna. Denna kan inte ha kostat många kronor att göra.


9. Halloween - I mina ungdomsår hade denna film troligen toppat en sådan här lista. Och visst är det en bra film. Dess betydelse för slashergenren går sannolikt inte att underskatta. Jamie Lee Curtis är en fantastisk ScreamQueen och Donald Pleacense är som bekant alltid en fröjd.


8. They Live - Jag gissar att den här pärlan är lite bortglömd förutom av den största fansen. Jag vill påstå att det här är Carpenters mest politiska film någonsin. Eller så är det bara en satir om konsum konsumtionssamhället. Ett par glasögon kan göra mycket!


7. The Thing - En nyinspelning på The Thing From Another World. Så fantastiskt bra att man inte ens tänker på att det är en nyisnpelning. Kurt Russell är fantastisk. Effekterna är strålande (jo faktiskt) och slutet är gastkramande!


6. Cigarette Burns - När jag skriver detta får jag en lust att göra bekantskap med denna episod ur Masters of Horror igen. Helst för första gången, men det går ju inte. Bäst av alla episoder om man räknar både säsong 1 och 2. Ska man bara se en episod så är det denna (och la fin du absolute du monde).

5. Someone's watching me - En av de mest spännande filmer jag har sett nån gång faktiskt och så är det en TV-film. Jonh Carpenter bevisar att han inte räds formatet och att han bemästrar det till fullo också!


4. In the mouth of madness - Det är väl inte direkt baserat på HP Lovecraft, men man skulle nästan kunna tro det. En helt fantastisk film som inte förljer några givna mönster. Sam Neill är helt fantastisk!


3. Big Trouble in little China - Det här är filmen som verkligen inte liknar något annat! Det är en komedi, kung fu, drama, action, äventyr och monsterfilm. Blinkningar till klassiker och en fantastisk Kurt Russell ...och Victor Wong ...och James Hong ...och listan kan göras lång!


2. Starman - Jag minns att jag långt före den här filmen såg serien med samma namn. Den utspelar sig efter den här filmen. Jag tror dock att den blev tämligen kortlivad. Här gör Jeff Bridges en av sina paradroller. En helt fantastisk film som borde finnas i var mans hem. 


1. Elvis - Kurt Russell spelar inte Elvis i denna. Han ÄR Elivs! Bättre porträtt av kungen har inte skådats. Det här är en helt fantastisk film som även den är gjord för TV. Lyckligtvis finns den numera utgiven både på DVD och Blu-ray.

Raze – 2013 – filmen som ger överklassdräggen ett ansikte


På pappret verkar den här filmen vara hur grym som helst. Kidnappade kvinnor tvingas slås med varandra till döds i en slags modern gladiatorkamp för att överleva. Som extra krydda på moset är inte bara deras eget liv på spel utan också de av nära och kära. Förlorar man kampen och dör, avslutas också livet på de anhöriga. Att kalla det för makabert är en underdrift. På pappret är det definitivt en film som borde väcka starka känslor hos åskådaren även om denna skulle råka vara av så pass luttrad natur som undertecknad.



Och jag må säga att våldet mången gång är riktigt brutalt. Man ryggar faktiskt inte tillbaka för att visa rätt så rejäla skador. Man får se hur ögon trycks ut och höra hur nackar knäcks. Med andra ord, man har lyckats bra på detta plan. Ska man göra en film med en sådan skräckfylld handling är det bäst att man löper hela linan ut och det har man verkligen lyckats med.

Skulle inte det vara nog har man lyckats hitta riktigt slemmiga typer som skurkarna bakom hemskheterna. Individer som det inte är svårt att känna avsky emot. Riktiga överklassdrägg om man får uttrycka det så. Dock får man lov att säga att det blir ganska tjatigt i längden. Den ena scenen efter den andra är en kamp mellan två kvinnor. Visserligen finns det lite drama mellan fighterna för att ge karaktärerna lite personlighet; för att skapa relationer mellan kvinnorna. På gott och ont kanske. Det är lätt att hata någon som just har dödat en väninna, men svårt att tvingas strida mot någon man har lärt sig tycka om. Till döds till råga på allt.




Ett par saken överraskade mig faktiskt. Jag kan tyvärr inte gå in på detaljer men låt oss säga att alla fighterna inte slutar som man först hade kunnat tro. Det finns utrymmen för att vad som helst kan hända. Nu var jag nog tillräckligt vag hoppas jag. Men som helhet blev jag besviken. Filmen infriade inte mina förväntningar fullt ut men lyckades trots allt underhålla mig måttligt under den tid den pågick. Troligen kommer jag att glömma bort den ganska snart. Det fanns inget i den, mer än den makabra idén, som är värt att minnas nån längre tid.

5/10