Samurai
Assassin
Aka:
Samurai
Regi:
Kihachi Okamoto
1965
Drama
En grupp män planerar att lönnmörda Naosuke Ii (Koshiro Matsumoto), en
mäktig man i ledande ställning i shogunatet. Till dessa män sällar sig en mäktig
herrelös samuraj, en ronin vid namn Tsuruchiyo Niiro (Toshirô Mifune), som till
varje pris vill finna ära och berömmelse och på så sätt avancera sin status
till en riktig samuraj. Medan dessa lönnmördarplaner smids, upptäcks att någon
läcker ut uppgifter om attentatet och Niiro är bland de misstänkta. Att hans
leverne är allt annat än sunt, med mer saké än vad som är nyttigt gör inte
saken bättre. Men Niiro är en komplicerad natur och hans hemligheter är många,
inte minst de som han själv söker svaren på.
Toshirô Mifune, som vi bland
annat sett i Akira Kurowawas mästerliga Seven Samurai och Yojimbo men även i
den populära miniserien Shogun, visar än en gång varför han är Japans kanske
skickligaste skådespelare genom tiderna, eller åtminstone den som rönt störst
framgång, till och med hos oss i västerlandet. Han bjuder här på en
mångfacetterad karaktär som ömsom är full, ömsom ilsken och ömsom hur
passionerad som helst. Detta stämmer förresten in bra på filmen också, för den
är inte heller helt enkel och linjär utan berättas i en till synes slumpmässig
ordning med återblickar och återblickar i återblickarna.
Detta är naturligtvis inte sant,
då det självklart finns en tanke bakom berättartekniken och publiken ges så
många detaljer som behövs för att hålla historien spännande men inte mer än så,
för att avslöja vitala delar av handlingen i förtid, eller att gå in för djupt
på karaktären Niiro för snabbt hade varit ödesdigert. Det är nämligen i dessa
twists och avslöjanden mycket av filmens behållning ligger och det gör även att
det svårare att skriva om den utan att avslöja för mycket.
Däremot kan man skriva om det
vackra svartvita fotot och om de bländade stridsscenerna som infinner sig
framåt slutet. Det är explicit våld på ett mycket närgånget sätt men utan att
för den skull exploatera sig själv. Det finns där som en extra krydda och som realismhöjare
och inget annat och är faktiskt ganska påträngande i sammanhanget. Man kan
också nämna att filmen faktiskt bygger på en verklig händelse, vilket jag inte
hade en aning om innan jag påbörjade recensionen och gjorde ett par smärre
efterforskningar. Tydligen så inträffade ett dylikt lönnmord på just den plats
filmen gestaltar (Sakurada Gate, Edo Castle) 1860 vilket ledde till shogunatets
utarmning och i förlängningen till samurajernas avveckling. Sett ur det
perspektivet är det ganska paradoxalt att det enda filmens huvudperson vill är
att bli så uppmärksammad för sina insatser att han höjer sin status från ronin
till samuraj.
Vidare höjs trovärdighetsfaktor
avsevärt av att en berättarröst ger oss vissa nödvändiga fakta i historien och
illusionen av ett dokumentärt dokument förstärks, men den absolut största
behållningen, som jag var inne på i början av recensionen, ligger i den svarta
humor som huvudpersonens livsöde kantas av.
