Recension: The Blood of Heroes aka Salute of the Jugger - 1990

The Blood of Heroes

Aka Salute of the Jugger

Regi: David Webb Peoples

1990

Action

En futuristisk film som kanske utspelar sig efter undergången, atomkriget eller den stora naturkatastrofen. Landskapen är i alla fall öde och det enda som tycks hålla folket vid liv är spelet. Spelet där det gäller att sätta ett hundkranium på en pinne för att vinna. Det är ett mycket brutalt spel som kanske närmast kan liknas vid någon form av rugby, mycket kroppskontakt och svåra skador är vanliga. T o m dödsfall inträffar emellanåt i de tuffa matcherna.

Filmen fokuserar sig på Sallow (Rutger Hauer), en mystisk spelare som bär ligans tatuering. I ligan får bara de allra bästa spela och de har förmåner som det vanliga folket bara kunnat drömma om. En som drömmer om just detta är Kidda (Joan Chen) som förföljer Sallow lag och när en av lagmedlemmarna blir skadad försöker hon ta hans plats. Hon drivs hela tiden av ära och berömmelse och det smittar av sig på de övriga lagmedlemmarna. Efter lång tid går Sallow till slut med på att utmana ligans lag.

Att framställa samhället som man har gjort här med några få som lever i lyx och överflöd medan folket i princip svälter är väl egentligen inget ovanligt. Jag tycker att det här är en av de bästa och definitivt en av de mest underskattade skildringarna av det. Kanske försöker man sig på att göra ett politiskt inlägg apropå en fascistiskt samhällstopp eller så är det bara ett sätt att skildra rädslan för ett möjligt framtidsscenario.

Man kan så klart koppla bort allt det där och bara se filmen som en underhållande actionfilm. Den politiska maktstrukturen är inte helt självklar och en del referenser som känns väldigt intressanta utforskas tyvärr inte alls. Kanske ska man se filmen som en del av den amerikanska drömmen. D v s att om man bara jobbar tillräckligt hårt och viljan verkligen finns kan man uppnå vad som helst. Ära och berömmelse, pengar och framgång.

Recension: Bloody Bill aka Death Valley - 2004

Bloody Bill

Aka: Death Valley

Regi: Byron Werner

2004

Horror

En grupp studenter råkar stöta på gangstern Earl (Gregory Bastien) som tar dem till fånga. Han letar efter sin lika våldsbenägna yrkesbroder som lurat honom på pengar och dessutom på kokain. Med sin gisslan spårar Earl sin forna kamrat till den lilla staden Sunset Valley där allt först verkar öde men som senare visar sig vara rena slagfältet. Den lilla staden hålls nämligen i ett järngrepp av den ökände Kapten William ”Bloody Bill” Anderson som lagt en förbannelse över staden. Snart är de alla fast i den lilla staden och Bloody Bill skickar ut sina horder av zombies för att ta hand om inkräktarna.

När man börjar skriva filmrecensioner på allvar inser man snart att det inte längre räcker att skriva vad man tycker. Man måste också forska i de bakgrundsfakta som finns för att skapa sig en mer övergripande inblick. Döm av min förvåning när jag upptäckte att Bloody Bill verkligen funnits i verkligheten. Tydligen var det en ökänd kapten i sydstatsarmén som var ytterst rasistisk och som njöt av stridens hetta. Här har man låtit honom överleva till vår tids dagar i ena form som närmast allsmäktig zombie.

Så till filmen då. Det börja faktiskt häpnadsväckande bra, man kan se hur mycket man lyckats åstadkomma med en väldigt snål budget. Någon recensent skrev att den här filmen troligen bara hade en milliontedel av den budget som remaken av Dawn of the Dead hade och det är lätt att hålla med om den kommentaren. Det mesta är faktiskt väldigt välgjort och ser man till effekter, som ofta är den här genrens akilleshäl, så har man lyckats förvånansvärt väl.

Handlingen är också den förhållandevis välskriven även om det finns små saker här och där man skulle vilja ändra på. Kanske hade det t.ex. varit bättre om man inte gjort en så stereotypisk film med alla de obligatoriska karaktärerna. T.ex. skulle man kanske slopat studenten som verkar veta precis allt om legenden Bloody Bill, det tenderar att bli lite för mycket.

Något annat som jag inte gillar är hur man iscensatt tillbakablickarna. Man har helt enkelt valt att visa dem som gammal film, svart/vitt och med mycket skador och skavanker. Här vill jag säga, less is more. Inte ens de mest misshandlade stumfilmerna har så här dålig kvalité och hade man gjort dessa delar av filmen mera trovärdiga hade man definitivt tjänat på det i slutändan.

Trots alla positiva ingredienser, som trots allt överglänser de negativa, vill jag säga att filmen ändå inte kommer upp till mer än ett drygt medelbetyg. Kanske är det den nya tidens springande zombies a la Dawn of the Dead eller 28 days later som drar ned betyget eller det förutsägbara handlingen. Kanske är det de uppenbara försöken till humor som inte går hem hos undertecknad.

Gillar du Zombiefilm så har du en här.

Recension: Blowup - 1966

Blowup

Aka Blow-Up

Regi: Michelangelo Antonioni

1966

Thriller

Fotografen Thomas (David Hemmings) såg ingenting men hans kamera kanske uppfattade mer än honom? Det som först tycktes vara oskyldiga bilder av ett romantiskt par i parken kanske döljer något mer, ett pågående mord till exempel? Ju mer han förstorar upp valda delar av fotografierna desto mer övertygad blir han om att så är fallet. Men är det verkligen så eller spelar hans sinnen honom ett spratt?

Inledningsfasen på den här filmen är lite annorlunda. Det finns i princip ingen plot och man får lätt uppfattningen att den kommer att bli lite tråkig och innehållslös. Däremot skapar och bygger filmen fotografen Thomas karaktär på ett utmärkt sätt just under denna inledande period. En planlös men talangfull fotograf tittar fram, en ganska otrevlig typ som man faktiskt tycker ganska illa om. David Hemmings gör rollen mycket bra och allt fokuserar kring honom, vilket bidrar till vår förståelse för hans egentliga ensamhet. På samma sätt fortsätter sedan filmen, utan att fördjupa sig så mycket i en konventionell handling. Den kretsar helt enkelt kring fotografen Thomas tankar och vardag men kanske speciellt kring det som han tror hände i parken.

Filmen har också en semierotisk ton, utan att för den skull vara speciellt närgången med nakna kroppar. Någon liten hudflik kanske visas då och då men det är absolut inget prominent och det är mycket smakfullt genomfört. Det finns en viss erotisk laddning i väntandet, man anar lusta mellan raderna och förväntar sig att kläder ska falla och kroppsdelar visas men att insinuera situationer är alltså i det här fallet, så som i de allra flesta andra, mycket effektivare än att visa allting i detaljerade bilder.

Men förutom dessa stilistiska och ytliga detaljer så har filmen en annan mycket viktig egenskap – eftertänksamhet! Man är inte helt klar efter att man sett den och tankarna kring vad som egentligen hände, vad som är sant och inte, fortsätter att fara genom huvudet. Är det en studie av sinnesjuka, mytomani och narcissism? Det roliga är att Antonioni verkligen leker med tittarens vilja att vilja tro på något som man inte är helt säker på. De uppförstorade bildbevisen presenteras först som något mycket verkligt för att sedan eventuell omkullkastas av andra omständigheter. På de gryniga förstoringarna vill vi gärna se precis samma sak som fotografen Thomas ser, men finns det verkligen där? När filmen är slut finns det definitivt tvivel!

Det negativa med filmen är att den är ganska tråkig och att det är för få riktigt mästerliga, eller rättare sagt fängslande scener i den. Det är naturligtvis en svår balansgång att både berätta historien på ett så pass okonventionellt (och medvetet handlingslöst) sätt och samtidigt behålla få tittaren att behålla uppmärksamheten. Det är också något som kräver lite extra av publiken.

Rekommenderas för den som vill ha nåt att fundera på!

Blåjackor - 1964 - Arne Mattson!

Blåjackor

Regi: Arne Mattsson

1964

Komedi

Tiden hinner till slut i kapp Sam och myndigheterna konfronterar honom med frågan om varför han inte gjort värnplikten. Han hävdar bestämt att han faktiskt är dansk och således inte ska göra svensk värnplikt. Värnpliktsverket har dock en annan uppfattning och så är det med den saken. Sam får klä på sig seglaruniformen och så bär det till sjöss, vilket passar ypperligt eftersom Sam redan är sjöman. Det bär av till sydeuropeiska hamnar och äventyret kan börja. Det är förstås flickor och allt annat som hör sjömanslivet till som ställer till det och som krånglar till allt. Snart är allting katastrofal kaos och ingen vet längre någonting.

För mig är Arne Mattson mest känd för de fem ”färgfilmerna” – Mannekäng irött, Damen i Svart, Den Gula Bilen, Ryttare i Blått och Vita Frun. Självklart skall man heller inte förringa Hon Dansade en Sommar och Vaxdockan, båda utgivna av Klubb Super 8 har jag för mig. Men det här är alltså något helt annat, en komedi som skulle kunna utspela sig på 40-talet och gör det också. Det är samtidigt en musikal och den blickar faktiskt lite åt de gamla svenska komedierna också. Detta är i alla fall sant när det gäller Åke Söderbloms karaktär som använder språket lika styltat som under hans storhetstid. Det teatersvenska som då dominerade svensk film helt enkelt.

Jag vet inte om musiken i sig tilltalar mig särskilt mycket och jag har generellt svårt för musikaler. Jag vill gärna att det ska vara någon djupare mening med sångnummer som avbryter handlingen stup i kvarten. Men å andra sidan älskar jag Hair och Grease så visst kan det funka!

Komedi och musikal alltså, men inte vilken komedi som helst. Man hittar en hel del komik som är så dum att den bli rolig bara för det. Att manskapet på båten inte skulle märka att en kvinna smugit sig in i en sjömans ställe eftersom han hamnar i klammeri med rättvisan är bara så dumt att det faktiskt funkar! Det är helt enkelt en underhållande film i all sin enkelhet. Försöker man finna djupgående sensmoraler och liknande är man fel ute. Man kanske kommer att finna dem, den som söker skall finna heter det ju men jag tror att man missar poängen med den uppsluppna atmosfären då. Fast man kan väl inte undvika att lägga märke till blinkningen mot den svenska byråkratin, Medvetet eller ej så är det ganska slående att man debatterar så friskt om Sams nationalitet. Tydligen föddes han på Helsingborg-Helsingörs färjan, men vilken sida av gränsen?

Förutom nämnda Åke Söderblom i en ganska liten roll medverkar också Dirch Passer i huvudrollen, Anita Lindblom, Grynet Molvig och Nils Hallberg. Det framgår väl ändå men det tål att upprepas att det här faktiskt är en underhållande liten bagatell.   

6/10

                          

Flavia The Heretic - 1974 - Nunsploitation

Det här är egentligen inte en nunsploitationfilm i ordets rätta bemärkelse. Smädelserna mot den kristna kyrkan är inte framstädande och några egentligen sexorgier förkommer inte heller. Nåja, det finns väl någon sekvens framåt slutet, men det är inte alls lika centralt som det annars brukar kunna vara i nunsploitation. Istället handlar filmen om Flavia som upptäcker världen omkring sig, om hur hon upplever att kvinnorna får stå tillbaka mot männen som har makten, både i samhället i stort och inom kyrkan. Ett kvinnoförtryck, där olika moraliska regler gäller olika för de båda könen, helt enkelt. Till slut får hon nog och slår följe med några muslimer som attackerar och hämnas på den värld som hon anser ha oförättat henne. Det är en mycket seriös film som inte skyler över något av det som visas med humor eller väljer att dölja sitt budskap i exhibitionistiska sexorgier. Det finns väl, som jag tidigare var inne på, några scener framåt slutet där några tuttar tittar fram och en och annan buske syns men mycket mer än så är det inte. Istället är det historien som berättas som berör och det är intressant att se hur Flavia förändras allt efter filmens gång. Allt efter som att hon förundras över människan grymhet och dubbelmoral desto galnare blir hon. 

8/10

Recension: Death Hunt

Även om Studio S Entertainment nyligen släppt denna på svenska DVD är det ingalunda någon ny film. Jag såg den första gången under någon av de otaliga filmkvällar helt dedicerade åt Charles Bronson som jag hade i mina ungdomsår. Jag har alltid gillat den men nu var det några år sedan sist. Och något som aldrig slagit mig tidigare är faktiskt vilka likheter som egentligen finns med en annan kultförklarad film – nämligen First Blood. I både filmerna jagas en person som är expert på överlevnad under extrema former. Miljön i den här är visserligen vinterlandskapens Kanada till skillnad från den djungelliknande skog John Rambo tvingas kämpa i, men träden är många och kampen mellan den jagade Charles Bronson och jägaren Lee Marvin sker med ömsesidig respekt. Likaså finns det en samhällskritisk sida i filmen och hur utvecklingen fortskrider efter att jakten påbörjats, med belöning till den som fångar eller dödar den flyende trappern, som egentligen är helt oskyldig och bara gör det han verkligen måste för att överleva, som faktiskt är lite skrämmande. Tydligen ligger det en verklig händelse till grund för filmen och det skulle verkligen inte förvåna mig. Märkligare saker har ju hänt! Hur som helst så håller filmen bra fortfarande, det är charmig och maktkampen mellan de två huvudrollerna är bra. Jakten känns ärlig tills penninghungern lockat dn stora massan att delta i jakten. 

7/10