Recension: Så Jävla Metal - 2011

Så Jävla Metal

Regi: Yasin Hillborg

2011

Dokumentär

Vad är det som gör att man sitter totalt trollbunden av en dokumentär som egentligen inte bjuder åskådaren på något nytt? Jag menar, den svenska hårdrockshistorien är inget okänd för mig, jag var med när den började och var klart intresserad av dess utveckling under 80-talet i alla fall. Efter det kanske det blir lite gråa zoner som jag inte riktigt har koll på och kanske även de tidigaste åren om jag ska vara riktigt ärlig.

Men det spelar hur som helst ingen roll, det är så roligt och intressant att titta och lyssna på berättelser och skrönor att jag helt enkelt inte kan ta ögonen ifrån det jag ser. Mestadels är det frågan om intervjustoff men även intressanta arkivbilder som jag inbillar mig inte kommer fram i dagens ljus särskilt ofta. Till stor del är det förstås frågan om Europe, det är inte konstigt med tanke på vilken enorm popularitet det bandet fick. Har man inte, som jag, läst boken om Europe – Only Young Twice – blir man säkert överraskad både en och två gånger av det som sägs.

En stor del går också till Yngwie Malmsteen som emellanåt verkar ha glömt bort det svenska språket. Det är svårt att höra vad det är han säger ibland och när han inte hittar orden drar han snabbt till med lite svengelska. Mycket av luckorna man möjligen kan ha fylls i av Anders Tegnér. Förresten så inleds hela dokumentären men ett legendariskt avsnitt av svar direkt där Anders förväntas svara på frågor av en upprörd studio fylld av moralpanik. Det var på något sätt så det började, hårdrocken var farlig och tidningen OKEJ som Anders Tegnér var redaktör för var oansvariga som sålde tidningar med en massa bilder på olika hårdrocksband som t.ex. ”satanisterna” W.A.S.P.

Men även de banden som man i första hand inte tänker på som en del av den svenska hårdrockshistorien representeras. Det är ingalunda några okända band men inte tänker man i första hand på Entombed, trots deras banbrytande Death Metal, eller Heavy Load, eller Candlemass? Det var riktigt kul att höra lite även från dessa ’band och kanske i synnerhet Ragne och Styrbjörn från Heavy Load och Leif Edling från Candlemass eftersom dessa band låg mig själv varmt om hjärtat. Jag är övertygad om att Quorthon hade medverkar om han hade levt idag. Och med tanke på vilken föregångsfigur det var inom Black Metal vore det väl skam annars. Här får han dock postumt ta emot äran för det han trots allt skapade!

Bland extramaterialet finns några av intervjuerna som använts återgivna i sin helhet. Det är egentligen samma sak som i filmen men bara utan inklipp av en massa annat. Det kan vara kul det också. Eller förresten, riktigt samma är det inte. Det är lite mer här. Och det finns ett par saker att lära sig. Joey Tempest har inte hört talas om Bathory, Yngwie Malmsteen har nästan inte hört talas om någonting och Lars Ulrich brukade skriva brev till hårdrocksfanklubbar när han var i 17-18 års åldern. Hur som helst är det en grym underhållande dokumentär!

10/10

Recension: Superhero Movie - 2008

Superhero Movie

Regi: Craig Mazin

2008

Komedi

Rick Riker (Drake Bell) blir beten av en genmanipulerad trollslända och får i och med detta superkrafter. Det är ett tveeggat svärd som naturligtvis ger honom många möjligheter att imponera på skolans snyggaste tjej – Jill Johnson (Sara Paxton) men samtidigt bringar honom olycka med allt ansvar det innebär att vara en superhjälte. Han kan ju inte ens flyga…

Hur många filmer av det här slaget finns det egentligen numera? Jag minns när första delen av Scary Movie kom och hur den sågades efter noter av kritikerna. Jämför man med vad man åstadkommer numera, till exempel med den här vill jag dock påstå att den var fruktansvärt innovativ och påhittig i sin humor om man jämför med det här dravlet, för det här gillade jag verkligen inte. Prepubertal humor blandat med kiss och bajs är inte min grej helt enkelt. Synd egentligen då jag finner ett stort nöje, rent generellt, i parodier av olika slag.

Men här går man alltså flera steg för långt. Komiken är så låg och förutsägbar att man knappt orkar dra på smilbanden någon enstaka gång. Dessutom så har man inte förstått vikten av att inte upprepa sig. Samma skämt, visserligen med små skillnader, dras om och om igen till vi inte har en chans att missa poängerna längre. Det överdrivs enormt och det som kunde ha varit roligt trycks istället ned i halsen på oss. Det är faktiskt något som gör mig en smula irriterad när jag vet att det faktiskt går att göra den här typen av humor riktigt riktigt bra (Top Secret, Airplane, The Naked Gun, Hot Shots för att bara nämna några!).

Något som alltid är kul är dock att koppla ihop det med den riktiga förlagan. En viss del av denna behållning finns lyckligtvis kvar här även om det oftast är allt för uppenbart var scenerna kommer ifrån och vad det egentligen är man driver med. Först och störst av förlagorna är förstås Spiderman, men även X-men och Batman tar upp lite utrymme. Skoningslöst och utan finess dissekerar man dem i jakt på humoristisk förlösning men det blir bara fel…

Som brukligt är medverkar Leslie Nielsen i filmen och bara där borde det väl ringa en varningens klocka numera. Undrar om han överhuvudtaget får några andra roller alls nuförtiden, han har blivit så synonym med crazyhumorn att det inte ens är roligt längre. Han är sitt vanliga jag och spelar samma roll som han gjort så många gånger förr – och med samma skämt! Även Pamela Anderson medverkar men låt er inte luras, det är inte särskilt många sekunder hon är med. Hon spelar en storbystad Susan Storm (invisible Girl – Fantastiska Fyran) som vänstrar med Xavier (X-Men) – vad annars?

Nä, nu har jag spytt tillräcklig galla över den här filmen…