House of Clocks – 1989 – en film av Lucio Fulci

Vid ett flertal tillfällen har jag konstaterat att ”det här måste vara Lucio Fulcis bästa film”. Det betyder förstås att jag inte har sett tillräckligt av hans filmer än. Detta måste göras någonting åt och på den vägen är det. Då och då tar jag tillfället i akt och lägger en film som jag inte har sett i referensramen, så även med denna.

Versionen jag såg var dubbad till engelska så jag tar förstås med den upplevelsen i min bedömning. Och faktum är att vissa av röstskådisarna gjorde upplevelsen fasansfull! Det var repliker som levererades med en sådan avsaknad på inlevelse att jag inte tror att jag varit med om något liknande förr. Det var faktiskt helt makabert!

Och filmen i sig kan också sägas vara makaber. Det är ju trots allt en film av mannen som fått epitetet ”the Godfather of Gore” i Europa. Jämförelsen med den amerikanska motsvarigheten – HG Lewis, känns onödig då den senares filmer mest är en studie i så mycket äckel som möjligt utan den finess som kan tillskrivas Lucio Fulci. Finessen kan heller inte sägas vara begränsad till blodiga effekter, det är faktiskt en riktigt spännande film trots att det har så stora problem med skådespeleriet/dubbningen. Det är svårt att bedöma vad som är skådespelarna och vad som är röstskådisarnas ”fel”. Huruvida Lucio Fulci var en personinstruktör att räkna med eller inte vet jag inte men jag har inte fått den uppfattningen.

Men det är som sagt spännande och det är verkligen inte helt självklart hur handlingen kommer att utvecklas. Det är helt klart en styrka filmen har. Men det är ett tveeggat svärd. Det är också svårt att hänga med i vad som verkligen händer, betydelsen av händelserna. Liksom titeln anspelar på så är nämligen tiden en viktig ingrediens i händelseförloppet. Med det menar jag att det är en central del av handlingen. Det är nämligen så att när våldsverkarna, för det handlar om några ungdomar som bryter sig in hos ett äldre par, börjar klockan ticka baklänges. Vad som sedan händer – och återupplevs, är kanske inte helt logiskt alla gånger men det är en utmärkt idé! Orsak och verkan får en helt ny betydelse kan man säga.

House of Clocks gjordes efter Lucio Fulcis storhetstid och är dessutom en TV-produktion. Den har mycket som talar emot sig och den är lång ifrån perfekt men trots detta den så pass effektiv, det tycker jag är starkt. Så skulle man bara gå efter känslan filmen frambringar skulle betyget bli högt, tar man med allt runt omkring i beräkningen också blir det inte lika imponerande. Det sorgliga är att jag måste göra det då allt trots allt ingår i helheten.

4/10

Zombie Flesh Eaters 2 - 1988 - Zombi 3

Zombie Flesh Eaters 2

Aka: Zombi 3

Regi: Bruno Mattei, Claudio Fragasso, Lucio Fulci

1988

Horror

Den topphemliga forskningen med Död 1, ett bakteriologiskt vapen pågår för fullt. Dock får man inte riktigt ordning på detaljerna utan biverkningar, som skulle kunna döda (om nu experimentets intention inte vara att väcka döda till liv) förekommer. Vad värre är, en väska med det mycket potenta viruset stjäls mitt framför näsan på både militären och forskarna. Väska återfinns dock – öppnad, men forskarna bedyrar att ingen skada är skedd. Viruset är mycket känsligt för syre och dess effekt ytterst kortfattad i vanlig atmosfär. Vad ännu värre är, så smittas dock tjuven vilket innebär att smittan kan föras vidare. Ett massivt uppbåd anordnas för att hitta honom. Det är inga större svårigheter och militären bränner liket. Nu börjar de riktigt svåra konsekvenserna, viruset muteras av värmen, blir luftburet och resistent mot syre…

Hur mycket av filmen som egentligen är regisserad av den enda krediterade regissören Lucio Fulci är väl inte riktigt klart. Är man ett fan av hans filmer hoppas man förstås att det faktiskt är Mattei, som tydligen fick det slutgiltiga ansvaret för filmen när Fulci drabbades av en stroke, som bär ansvaret för stora delar av filmen, för det är inte mycket av Fulcis kvalitéer som återfinns. Å andra sidan har Njutafilms, som gett ut denna svenska utgåva, själva kallat Bruno Mattei för Italiens Ed Wood, så man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar.

Nu tillhör jag visserligen dem som inte blev lika imponerad av Fulcis klassiker Zombie Flesh Eaters när jag nyligen såg om den som jag blev i mina ungdomsår, men att kalla den här för uppföljare till den filmen måste ändå anses vara en styggelse i sig själv. Den har inte samma närvaro, ingen inspirerad regi, tämligen usla skådespelare och är undermåligt redigerad om jag får säga min mening. Detta förstås inte utan att den i vissa scener innehåller en tämligen klassisk mise-en-scène, som siluetter i en mörk gränd eller liknande.

Den är heller inte trogen den zombiemytologi som det mestadels refereras till när det gäller zombiefilm det vill säga Romeros variant av saker och ting – zombies som är levande döda för att helvetet är fullt och som enbart går att föda genom att skjuta dem i skallen. Nä, här har man istället inspirerats av Return of the Living Dead där smittan kontaminerar via luften. Det finns också experiment i bakgrunden som förklaring till händelserna och det är väl egentligen den enda kopplingen till Zombie Flesh Eaters. Missförstå mig inte nu, jag välkomnar alla försök till att hitta logiska förklaringar till zombieliknande tillstånd (därmed inte sagt att Romeros mytologi är förkastlig), ibland håller de och ibland inte och det här är ett försök så gått som något.

Till filmens försvar måste dock sägas att den håller ett förvånansvärt högt tempo, det tar inte särskilt lång tid innan saker och ting börjar hända. Den är tämligen underhållande, även om detta är av en omedveten anledning eller på grund av ett idiotiskt manus, och innehåller mycket gore som faktiskt ser ganska bra ut emellanåt.

3/10

Recension: Lucio Fulcis THE SMUGGLER aka CONTRABAND - 1980

The Smuggler

Aka: Contraband

Regi: Lucio Fulci

1980

Thriller/Drama

Luca är en familjefar som sköter smuggling åt en större gangster än honom själv. Polisen är den på spåren och de måste fly för att inte bli tagna och satta i fängelse. Vem är det egentligen som har tjallat? För Luca är övertygad om att det måste vara något som har pratat bredvid mun, annars hade aldrig polisen kunnat känna till deras exakta position. Där sen dessutom hans bror mördas förstår han att något är i görningen. Det verkar som att det är en ny gangster som vill slå sig in på marknaden. Det finns inga hämningar och våldet mot konkurrenterna är skoningslöst. Därför blir Lucas hämnd lika skoningslös…

Är man ett fan av kultfilm måste man mer eller mindre tycka om Lucio Fulcis filmer. Det viktigaste är att tycka om hans skräckfilmer och de är också de överlägset mest kända. Men även atypiska filmer som den här bör ingå i det man kallar för favoriter. Det där är förstås skitsnack och det går inte att säga att man måste gilla den eller den filmen bara för att man har en viss preferens när det kommer till kategorier av filmer. För min personliga del kan jag säga att jag mestadels tyckte den här filmen var rent skräp, då finns det bättre filmer av The Godfather of Gore att välja – även utanför skräckgenren!

Det är förstås svårt att säga att skådespelarna spelar över väldeliga när det hela är dubbat men rösterna är i alla fall inte särskilt trovärdiga. Klippningen är emellanåt rent löjeväckande och det är onekligen en svårt daterad film! Man får säga att den är rejält våldsam och det ska Fulci förstås ha en eloge för. Det är en gangsterfilmer men med Gore som ibland påminner mer och en skräckfilm är de flesta skräckfilmer. Det hela ser mycket bra ut med tanke på omständigheterna. Dock vågar jag påstå att effekterna allt som oftast ser så fejkade ut att det är svårt att ta dem på allvar.

Nu ska jag erkänna att gangster- och maffiafilmer inte är min kopp kaffe någon gång, helt oavsett hur de ser ut eller vem som har regisserat. Det är helt enkelt inget som generellt tilltalar mig. Kanske gör det mig olämplig att bedöma den här filmen säger Ni? Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Jag gillar onekligen kultfilmer som är riktigt skräpiga och ostiga och skulle man lyckas hitta en film inom en genre som man generell inte gillar och gilla den är det ju dubbel vinst så att säga.

Men tyvärr, detta var inget för mig och jag får nog säga att det är det sämsta filmen jag hittills har skådat av Fulci. Den är slarvig och historien är alltför enkel för att det ska bli intressant. För mig känns det egentligen mer eller mindre som en enda lång förevändning för att visa några specialeffekter framåt slutet. Det finns mer, men av förklarliga skäl återfinns det mesta framåt slutet. Strukturen så till vida är det inget fel på!

Det jag kommer att minnas från filmen är ett skott i ansiktet, en blåslampa i ansiktet och en av de råaste våldtäktsscener jag har sett.

4/10

Recension: The New Gladiators - 1984

The New Gladiators

Aka: Fighting Centurions/Rome, 2072 A.D./Warriors of the Year 2072

Regi: Lucio Fulci

1984

Sci-Fi

Långt in i framtiden, närmare bestämt 2072, är världen en mycket grym och våldsam plats som styrs av multinationella TV-företag där höga tittarsiffror är det viktigaste att uppnå. Detta sker till vilket pris som helt och gärna med så våldsamma och letala inslag som möjligt, publiken vill helt enkelt se död och förstörelse efter som det är detta som säljer. För att ta ytterliggare ett steg förvärvar man den stora motorcykelstjärnan Drake, genom att sätta dit och manipulera bevisen mot honom så det ser ut som han begått brutala mordhandlingar och således dömts till döden, till ”Battle of the Damned”, en TV-show designad att ge den dödsdömde fånge som överlever de gladiatorliknande spelen livet åter. Men allt är inte vad det ser ut att vara och ju fler sanningar som uppenbarar sig desto större blir viljan till revolt bland de dödsdömda deltagarna.

På rak arm kommer jag på två filmer att jämföra den här med, den ena kom några år tidigare (1975) och behandlar liksom denna, multinationella TV-företag som till varje pris vill uppnå de högsta tittarsiffrorna genom att förråa ett redan existerande arrangemang, nämligen spelet Rollerball. Det finns också en remake på denna som jag inte anser kommer i närheten när det gäller dessa bakomliggande bitar, det är bara fokus på själva spelet, men det är en annan historia. Den andra filmen, som den här kanske har ännu mer gemensamt med är The Running Man från 1987 där bland annat Arnold Schwarzenegger medverkar. Här finner vi liknande element med dödsdömda fångar, bevis som blivit manipulerade och TV-siffrornas makt i en betydligt större produktion än vad det handlar om här, men jag vill ändå betona att trots allt handlar om fem års skillnad och att den här med största sannolikhet måste varit en inspirationskälla.

Jag gillar greppet helt klart och det finns inte så lite samhällskritik i ämnet heller. De bjuds också på en moralkaka, eller åtminstone ifrågasättande och tankeställande om maskinerna, det vill säga de avancerade datorerna som styr och ställer i filmen, styr oss eller om vi styr dem. Har tekniken blivit oss övermäktig eller vad är det egentligen som kommer att hända om vi inte ser upp. I detta sammanhang är det också bäst att nämna hur kul det är att se vilka framtidsvisioner som fanns när filmen gjordes 1984. Futuristiska manifestationer av både datorer med blinkande ljus och motorcyklar, som ska vara någon slags hybridlösning mellan gammalklassisk, stil för att påminna om historisk riktiga gladiatorspel, och futurism. Men det finns också en hel del annan fantasi när det gäller detta område, som kanske mera speglar tiden och platsen där filmen gjordes än var den utspelar sig. Mycket underhållande är det i alla fall!

Skådespelarmässigt funkar filmen väl, den stora stjärnan Drake spelas av Jared Martin, som undertecknad vid första bekantskapen med den här filmen för rätt många år sedan nu kände igen som ”Dusty” från TV-såpan Dallas. Han har en beslutsam blick som passar ypperligt i filmen och som lämpar hans starka karaktär som handen i handsken. Även Fred Williamson medverkar, om än i en något mindre roll samt ett helt gäng av skådespelare man säkerligen känner igen om man intresserar sig för den här typen av italiensk skräpfilm.

Klart underhållande, våldsamt och rekommendabelt!

Four of the Apocalypse - 1975 - Western av Lucio Fulci!

Four of the Apocalypse

Regi: Lucio Fulci

1975

Western

När staden anfalls av skurkar lyckas de fyra i arresten klara sig och när allt är över kan de också ta sig därifrån. De får visserligen kryssa mellan alla hängda människor men de kommer i alla fall helskinnande därifrån. De fyra är helt olika människor. Vi har den professionelle kortspelaren, suputen, den svarta galningen som verkar vara besatt av döda människor och den gravida prostituerade kvinnan. De irrar omkring i öknen, till synes utan mål, tills de ofrivilligt få sällskap av en mexikansk bandit. Till en början funkar det bra, han är en utmärkt skytt och de kan äta kött varje dag, kanin eller fågel. Men en dag tar allt slut och banditen överfaller dem. Efter att ha våldtagit kvinnan och lämnat de andra att dö i ökenvärmen svär kortspelaren att hämnas. En efter en blir de dock offer för omständigheterna.

Det här är en film som jag har velat se länge men det har inte blivit av. Som alla Fulcifans vet, och jag räknar mig till dem, så gjorde Lucio Fulci mycket mer än bara skräck under sin karriär. Han är förvisso mest känd för en handfull filmer men det finns mera än så att hämta. Jag vågar påstå att det här en av de mest kända filmerna utanför skräckfilmsgenren och därmed aningen bortglömd av skräckfilmsnoviserna som kanske har fem filmer i sitt medvetande. Just detta gör den här filmen oerhört intressant. Jag är kanske inte ute efter att se 100 % av filmerna men i alla fall fler än de allra mest kända!

Var det då en trivsam bekantskap? Nja, det var faktiskt inte riktigt min kopp kaffe. Jag har inget emot westernfilmer och i stora drag är det inte så mycket fel på den här heller. Det jag framförallt har emot filmen är att den är väldigt ointressant och att musiken i den snarare har en frånstötande effekt än något annat. Musik kan ju användas för att skapa intresse och spänning i en annars ointressant handling. Här verkar det i stället som att man tar en ointressant handling och förstärker den med musik som inte tillför något annat än ännu mer ointresse.

Men det är en ojämn film och under perioder är det bra mycket bättre än helheten. Det verkar inte finnas någon genomgripande tanke, annat än den på hämnd då kanske. Allting verkar sönderhackat och så fort man hittat något intressant att exploatera bryter man och hittat något annat. Vad betyder detta? Jo, så vitt jag förstår är det själva historien det är fel på snarare än skådepelarinsatser och regi. Visserligen kan man väl säga att det spelas över lite här och där längs vägen, framförallt när det gäller alkoholisten som spelas av Michael J. Pollard.

Tyvärr blir de bestående intrycken i huvudsak negativa. Som en del av filmhistorien är det kanske en intressant film men ska jag förknippa Lucio Fulci med en enda film så inte vill jag att det ska vara denna i alla fall!

5/10

City of the Living Dead - 1980 - En fantastisk film

City of the Living Dead

Regi: Lucio Fulci

1980

Horror

När prästen Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i den lilla staden Dunwich öppnas, på nåt sätt, portarna till helvetet. Mary (Catriona MacColl), som har mediala förmågor, bevittnar hela händelsen under en seans och faller död till marken av blotta förskräckelsen. Reportern Peter (Christopher George) får höra talas om det mystiska dödsfallet och bestämmer sig för att undersöka saken, det visar sig att Mary inte alls är död och tillsammans ger de sig iväg för att söka efter staden som Mary sett i sin vision. Undan för undan kommer de närmare och närmare sanningen.

Det här är utan tvekan en av Lucio Fulcis allra bästa rullar, och dessutom en av de allra kändaste. Den brukar dessutom räknas till Fulcis zombierullar, men liksom i den ett år senare The Beyond, så är det inte någon zombiefilm i konventionell mening. Liksom i The Beyond betonas det mycket mer på mystifiering av helvetets portar än på människoätande zombies. Konsumtionen av människokött är inte det väsentliga här och zombisarna är nästan mera som övernaturliga väsen som kan dyka upp ur tomma intet bara för att visa sin närvaro för oss - publiken.

                                                            

Dock vill jag påstå att de få zombies filmen trots allt innehåller, för det handlar inte om såna horder som vi är vana vid från Romeros rullar, är otroligt välgjorda och sminkjobben är smått fantastiska rakt igenom hela filmen och allt gore ser strålande ut. Lägg till det en ljussättning och ett kameraarbete i toppklass, som gör det spännande nästan i varenda scen, så har du filmen i ett nötskal. Att Fulci brukade använda sig av inzoomningar är väl ingen nyhet, men så frekvent användande som i den här filmen, och då framförallt på ögon, har jag nog aldrig sett förr, eller åtminstone inte lagt märke till i samma utsträckning som här. Men jag gillar det!

Tyvärr är det inte lika gott ställt med skådespeleriet och det spelas över en hel del, framför allt i filmens inledande del. Sen också, det ska erkännas, men då har spänningen stigit så pass högt att man inte lägger märke till det på samma sätt längre. Handlingen, och framförallt stämningen, är viktigare i det här fallet. Ett intressant sätt att höja publikens delaktighet i filmen är förresten, framförallt under den inledande seansen, att använda en subjektiv kamera som de skådespelarna kan tala rakt in i. Det är ett grepp jag gillar starkt!

Ett annat grepp jag gillar är de parallellhandlingar filmen är uppbyggd av. Det långsamma sätt, vilket nästan tar hela filmen, som handlingar förs tillsammans på, är både tillfredställande och mystifierande. Fast i detta avseende känns det även befogat med en del kritik eftersom det tenderar att bli en aning rörigt och svaren, som man så tålmodigt väntar på att få, kommer aldrig. Visserligen är jag en av dem som förespråkar publiken egen möjlighet till tolkning, men här känns det lite som om man sammanfogat en del scener med varandra bara för att få med scenerna. Det jag menar är alltså att beståndsdelarna är hur bra som helst, men det finns kanske inte alltid lika mycket sammanhang , eller kontinuitet, mellan dem som man skulle önska.

Just det, nu höll jag allt på att glömma en av filmens största tillgångar – musiken! Den skapar en otrolig stämning och är synnerligen välsynkad till de visuella effekterna. Det där låter kanske lite paradoxalt för dem som läst många av mina recensioner, då jag ofta brukar hävda att plötsliga överraskningseffekter inte är mycket att ha, men det är inte riktigt det jag menar här. Det skapas helt enkelt en bättre spänning i scenerna av den effektiva musiken!

För övrigt tycker jag mig finna några referenser till storheter inom skräckvärlden. Inte så mycket att komma med kanske, men bara det faktum att staden där helvetets port sägs öppna sig heter Dunwich för i alla fall mina tankar till HP Lovecraft. Likaså skulle man kunna tolka inblandningen av att bli levande begravd som en referens till Edgar Allen Poe, fast han har väl i och för sig inte ensamrätt på den fantasin, hur morbid och fasansfull den än ter sig.

En fantastisk film!

8/10

Recension The Beyond - Lucio Fulci - 1981

The Beyond

Regi: Lucio Fulci

1981

Horror

1927 tar sig en grupp medborgare in i de sju dörrarnas hotell för att göra slut på konstnären Schweik (Antoine Saint-John). De påstår att han har hittat ett sätt att öppna en av de sju portarna till helvetet och korsfäster honom trots hans varningar i hotellets källare. Över femtio år senare, närmare bestämt 1981 ärver Liza (Katherine MacColl) hotellet. Hon menar att det är hennes sista chans att göra något vettigt av sitt liv och påbörjar upprustningen för att kunna driva och åter öppna upp hotellet. Mystiska saker kantar dock tillvaron. Vem är till exempel den blinda flickan Emily (Sarah Keller) och vilket mysterium döljer egentligen rum 36?

Redan i inledningsscenerna sätter Lucio Fulci tonen för den här filmen. Det är ett vackert och stämningsfullt sepiabrunt foto som förstärker känslan av tillbakablick. Det dröjer heller inte särskilt många minuter förrän våldsamheterna börjar och vi bjuds på både en grund för historien att stå på och häpnadsväckande välgjort gore innan förtexterna har börjat rulla.

En krypande stämning, tillsammans med en synnerligen effektiv musik, fortsätter sedan att genomsyra filmen och jag måste erkänna att jag, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare, inte känner igen vissa scener. Slutsatsen jag drar av detta, trots att det var ganska många år sen sist är att jag faktiskt aldrig sett filmen oklippt förr! Den är kanske lite ojämn men de bra scenerna väger helt klart upp de lite långsammare och tråkigare partierna, dessutom kantas alltihop av fullständigt brillianta gorescener. Att logiken i historien sedan inte är knivskarp gör inte så mycket och det var väl kanske heller inte Fulcis främsta epitet?

En av de starkaste effekterna och som det fokuseras ganska mycket på är den blinda flickan Emilys ögon. Att närbilder på ögon är viktigt och en del av det italienska bildspråket är väl ganska allmänt bekant, så därför är det kul att man gett detta ytterliggare en innebörd. En ganska enkel men ändå fascinerande effekt som i alla fall jag anser vara synnerligen effektiv.

The Beyond tillhör troligen en av Lucio Fulci mest kända filmer, hyllad av fans världen över som en av de bästa skräck och zombiefilmerna genom tiderna. Jag är böjd att hålla med, för den här filmen är mer än bara massa gore, den har en tanke och en apokalyptisk berättelse som verkligen berör och som, i motsats till vad jag skrev tidigare, är långt mer logisk än de flesta andra förklaringar till varför horder av zombies plötsligt dyker upp.

Kanske kan man tycka att en förklaring till varför hotellet byggdes just på en av helvetets sju portar kunde vara närvarande eller en mer detaljerad beskrivning på hur dessa portar öppnas men det är inte nödvändigt. Filmen funkar som den gör och varför krångla till saker och ting i onödan med massa förklaringar?

En film du måste ha!

Recension: Beatrice Cenci aka Conspiracy of Torture

Beatrice Cenci

Aka: Conspiracy of Torture

Regi: Lucio Fulci

1969

Francesco Cenci är en grym och hänsynslös adelsman som tar vad han vill ha och inte tar hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna behov.  Hur osmakliga och perversa de än må vara. Till och med hans egen dotter Beatrice är föremål för hans incestuösa perversioner, när hon inte sitter inläst i den mörka källaren, allt enligt hennes fars nycker. Hon får slutligen nog och planerar i samråd med sin styvmor och tjänare, samt en lokal buse, att mörda sin far. Handlingar som leder fram till deras arrestering och kyrkans grymma straff för brottet.

Det här är en av de makabraste filmer jag har sett på mycket länge. Det är mycket tortyr och realistisk sådan också! Det är brännmärkning och sträckbänkar och Lucio Fulci har verkligen haft fantasi när han har tänkt ut de olika metoderna som använts i filmen. Inget är over-the-top på något sätt och fällan att publikfria med våldet fastnas aldrig i, det är inga effekter för effekternas egen skull så att säga. Självklart finns det en stilistisk skönhet i hur det framställs, åtminstone för ett gammalt skräckfilms- och Fulci fan som undertecknad, men det är på en helt annan nivå än i mer publikfriande filmer.

Miljöerna, som ska föreställa medeltid fungerar utmärkt och manuset är också fint anpassat till den tidsperioden. Jag gillar atmosfären och skådespeleriet och jag gillar italienska filmer från den här tidsperioden. Den här är visserligen något äldre än var jag är van vid, men visst känner man igen stilen. Agerandet följer ett speciellt mönster och färgerna ser ut på ett speciellt sätt. Och jag ser ingen anledning till att inte tycka om det här om man är intresserad av: antingen Fulcis filmer, eller filmer som centrerar sig kring att exploatera sexuella perversioner eller tortyr. Är man dessutom intresserad av kyrklig rädsla för heresi och bestraffning därav, torde saken vara helt klar! Jag kan själv inte låta bli att fascineras av hur mycket ont människan kan hitta på att göra i Guds namn.

Filmen berättas inte helt linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Det blir lite förvirrande ibland eftersom karaktärerna inte är de starkaste, men följer man bara med ordentligt ska det inte vara något problem. Ett bekymmer är dock att man inte känner vare sig någon sympati för de inblandade eller avsky för de grymma handlingar som framställs och det är väl inte så bra kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på för allt är utfört enligt alla konstens regler och borde helt enkelt påverka på ett emotionellt plan.

Hur som helst håller jag det här för att vara en mycket mer seriös film än mycket av det som Fulci gjorde på 80-talet, vilket ju är det mesta kända bland de allra flesta skräckfilmstittare, lättillgängliga filmer såsom Zombie Flesheaters, House by the Cemetary och New York Ripper har inget att sätta emot den här klenoden från Lucio Fulcis skattkammare!

A Touch of death - 1988 - Fulcis bästa film?

A Touch of death

Aka: When Alice Broke the Mirror

1988

Komedi/Horror

  

A Touch of Death handlar om den travälskande mördaren Lester Parson, en stor skäggig man med glasögon, som söker efter rika änkor i kontaktannonser. Dessa kvinnor lurar han hem till sig och har ihjäl för att sno åt sig deras försäkringar, men också för att få sig en bit människokött att smaska på. Dock uppstår det trubbel när Lester får se på TV:n att polisen gjort Fantombilder på honom som snart skall visas upp för allmänheten. Man berättar på nyheterna om en kraftig medelålders man med skägg. Han blir då stressad, rakar av sig skägget, färgar håret och slutar använda sina glasögon. Ännu mer problem dyker upp, i och med att någon börjar ta efter Lesters tillvägagångssätt när han mördar, en så kallad ”Copycat”. Lester blir nervös och bestämmer sig för att försöka få tag på sin plågoande.

Detta är enligt många Lucio Fulcis absolut ”slafsigaste” film. Den visar upp det mörka och sinnessjuka hos en människa, i detta fall psykopatkannibalen Lester Parson. Fulci har även valt att använda sig av en hel del ironi, något som märks på kvinnorna som mördas. Alla är dom väldigt fula, tänk er en kvinna med grova svarta skäggstrån i hela ansiktet. Musikvalet, framfört av Carlo Maria Cordio, är också det ganska så märklig och ironisk. Det blir tack vare detta väldigt svårt att sätta ut en genre för denna film, stundtals är den väldigt mörk och bisarr, för att i nästa stund bli en komisk rulle.

Nu läser ni och tänker: Lucio Fulci och komedi – en omöjlig kombination. Men jag vill nog trots allt påstå att det här ÄR en komedi, åtminstone med Fulci-mått mätt. Visst innehåller den så mycket Gore som man kan förvänta sig av ”The Godfather of Gore” och ett riktigt makabert tema. Men man kan inte låta bli att tänka att Fulci nästan driver med sig själv och är det inget annat som avslöjar det, så gör i alla fall det paradoxala soundtracket det.

Vad kan man berätta om denna film? Lester Parson eller Brett Halsey som han egentligen heter gör vad han ska i denna lågbudget skräckis. Han är enligt mig en ganska tafatt skådespelare, men han är rolig. Brett Halsey är filmens enda huvudrollsinnehavare och de andra som är med är antingen offer eller annan utfyllnad för filmen. I fotot har Fulci som vanligt sin egna lilla stil med extrema närbilder. Som så ofta i Fulcis filmer är närbilder på ögon för att förmedla rädsla och/eller visa extrema FX’s där det bland annat skärs i ögon. Bra exempel på detta är ur filmerna The Beyond, The New York Ripper och Zombie 2- Flesh Eaters. 

Det är så svårt att med ord förklara denna film, mitt råd är att man ser den och bildar sig en egen uppfattning, jag lovar, du kommer antingen älska eller hata den - inget där emellan. Jag tror det nästan är ett krav att man har viss kännedom om Fulcis filmskapande för att uppskatta den till fullo. Utan den förkunskapen är risken överhängande att man tar det här på allvar och resultatet skulle i så fall bli en nästan ofattbart usel film. Förutom detta är filmen inte speciellt svårförstådd, budskapet är enkelt och tydligt och även om spekulationerna kanske skenar åt fel håll ibland, leder den ändå tittaren på rätt spår till slut. Det är en synnerligen genomtänkt film där inget sker på slump.

A Touch of Death eller Quando Alice Ruppe Lo Specchio som den blev titulerad till i Italien blev en av Lucio Fulci’s sista filmer. Till skillnad från hans andra lite senare filmer så är detta, enligt mig, en mycket bra film med sjuka kameraåkningar, grisiga specialeffekter och en helskön mördare, Lester Parson. Så alla ni som älskar italiensk ultra-vålds skräck bör ge denna film den chans den verkligen förtjänar. Se den och känn en touch av döden! 

Om inte det här är Fulcis bästa film så är det bra nära i alla fall!

Martin Persson

Tommy Söderberg