Lady Snowblood
Regi: Toshiya Fujita
1973
Drama
Yuki (Meiko Kaji)
existerar för ett enda mål i livet, att utkräva hämnd för sin mors räkning.
Några skurkar har nämligen utrotat nästan hela Yukis familj redan innan hon
fötts och dessutom förlustat sig med modern. Det enda som håller modern vid liv
efter denna händelse är den hämnd som hon senare ska utkräva via sin dotter.
Hon ser till att bli med barn men även om hon dör i barnsäng är redan Yukis
uppväxt arrangerad. Hon tränas redan från sina första spröda och staplande barnsben
i hämndens ädla konst.
Jag ska villigt erkänna att jag inte hade speciellt stor
koll på den här filmen när jag såg den inför recensionen. Visst kände jag väl
till Tarantinos sagda inspiration till Kill
Bill men mycket mer än så var det inte. Med detta i åtanke och med trailern
i minnet hade jag förväntat mig en actionfylld svärdsballet där blodet skvätte
riklig omkring a la Shogun Assassin,
men det var inte riktigt vad jag fick mig till livs.
Visserligen kan man inte sticka under stol med att blodet
faktiskt skvätter omkring en hel del och att det faktiskt förekommer
blodsfontäner i samma stil som nämnda Shogun
Assassin, men tempot uteblir. Det är en mer stabilt berättad historia, där
effekterna finns till mer för att illustrera våldet snarare än för att
exploatera det. Detta innebär naturligtvis inte att filmen inte är stilistiskt
vacker, för det är den absolut. Det är bara det att det ligger mer fokus på
handlingen och på karaktärernas relationer till varandra än vad jag hade förväntat
mig. Detta är väl i sig ingen negativt, även om det också förekommer en hel del
överspel i filmen.
Hämnden gestaltas inte som svart eller vit och även de
skurkar som Lady Snowblood, kanske med all rätt, hämnas på har anhöriga såsom
döttrar och söner som i sin tur påverkas av hennes handlingar. Man får sig en
tankeställare om hur långt man kan driva saker och ting, finns det verkligen
ingen plats för förlåtelse och måste man verkligen kämpa till sista
blodsdroppen?
Filmen berättas i fyra tydligt uppdelade kapitel, där varje
del har en början och ett slut. Allt knyts naturligtvis samman i slutändan och
vägen dit är kantad av en berättarröst som ger oss vissa detaljer och som
förklarar en del av bakgrunden för oss. Denna berättarröst finns med redan från
början och ger intrycket av att det vi får se är en verklig händelse, möjligen
dramatiserad i efterhand men trots allt med en verklighetsbaserad förlaga. Jag
har dock ingen aning om det verkligen förhåller sig så. Faktiskt så tvivlar jag
på det, men tekniken är intressant.
Är det här bra då? Jo, det måste jag nog påstå att det är,
även om det inte nödvändigtvis är otroligt underhållande. Skulle jag säga att
jag satt trollbunden skulle jag ljuga, men visst var den intressant och den episka
historien lyfte filmen en hel del. Dessutom är det här en av de blodigaste
dramafilmer jag har sett, vilket ger ett extra plus när samurajer, svärd och
hämndteman är inblandade!
