Syner - 2009 - En svensk antologi öppen för tolkningar!

Syner

Regi: Nikolaj Marquez Von Hage

Thriller/Horror

2009

Något är inte som det borde vara, det är något som de tre människor filmen handlar om blir varse. Var och en upplever de övernaturliga händelser som de inte kan förklara med rationellt tänkande. En får ett brev från sin döda flickvän som påminner honom de sista timmarna han hade med henne. En annan kan inte komma ut ur sin lägenhet utan att bli attackerad av några mystiska människor och en tredje får se en man med ett så annorlunda och bisarrt utseende att han bara måste följa efter och ta reda på mer om mannen, kosta vad det kosta vill.

Film är som sagt uppdelad i tre delar, som inte har något direkt sammanhang mellan sig. Inte mer än att de alla innehåller övernaturliga fenomen i ungefär samma form. Riktigt lika är det förstås inte men stilen finns kvar och gör det till en helhetsbetraktelse trots allt. Som antologi så tampas den redan på förhand med några problem som helt enkelt hör stilen till, det är inte värre (eller bättre heller för den delen) än vad som är brukligt. Man håller på ungefär så pass länge med varje del så att man precis hinna skapa en stämning innan nästa del ska ta vid till exempel. Man hinner inte lära känna handlingen och karaktärerna innan det är dags att tänka om. Helt enkelt. Man funderar på om det finns någon slags gemensam upplösning på det hela, men tyvärr gör det sällan det och så ej här heller. Men man slipper i alla fall en tröttsam ramhistoria som ska hålla ihop de övriga delarna och det ser jag som mycket positivt.

                                

Positivt är också att man egentligen får tre filmer istället för en, även om de är korta. Jag tycker också att grundpremisserna i de tre historierna är riktigt bra och jag kan heller inte klaga på utförandet. Det är en ganska grynig bild mest hela tiden men det ger en känsla av intimitet, som om allting filmades i verkligheten, fast med dold kamera. Det ligger någonstans mellan övervakningskamera och videokamera i känslan kanske. Därmed inte sagt att jag har en susning om vilken slags kamera man verkligen använt.

Första historien bygger verkligen upp stämning. Det är udda kameravinklar och ljud som mestadels gör jobbet tycker jag. Skådespelarna är för det mesta tysta och det förekommer inte särskilt många repliker i hela filmen faktiskt. Det är ett strålande hantverk av filmskaparna och precis det jag önskar att man fick se mer av. En spännande film, där man inte riktigt vet hur det kommer att gå, tillsynes utfört med enkla medel. Inga direkta skrämsel effekter egentligen, även om det finns någon enstaka överraskningseffekt också. Det här är antologins starkaste kort helt klart!

Andra historien för väl tankarna lite till de asiatiska spökskräckfilmerna. Om inte annat eftersom man har gjort vissa hommager åt det hållet. En svarthårig kvinna med håret hängande över ansiktet kan i alla fall inte få mig att tänka på något annat än Ringu, The Grudge och liknande. Det är ganska effektivt genomförd men det toppar inte den första delen. På det hela taget är denna nog mer avancerat filmad tror jag, men det är oerhört svårt att bedöma. Det är vackert och det gryniga fotot hjälper åter till att bibehålla stämningen.

Tredje delen är den svagaste även om den på pappret borde vara den starkaste tycker jag. Det är förvisso den tunnaste handlingen av alla och det finns egentligen inte mer att jobba med än att en man förföljer en annan man. Och betänker man det, så har man gjort otroligt mycket med det! Det är spännande också, men det finns ingen direkt handling som driver episoden framåt.

Samtliga slut i antologin är öppna för tolkningar på olika sätt, frågan är om detta är et medvetet val av filmskaparna eller om det bara har blivit så. I så fall, vad vill de säga oss? Att livet är en gåta? Eller är det helt enkelt en betraktelse av meningen med livet? Troligen överanalyserar jag men det är i alla fall fastställt att det helt enkelt är en spännande och sevärd film från Sverige! Jag gillar den!

Strange World of Coffin Joe - 1968 - en cynisk antologi!

Strange World of Coffin Joe

Aka: O Estranho Mundo de Zé do Caixão

Regi: José Mojica Marins

1968

Horror

Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar, men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är den dag för en fängslande berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.

Strange World = Märklig Värld, är nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.

Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag den vara en värdig inledning på kortfilmerna.

Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar (nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira. Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.

Ideologi – Kanske den mest bisarra berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien. Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den naturliga instinkten.

Som jag nämnde inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse bland absurditeterna.

                                                   

Recension: Osedliga Kvinnor - 1979

Osedliga Kvinnor

Aka: Immoral Women, Les Héroïnes du Mal

Regi: Walerian Borowczyk

1979

Erotik

En tredelad antologifilm som handlar precis det titeln antyder. Tre delar som alla utspelar sig i olika tidsperioder och under olika förhållanden. Först ut är bagardottern som använder sin kvinnlighet för att manipulera karlarna i renässansens Italien. Hon låter sig porträttmålas av en berömd konstnär och han får också tillgång till henne på alla sätt. Men han är inte den enda som får full tillgång, hon är omättlig och lyckas nå sitt mål genom att bussa karlarna på varandra. Sedan förflyttar vi oss framåt i tiden till 1800-talet där en ung flicka lever ett oskuldsfullt liv. Hennes bästa vän är en kanin – Pinky som skänker henne stor glädje. Hon är olydig mot sina föräldrar som slutligen straffar henne – hårt! Men hon tycks inte reagera och till slut kryper sanningen fram – kanske… Sist ut är ett kidnappningsdrama med en twist på…

Margherita: Första episoden utspelar sig alltså för ganska länge sedan – under renässansen i Italien. Så vitt jag kan förstå, utan att vara någon direkt kännare av historiska miljöer, ser det väldigt tidstypiskt ut. Det finns en komisk ton över det hela och jag kommer att tänka på Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales faktiskt. Det är förstås inte riktigt exakt likadan känsla men det finns något lustfullt och lättsamt över alltsammans. Det är inte erotik som på något sätt eggar eller hetsar upp någon libido, men likväl är underhållande att se på. Det är väl inte lika intressant vad det handlar om och hur historien tar sig mot sin upplösning som själva formen av framställningen. Det är vackert och tilltalande snarare än erotisk upp hetsande men hur det går, det struntar jag blank i!

Marceline: Den här episoden är inte i närheten av den längd som inledningsepisoden Margherita stoltserar med. Men vad betyder det egentligen? Ingenting skulle jag vilja säga då den här är överlägsen den första delen. En kanin har en viktig betydelse för handlingen men även om det finns sexuella antydningar skulle jag aldrig kalla det här för tidelag. Och tur är väl det egentligen, för det finns väl andra, mer upphetsande saker än så? Men antydningar finns och jag kan tänka mig att det har orsakat en hel del rabalder genom åren. Själv tycker jag den här episoden är synnerligen vacker och faktiskt, till skillnad från den första – Margherita, erotisk i någon mån. Det är absolut inte frågan om några explicita bilder och man för vacker nöja sig med att se ett par bröst och något halvdolt könshår vid något tillfälle. Historien har också mer att förtälja än den första tycker jag och slutet är faktiskt riktigt makabert om jag får säga det själv. Poängen som kommer i slutet tänkte jag inte alls gå in på för det skulle definitivt förstöra upplevelsen! Även här är det frågan om en tidstypisk betraktelse men denna gång utspelar det sig i slutet av 1800-talet eller möjligen i början av 1900-talet. Fantastiskt bra om jag får säga så!

Marie: Tredje delen är lite annorlunda än de två första. För det första så utspelar den sig i nutid och den har inte alls samma mått av erotik i sig som de två första. Det är ett kidnappningsdrama som, låt oss säga, inte går riktigt som förväntat. Men det är som sagt inte så mycket erotik tycker jag. Det finns sex inbakat i den – absolut! Men det är av sådan karaktär att det i så fall skulle vara mera pornografiskt än erotiskt. Utan att för den skull vara explicit på något sätt. Det finns egentligen ganska lite handling i den här och det är svårt att beskriva dess egentliga behållning utan att avslöja för mycket. Jag tror vi får nöja oss med insinuerat tidelag (igen) och ett twistat slut!

Recension: I Tre Volti del Terrore - 2004

I Tre Volti del Terrore

Aka the three faces of terror

Regi: Sergio Stivaletti

2004

Horror

Ombord på ett tåg möter tre personer en hypnotist. Han visar dem en skimrande kristallkula och påstår att denna låter dem se tillbaka på bortglömda händelser ur sina gångna liv. Den ena mer fasansfulla historien än den andra visualiseras i deras sinnen och vi får följa med gravplundraren i en berättelse som centraliseras runt en varulv. En skönhetsoperation där patienten snart blir varse om att hon befinner sig in mardröm och att läkaren som ska utföra operationen är en tvättäkta galning. Slutligen tar sig historien runt en mystisk sjö där en vidunderlig varelse lever form. Men är det verkligen sant? Är detta fria fantasier ur deras undermedvetna eller är det sanningen som en gång för alla hinner i kapp dem?

Det här är visserligen bara Sergio Stivalettis andra film som regissör men han är ingalunda någon nybörjare i filmbranschen. I tjugo år har han arbetat med visuella effekter tillsammans med både storheter som Dario Argento och de kanske inte riktigt lika kända, Lamberto Bava och Michelle Soavi.

Man förväntar sig därför mycket utav en sån här film, åtminstone att det ska vara visuellt bländande effekter. Tyvärr blir man lite besviken på det området och framförallt inledningsvis på en del CG-effekter som faktiskt är ganska fula. Det bättrar sig dock allteftersom och totalt sett blir det trots allt inget misslyckande på detta plan.

Detta är alltså en episodfilm och som sådan brottas den med en del problem. Det är alltid svårt att hålla historien igång samtidigt som man börjar en ny berättelse. Man måste ha en bra kringhistoria för att det ska fungera och berättelserna bör vara ganska lika till sin stil. Jag tycker detta sammanfaller på ett bra sätt på två av de tre berättelserna som är väldigt italienska till sin stil, den tredje och sista episoden är dock nästan raka motsatsen och för tankarna till klassisk amerikansk b-monsterfilm. Inte minst musiken åskådliggör dessa olika stilar, de två första episoderna har nästan typisk giallomusik, enkla melodier som förstärker spänningen, medan den sista låter på ett helt annat sätt men fortfarande med effektiv musik. Tyvärr övergår denna spänning ibland till att bli överdramatisk och väldigt klichéfylld.

Överlag kan man säga att historierna inte tycks ha någon egentlig mening förutom att skrämma tittaren så visuellt och absurt som möjligt. Det är svårt att förklara denna känsla men jag får intrycket att filmen sköter sig själv ganska mekaniskt så att säga, det finns ingen själ och övergripande tanke bakom. Stivaletti framstår som en medelmåtta i sitt berättande och redan i inledningsscenen får man till exempel direkt intrycket av att det här är konstruerat och det känns inte som en naturlig miljö. Ser man filmen till slut vågar jag dock påstå att det finns en poäng med både överspelande skådisar och konstruerade sets. Filmen avslutas med en del twists och själva slutpoängen kanske är lite för filosofisk egentligen.

En sevärd film om du gillar klassiska italienska skräckisar!

Recension: Little Deaths - 2011

Little Deaths

Regi: Sean Hogan, Andrew Parkinson, Simon Rumley

2011

Horror

Eftersom det här rör sig om en stologi bestående av tre kortare historier är det oerhört svårt att börja den här recensionen med en redogörelse för handlingen. Det finns förstås ett tema att kretsa kring med det rör sig om tre helt skilda historier som inte knyts samman på något sätt. Den gemensamma nämnaren är förstås någon form av död, filmens titel antyder ju till och med detta. Men det finns även en annan gemensam nämnare – sex och sadomasochism i fantasifulla tolkningar.

Problemet med antologier på det här sättet är att när välspänningen infinner sig är det dags för avslutning och nästa historia att ta vid. Problemet är också att balansera historierna så de blir likvärdigt underhållande och gruvliga. Detta lyckas inte riktigt i det här fallet men inledande historien House and Home lyckades med konststycket att fullsändigt överraska mig med sin upplösning. I stora drag var det väl ingen jätteöverraskning egentligen men på detaljnivå hade jag inte riktigt räknat med det som sker. Det här är också den överlägset mest sadomasochistiska berättelsen.

Det som slår mig är att det faktiskt är en brittisk produktion och britter är väl inte kända för att vara direkt sexuellt frispråkiga? Det är kanske det som gör filmen så chockerande, att det är så pass oväntat? Hur som helst så handlar första delen i korthet om ett par som plockar upp eller lockar hem uteliggare för att ha sitt lilla roliga med dem. Mer detaljer än så tänker jag inte ge eftersom det onekligen är en starkare känsla att tänka sig hur det går till än att förklara detaljer. Men på tal om detaljer så finns det ett par oväntade för brittisk film här. Det är inte explicit i den bemärkelsen att könsdetaljer visas men… ja, ni får helt enkelt se själva!

Andra episoden – Mutant Tool, är allt annat än subtil. Den är fantasifull men likväl tämligen extrem i sin berättelse. Det är den svåraste berättelsen att ta till sig och faktiskt den enda där jag önskar att man fick lite mer förklaring till vad som pågår. I stora drag är det väl ganska tydligt men det är så pass absurt att det är svårt att tänka sig en relativt realistisk lösning. Personligen fann jag denna episod vara den svagaste i filmen och det beror säkert på att den är så pass otillgänglig. Filmen fokuserar på experiment och på gigantiska könsdelar men mer än så tänker jag inte avslöja. Jo förresten, hinkvis med sperma är en viktig ingrediens i detta experiment.

Så har vi slutet då. Episoden heter Bitch och är faktiskt en ypperlig titel, åtminstone om man tar ordet i dess fulla engelskspråkiga betydelse. Åter igen är sexualitet i centrum och denna gång handlar det om förhållandet mellan härskare och slav. Vad händer egentligen när slaven inte längre nöjer sig med att vara slav? Klarar härskaren av att kliva av? Världen vänds uppochner och den slutgiltiga hämnden är smakfullt filmad och ger verkligen kalla kårar längs ryggraden. För mig är det här det mest konstnärliga och känslosamma episoden. Det här är egentligen enda gången det är karaktärerna som driver filmen framåt snarare än en bisarr handling. Inte för att historien inte är bisarr men det blir helt enkelt lite annorlunda. Man bryr sig om vad som händer med dem och det kan jag inte säga var fallet i de två första episoderna.

Lyckas då filmen att knyta till säcken med sina tre historier och skapa en helhet? Nja, på sätt och vis men det skulle nästan lika gärna kunna vara enskilda kortfilmer eller episoder av Twilight Zone – Late Night Edition om det nu hade funnits en sådan. Jag säger inte att det är ett misslyckande på något sätt men det hade kanske varit bättre om det hade varit en enda lång film där historierna hade vävts samman och berättats fragmenterat.

Recension: Histories Extraordinaires - 1968

Histories Extraordinaires

Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead

Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim

1968

Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!

Recension: Cradle of Fear

Det här är onekligen en ganska värdelös film överlag. Splattereffekterna är förvisso oftast ganska bra och storyn har sina höjdpunkter. Den är dock väldigt löst sammanhållen och det finns egentligen flera historier som berättas. De har alla det gemensamt att människor går grymma och våldsamma öden till mötes. Kameraföringen och skådespeleriet är oerhört amatörmässigt men jag gillar faktiskt en av de avslutande historierna och det var också därför jag genomled de första nittio minuterna, för det här är en ganska lång film som mäter två timmar. Det är väl ganska långt för att vara en film av det här slaget och det är jobbigt att ta sig igenom den. Inte för att den är påfrestande för sitt makabra innehåll, även om den kunde vara det om den varit bättre gjord, utan för att det är riktigt uselt! Men jag gillar som sagt delar av filmen och det avspeglar sig på betyget också! 

2/10