Snuff
102
Regi:
Mariano Peralta
2007
Horror
En ung reporter börjar intressera sig för extremt våld och utforska
myterna kring snuff. Strax befinner hon sig mitt i händelserna på ett sätt som
hon inte hade räknat med när hennes undersökningar började. Det är en värld av
tortyr, våldtäkter och makt, kryddat med lite förnedring, och inte så lite
förnedring heller egentligen. Allt för att utövaren eller kanske köparen av det
inspelade materialet ska få full valuta för sin investerade tid eller pengar.
Den definitionen av snuff som
förekommer i den här, till största delen svart-vita, argentinska filmen avviker
ganska rejält från min personliga uppfattning om saken. Här räcker det tydligen
med att det är någon som dör, eller åtminstone mördas, framförkameran för att
det ska kallas för snuff. Man blandar inte in kommersiell spridning eller
spelfilm på något sätt och det hela grundar sig således på rena avrättningar,
visserligen i form av tortyr och förnedring men någon annan handling finns
inte.
Tyvärr är det ganska usel
kvalitet på de tortyrklipp som visas i filmen, vilket förstås gör att det är
mycket svårt att se om det är fejkat eller inte. Dock kan man dra vissa
slutsatser och konstatera att det naturligtvis är 100 % fejk. Den finns också
tillfällen då inte ens den undermåliga kvaliteten lyckas dölja hur fejkad det
egentligen är. Vid ett tillfälle så utdelar till exempel gärningsmannen ett
antal knytnävslag i ansiktet på en kvinna, men varje gång slaget ska till att
träffa blinkar det svart över bilden eller så syns det hur tydligt som helst
att slagen faktiskt inte träffat överhuvudtaget! Men det finns också tillfällen
då riktig råhet gestaltas i scenerna, till exempel så klipper våldsverkaren av
samtliga fingrar på ett av offren med någon form av sekatör, vilket ser ganska
realistiskt ut. Det finns också en scen med en gravid kvinna, som ligger på
rygg på golvet och plötsligt får ta emot upprepade brutala stampningar i magen.
Det är nog den råaste scenen i hela filmen förresten. Synd bara att det inte
verkar finnas någon mer uppfinningsrikedom i den stilen. Det borde helt klart
finnas utrymme för hur mycket grymheter som helst, men för sammanhanget måste
jag säga att det faktiskt är ganska menlöst. Självklart är det förstås så att
de som är ovana vid den här typen av extremare film kommer att chockeras mer än
vad jag gjorde, men med lite erfarenhet så tror jag inte att jag är ensam om
att knappast ens rycka på axlarna.
Men det här är inte en film som
enbart frossar i tortyr, det finns helt klart någon form av moralisering eller
budskap i filmen, men jag tycker inte man når riktigt ända fram. Det är absolut
inte helt tydligt vad man vill säga och det är ju lite dumt kanske. Dock tycker
jag helt klart att filmen fokuserar mer på frågeställningen om varför man väljer
att se den typen av dödsklipp som filmen handlar om och hur en sådan marknad
skulle se ut i den undre världen. Man kan ju också fråga sig vad som egentligen
är viktigast för en eventuell köpare av dylikt material. Är det vetskapen om
att der som sker faktiskt är på riktigt och att offren verkligen plågas innan
de dör eller är det att se alla snaskiga detaljer under processen? Handlar det
om det senare alternativet ser jag det som ett totalt misslyckande, åtminstone
under förutsättning att klippen skulle vara så teknisk undermålig som de visas
här, i verkligheten. Dessutom kan man fråga sig vad som är den primära böjelsen
i sammanhanget. Är det att fysiskt åsamka någon annan skada eller att visa sin
makt genom att förnedra offren. Jag är förstås medveten om att båda
alternativen kan existera och det är naturligtvis också så att det ena föder
det andra i ganska stor utsträckning.
Det finns en kommentar som jag
tycker är ganska talade i filmen och det är när man hävdar att en video med ett
barn som våldtas, torteras och plågas för att till slut mördas framför
kamerorna är dyrare för den som köper den, än själva barnet är att införskaffa
för verksamheten. Jag blir inte förvånad alls om det är så och det är förstås
en verklighet man ryggar tillbaka inför!
Det som sker av tortyr är dock
väldigt intetsägande och inte alls lika motbjudande som jag hade hoppats. Det
är scener där våldsverkaren döljer sina gärningar genom att ha sin egen kropp i
vägen för kameran och man känner heller ingen särskilt samhörighet med något av
offren. Och detta vara något man konstaterade redan i King of the Kickboxers
från 1990. Det är visserligen ingen film där tortyr är så i centrum så här, men
den behandlar trots allt filmade dödsscener med en liknande filosofi, som den
här, om vad snuff är.
Då är det mycket jobbigare att
koncentrera sig på den fladdrande bilden, den jobbiga musiken och det svagt
upplysta händelseförloppet. Det är alltså de tekniska problemen som är de
jobbigaste att plåga sig igenom och så borde väl inte en film som denna vara?
Och det är förstås uppenbart att filmen inte hade någon större budget att jobba
med och att man kanske fått den att se så bra som möjligt ut i förhållande till
pengarna.
Till filmens försvar måste man
väl erkänna att det faktiskt finns lite tanke och intelligens bakom den och att
ett par av förvecklingarna i den trots att tog en liten stund att klura ut. Så
det finns trots allt ett par poänger med filmen även om jag aldrig någonsin
kommer att lida mig igenom den igen.
Nej, det här var ingen film jag
gick igång på!
