Recension: Samurai Assassin - 1965


Samurai Assassin
Aka: Samurai
Regi: Kihachi Okamoto
1965
Drama

En grupp män planerar att lönnmörda Naosuke Ii (Koshiro Matsumoto), en mäktig man i ledande ställning i shogunatet. Till dessa män sällar sig en mäktig herrelös samuraj, en ronin vid namn Tsuruchiyo Niiro (Toshirô Mifune), som till varje pris vill finna ära och berömmelse och på så sätt avancera sin status till en riktig samuraj. Medan dessa lönnmördarplaner smids, upptäcks att någon läcker ut uppgifter om attentatet och Niiro är bland de misstänkta. Att hans leverne är allt annat än sunt, med mer saké än vad som är nyttigt gör inte saken bättre. Men Niiro är en komplicerad natur och hans hemligheter är många, inte minst de som han själv söker svaren på.

Toshirô Mifune, som vi bland annat sett i Akira Kurowawas mästerliga Seven Samurai och Yojimbo men även i den populära miniserien Shogun, visar än en gång varför han är Japans kanske skickligaste skådespelare genom tiderna, eller åtminstone den som rönt störst framgång, till och med hos oss i västerlandet. Han bjuder här på en mångfacetterad karaktär som ömsom är full, ömsom ilsken och ömsom hur passionerad som helst. Detta stämmer förresten in bra på filmen också, för den är inte heller helt enkel och linjär utan berättas i en till synes slumpmässig ordning med återblickar och återblickar i återblickarna.
                                              
Detta är naturligtvis inte sant, då det självklart finns en tanke bakom berättartekniken och publiken ges så många detaljer som behövs för att hålla historien spännande men inte mer än så, för att avslöja vitala delar av handlingen i förtid, eller att gå in för djupt på karaktären Niiro för snabbt hade varit ödesdigert. Det är nämligen i dessa twists och avslöjanden mycket av filmens behållning ligger och det gör även att det svårare att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Däremot kan man skriva om det vackra svartvita fotot och om de bländade stridsscenerna som infinner sig framåt slutet. Det är explicit våld på ett mycket närgånget sätt men utan att för den skull exploatera sig själv. Det finns där som en extra krydda och som realismhöjare och inget annat och är faktiskt ganska påträngande i sammanhanget. Man kan också nämna att filmen faktiskt bygger på en verklig händelse, vilket jag inte hade en aning om innan jag påbörjade recensionen och gjorde ett par smärre efterforskningar. Tydligen så inträffade ett dylikt lönnmord på just den plats filmen gestaltar (Sakurada Gate, Edo Castle) 1860 vilket ledde till shogunatets utarmning och i förlängningen till samurajernas avveckling. Sett ur det perspektivet är det ganska paradoxalt att det enda filmens huvudperson vill är att bli så uppmärksammad för sina insatser att han höjer sin status från ronin till samuraj.

Vidare höjs trovärdighetsfaktor avsevärt av att en berättarröst ger oss vissa nödvändiga fakta i historien och illusionen av ett dokumentärt dokument förstärks, men den absolut största behållningen, som jag var inne på i början av recensionen, ligger i den svarta humor som huvudpersonens livsöde kantas av.