Recension: I Tre Volti del Terrore - 2004



I Tre Volti del Terrore
Aka the three faces of terror
Regi: Sergio Stivaletti
2004
Horror

Ombord på ett tåg möter tre personer en hypnotist. Han visar dem en skimrande kristallkula och påstår att denna låter dem se tillbaka på bortglömda händelser ur sina gångna liv. Den ena mer fasansfulla historien än den andra visualiseras i deras sinnen och vi får följa med gravplundraren i en berättelse som centraliseras runt en varulv. En skönhetsoperation där patienten snart blir varse om att hon befinner sig in mardröm och att läkaren som ska utföra operationen är en tvättäkta galning. Slutligen tar sig historien runt en mystisk sjö där en vidunderlig varelse lever form. Men är det verkligen sant? Är detta fria fantasier ur deras undermedvetna eller är det sanningen som en gång för alla hinner i kapp dem?

Det här är visserligen bara Sergio Stivalettis andra film som regissör men han är ingalunda någon nybörjare i filmbranschen. I tjugo år har han arbetat med visuella effekter tillsammans med både storheter som Dario Argento och de kanske inte riktigt lika kända, Lamberto Bava och Michelle Soavi.

Man förväntar sig därför mycket utav en sån här film, åtminstone att det ska vara visuellt bländande effekter. Tyvärr blir man lite besviken på det området och framförallt inledningsvis på en del CG-effekter som faktiskt är ganska fula. Det bättrar sig dock allteftersom och totalt sett blir det trots allt inget misslyckande på detta plan.

Detta är alltså en episodfilm och som sådan brottas den med en del problem. Det är alltid svårt att hålla historien igång samtidigt som man börjar en ny berättelse. Man måste ha en bra kringhistoria för att det ska fungera och berättelserna bör vara ganska lika till sin stil. Jag tycker detta sammanfaller på ett bra sätt på två av de tre berättelserna som är väldigt italienska till sin stil, den tredje och sista episoden är dock nästan raka motsatsen och för tankarna till klassisk amerikansk b-monsterfilm. Inte minst musiken åskådliggör dessa olika stilar, de två första episoderna har nästan typisk giallomusik, enkla melodier som förstärker spänningen, medan den sista låter på ett helt annat sätt men fortfarande med effektiv musik. Tyvärr övergår denna spänning ibland till att bli överdramatisk och väldigt klichéfylld.

Överlag kan man säga att historierna inte tycks ha någon egentlig mening förutom att skrämma tittaren så visuellt och absurt som möjligt. Det är svårt att förklara denna känsla men jag får intrycket att filmen sköter sig själv ganska mekaniskt så att säga, det finns ingen själ och övergripande tanke bakom. Stivaletti framstår som en medelmåtta i sitt berättande och redan i inledningsscenen får man till exempel direkt intrycket av att det här är konstruerat och det känns inte som en naturlig miljö. Ser man filmen till slut vågar jag dock påstå att det finns en poäng med både överspelande skådisar och konstruerade sets. Filmen avslutas med en del twists och själva slutpoängen kanske är lite för filosofisk egentligen.

En sevärd film om du gillar klassiska italienska skräckisar!