Snuff 102 - 2007


Snuff 102
Regi: Mariano Peralta
2007
Horror

En ung reporter börjar intressera sig för extremt våld och utforska myterna kring snuff. Strax befinner hon sig mitt i händelserna på ett sätt som hon inte hade räknat med när hennes undersökningar började. Det är en värld av tortyr, våldtäkter och makt, kryddat med lite förnedring, och inte så lite förnedring heller egentligen. Allt för att utövaren eller kanske köparen av det inspelade materialet ska få full valuta för sin investerade tid eller pengar.

Den definitionen av snuff som förekommer i den här, till största delen svart-vita, argentinska filmen avviker ganska rejält från min personliga uppfattning om saken. Här räcker det tydligen med att det är någon som dör, eller åtminstone mördas, framförkameran för att det ska kallas för snuff. Man blandar inte in kommersiell spridning eller spelfilm på något sätt och det hela grundar sig således på rena avrättningar, visserligen i form av tortyr och förnedring men någon annan handling finns inte.
                                                        
Tyvärr är det ganska usel kvalitet på de tortyrklipp som visas i filmen, vilket förstås gör att det är mycket svårt att se om det är fejkat eller inte. Dock kan man dra vissa slutsatser och konstatera att det naturligtvis är 100 % fejk. Den finns också tillfällen då inte ens den undermåliga kvaliteten lyckas dölja hur fejkad det egentligen är. Vid ett tillfälle så utdelar till exempel gärningsmannen ett antal knytnävslag i ansiktet på en kvinna, men varje gång slaget ska till att träffa blinkar det svart över bilden eller så syns det hur tydligt som helst att slagen faktiskt inte träffat överhuvudtaget! Men det finns också tillfällen då riktig råhet gestaltas i scenerna, till exempel så klipper våldsverkaren av samtliga fingrar på ett av offren med någon form av sekatör, vilket ser ganska realistiskt ut. Det finns också en scen med en gravid kvinna, som ligger på rygg på golvet och plötsligt får ta emot upprepade brutala stampningar i magen. Det är nog den råaste scenen i hela filmen förresten. Synd bara att det inte verkar finnas någon mer uppfinningsrikedom i den stilen. Det borde helt klart finnas utrymme för hur mycket grymheter som helst, men för sammanhanget måste jag säga att det faktiskt är ganska menlöst. Självklart är det förstås så att de som är ovana vid den här typen av extremare film kommer att chockeras mer än vad jag gjorde, men med lite erfarenhet så tror jag inte att jag är ensam om att knappast ens rycka på axlarna.

Men det här är inte en film som enbart frossar i tortyr, det finns helt klart någon form av moralisering eller budskap i filmen, men jag tycker inte man når riktigt ända fram. Det är absolut inte helt tydligt vad man vill säga och det är ju lite dumt kanske. Dock tycker jag helt klart att filmen fokuserar mer på frågeställningen om varför man väljer att se den typen av dödsklipp som filmen handlar om och hur en sådan marknad skulle se ut i den undre världen. Man kan ju också fråga sig vad som egentligen är viktigast för en eventuell köpare av dylikt material. Är det vetskapen om att der som sker faktiskt är på riktigt och att offren verkligen plågas innan de dör eller är det att se alla snaskiga detaljer under processen? Handlar det om det senare alternativet ser jag det som ett totalt misslyckande, åtminstone under förutsättning att klippen skulle vara så teknisk undermålig som de visas här, i verkligheten. Dessutom kan man fråga sig vad som är den primära böjelsen i sammanhanget. Är det att fysiskt åsamka någon annan skada eller att visa sin makt genom att förnedra offren. Jag är förstås medveten om att båda alternativen kan existera och det är naturligtvis också så att det ena föder det andra i ganska stor utsträckning.

Det finns en kommentar som jag tycker är ganska talade i filmen och det är när man hävdar att en video med ett barn som våldtas, torteras och plågas för att till slut mördas framför kamerorna är dyrare för den som köper den, än själva barnet är att införskaffa för verksamheten. Jag blir inte förvånad alls om det är så och det är förstås en verklighet man ryggar tillbaka inför!

Det som sker av tortyr är dock väldigt intetsägande och inte alls lika motbjudande som jag hade hoppats. Det är scener där våldsverkaren döljer sina gärningar genom att ha sin egen kropp i vägen för kameran och man känner heller ingen särskilt samhörighet med något av offren. Och detta vara något man konstaterade redan i King of the Kickboxers från 1990. Det är visserligen ingen film där tortyr är så i centrum så här, men den behandlar trots allt filmade dödsscener med en liknande filosofi, som den här, om vad snuff är.

Då är det mycket jobbigare att koncentrera sig på den fladdrande bilden, den jobbiga musiken och det svagt upplysta händelseförloppet. Det är alltså de tekniska problemen som är de jobbigaste att plåga sig igenom och så borde väl inte en film som denna vara? Och det är förstås uppenbart att filmen inte hade någon större budget att jobba med och att man kanske fått den att se så bra som möjligt ut i förhållande till pengarna.

Till filmens försvar måste man väl erkänna att det faktiskt finns lite tanke och intelligens bakom den och att ett par av förvecklingarna i den trots att tog en liten stund att klura ut. Så det finns trots allt ett par poänger med filmen även om jag aldrig någonsin kommer att lida mig igenom den igen.

Nej, det här var ingen film jag gick igång på!

Strandvaskaren - 2004 - Sällan har en svensk skräckfilm blivit mer hatad!


Strandvaskaren
Regi: Mikael Håfström
2004
Thriller

För ett år sen på den lilla internatskolan tar en flicka livet av sig. Historien anses kunna skada skolans anseende och händelsen tystas ner. Nu när det gått ett år och skolans årliga tradition till fest hägrar forskar en av eleverna i traktens historia. För hundra år sedan dödade en bonde tre av skolans elever med en lie för att sedan gå till sjön och dränka sig. Legenden säger att en natt varje år kommer han tillbaka och man kan tydligt höra hans lie skrapa mot golvet i skolkorridorerna. Vilken sanning ligger bakom legenden? Varför dog de tre eleverna? Går verkligen Strandvaskaren igen?

En i alla avseenden usel film. Bara dialogen kan få en att se rött, varför har man valt att skriva en dialog som låter som värsta 40-talet? Detta dessutom i ett sammanhang där mobiltelefoner är en bister verklighet och nutid är uppenbar? Kanske är det Mikael Håfströms sätt att framställa en internatskola men det funkar inte, det är inte alls trovärdigt. Kanske var hans ambition att upprepa succén med internatskolefilmen Ondskan, som ju faktiskt till och med lyckades med konststycket att få en Oscarsnominering, men att jämföra dessa filmer är som att jämföra grädde med minimjölk.

Man skulle också kunna säga att karaktärerna är karikatyrer på sig själva och även om ingen av skådespelarna är direkt usel så är det väl ingen som övertygar heller direkt, inte ens Kjell Bergkvist faktiskt! Man kan faktiskt fråga sig varför han prompt skulle smutsa ned sitt namn med att medverka i denna produktion. Fast det är ju förstås inte första gången en verklig toppskådis medverkar i värsta dyngan, se bara på Dennis Hopper i Texas Chainsaw Massacre 2

Men trots den lilla roll Kjell Bergkvist faktiskt har, medverkar han i filmen roligaste scen – när han knullar skolans rektor på hennes kontor!

Det har ju blivit populärt att göra filmer om legender som påstås vara sanna, eller som åtminstone ligger väldigt nära verkligheten. Kanske kan vi tacka Blair Witch Project och dess marknadsföring för den här trenden. Legenden i strandvaskaren känns bara fånig och inte det minsta intressant. Det gäller förresten hela manuset som känns otroligt långsökt och skrivet. Kanske är det en illusion som kommer av sättet historien berättas på, vilket är på ett mycket fragmenterat sätt som dessutom inte belyser de väsentliga delarna på rätt sätt och man får aldrig riktigt koll på vad som är viktigt i filmen. Om inte det vore nog har man också blandat in ett mentalsjukhus och en rymling därifrån. Ett klumpigt sätt att försöka skapa en motsättning till legenden om strandvaskaren.

Till sist måste jag ge en känga till filmmusiken som slår emot en direkt i filmens början. Den känns så lik temat i Halloween att det måste vara en uppenbar stöld därifrån. Musiken är bra, men tyvärr har bilderna man valt att visa till inte den intensitet som krävs för att effekten ska bli fulländad.

Vill du tvunget se en svensk rysare/skräckfilm så se Besökarna i stället, till och med Camp Slaughter har förresten högre underhållningsvärde!

Månbas Alpha - 1975 - Ett rymdäventyr!


Space: 1999
Aka: Månbas Alpha
1975
Sci-Fi

1999 existerar en utpost på månen som går under namnet Alpha. Den är designad att ta hans om avfall, så radioaktivt och farligt att det inte längre kan lagras på jorden. I september detta år inträffar en olycka vars kedjereaktion innebär att explosioner på månens mörka sida blir så kraftiga att den bryter sig loss från sin omloppsbana runt jorden och far i väg i riktning från jorden mot outforskad rymd, som en gigantisk raket motor ungefär. Utan möjlighet att styra sin kurs ställs nu besättningen på Månbas Alpha inför det ena svåra beslutet efter det andra. De stöter på utomjordningar och civilisationer de bara kunnat drömma om i jakten på en duglig plats att slå sig ner på för fortsatt överlevnad.

Jag är så pass gammal att jag har minnen från när Sveriges Television (Ja, det fanns ju inget annat) visade där här serien i min barndom. Dock vill jag inte påstå att det rör sig om några vidare detaljerade erinringar vilket således innebär att jag inte hade en aning, utom möjligen de allra grövsta dragen, om vad den här serien bestod av. Så här i vuxen ålder vore det väl konstigt om man inte refererade till Star Trek i sammanhanget, speciellt när undertecknad dessutom är ett stort fan till den serien, åtminstone den klassiska originalserien från sextiotalet. Så fick jag det sagt också!

Likheterna är många, och om inget annat skulle avslöja det så heter Martin Landaus karaktär John Koenig, vilket är en tydlig koppling till Star Treks Walter Koenig som ju spelade Pavel Chekov. Men inte bara namn känns igen, äventyren är många gånger likartade även om jag nog måste tillstå att miljöerna är mycket bättre här. Det känns mer påkostat än vad gamla Star Trek gjorde och det faktum att det faktiskt skiljer ungefär tio år mellan serierna måste också spela in i detta avseende.

Något som jag tidigt reagerade på var dock att det inte finns en lika tydlig bild över hur beslutsprocessen går till på Alpha. Det är naturligtvis uppenbart att det är Commander John Koenig som har sista ordet, men vem som är nummer två i kedjan, eller vem som tar besluten när han åker runt i de små rymdskeppen och utforskar diverse planeter och andra mysterier känns inte helt självklart. Heller inte vem som ansvarar för de olika avdelningarna och stationerna eller vilka uppgifter var och en är specialister på. Man saknar lite av den där känslan att känna igen karaktärerna, de är lite luddiga och man har liksom inte full koll på dem. De är inte lika speciella och specialiserade som jag skulle vilja ha dem helt enkelt. I slutet av den här första boxen, som Noble Entertainment varit vänliga nog att släppa på den svenska marknaden, kommer jag dock på mig själv med att ha ändrat uppfattning något. Det är klart att man måste lära känna karaktärerna efter tolv avsnitt på sisådär fyrtiofem minuter styck!

Episoderna är också en naturlig utveckling efter varandra. Det är fristående avsnitt men äventyren följer ändå i en naturlig ordning, vilket gör att det inte är något problem att de sträcker sig flera avsnitt efter varandra. Det blir inte tjatigt, även om det naturligtvis är ofrånkomligt att några av avsnitten är något ointressantare än de flesta andra. Men överlag är det en sjujäkla serie och nu ser jag bara fram emot fler avsnitt!

Fler inlägg om Månbas Alpha!