Recension: Ichi the Killer - 2001



Ichi the Killer
Regi: Takashi Miike
2001
Action

Gangsterbossen för ett Yakuzagäng försvinner med 300 millioner Yen. Hans närmaste man Kakihara, en brutal sadomasochistiskt, tar över operationerna och börjar sitt sökande efter chefen. Ett tips kommer fram och de tar hand om den anklagade och frågar grundligt ut honom under tortyr. Det visar sig att de blivit lurade och blir så småningom uteslutna ur organisationen helt och hållet. Undan för undan visar det sig att Ichi – mördaren, en man med osedvanligt goda martial arts talanger ligger bakom chefens försvinnande. Det blir en kamp på liv och död mellan Kakihara och Ichi, som dessutom brottas med sina egna förtryckta sexualproblem och psykoser.

Det här är mycket omtalad film, men jag tror faktiskt inte att jag gjort bekanskap med den sedan tidigare, åtminstone inte i sin helhet! Det verkar som om filmen har en väldigt stabil fan-skara och den innehåller onekligen en hel del utstuderat våld. För min personliga del anser jag dock inte att det är något att lyfta på ögonbrynen för, det är allt för mycket komiska splattereffekter för min del och för att svara på omslagets fråga ”Hur ofta måste du blunda?” kan jag bara säga – aldrig.

Det här var kanske en stark film 2001 när den först kom och jag betvivlar inte att den chockerade biobesökarna, kanske inte för dess våld i sig utan snarare för att våldet är så pass sexualiserat. Det är onekligen en sadomasochistisk film i kropp och själ och de vassaste scenerna är inte de sadistiska. Åtminstone far jag mer illa av att se de som gärna vill bli skadade för sexuell njutnings skull.

Men det är inte det man får se som är filmens starkaste sida tycker jag, utan snarare det man inte får se. Det är filmens själ, eller vad man ska säga, som påverkar mest. Karaktären Ichi är mycket märklig. Han tänder otvivelaktigt sexuellt på det våld han tillfogar andra men samtidigt tycks han inte stå ut med det han gör och bryter ihop och faller i gråt. Hans motsvarighet Kakihara, har inga problem att tillfoga andra skada och jag finner honom långt mer sadistisk i själ och hjärta än Ichi. Det finns en helt annan slags medvetenhet i hans agerande och han räds dessutom inte att skada sig själv i vad som kanske är filmens allra starkaste scen.

Men på det hela taget är jag besviken, jag hade väntat mig mycket mer och faktum är att jag finner filmen både långsam och aningen ointressant. Den är ganska lång i sin originalversion och mäter strax över två timmar och det är svårt att hålla en sådan här historia intressant så pass länge. Det är absolut ingen film jag ångrar att jag har sett men en som jag förmodligen aldrig kommer att se om heller.