Recension: Beatrice Cenci aka Conspiracy of Torture



Beatrice Cenci
Aka: Conspiracy of Torture
Regi: Lucio Fulci
1969

Francesco Cenci är en grym och hänsynslös adelsman som tar vad han vill ha och inte tar hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna behov.  Hur osmakliga och perversa de än må vara. Till och med hans egen dotter Beatrice är föremål för hans incestuösa perversioner, när hon inte sitter inläst i den mörka källaren, allt enligt hennes fars nycker. Hon får slutligen nog och planerar i samråd med sin styvmor och tjänare, samt en lokal buse, att mörda sin far. Handlingar som leder fram till deras arrestering och kyrkans grymma straff för brottet.

Det här är en av de makabraste filmer jag har sett på mycket länge. Det är mycket tortyr och realistisk sådan också! Det är brännmärkning och sträckbänkar och Lucio Fulci har verkligen haft fantasi när han har tänkt ut de olika metoderna som använts i filmen. Inget är over-the-top på något sätt och fällan att publikfria med våldet fastnas aldrig i, det är inga effekter för effekternas egen skull så att säga. Självklart finns det en stilistisk skönhet i hur det framställs, åtminstone för ett gammalt skräckfilms- och Fulci fan som undertecknad, men det är på en helt annan nivå än i mer publikfriande filmer.

Miljöerna, som ska föreställa medeltid fungerar utmärkt och manuset är också fint anpassat till den tidsperioden. Jag gillar atmosfären och skådespeleriet och jag gillar italienska filmer från den här tidsperioden. Den här är visserligen något äldre än var jag är van vid, men visst känner man igen stilen. Agerandet följer ett speciellt mönster och färgerna ser ut på ett speciellt sätt. Och jag ser ingen anledning till att inte tycka om det här om man är intresserad av: antingen Fulcis filmer, eller filmer som centrerar sig kring att exploatera sexuella perversioner eller tortyr. Är man dessutom intresserad av kyrklig rädsla för heresi och bestraffning därav, torde saken vara helt klar! Jag kan själv inte låta bli att fascineras av hur mycket ont människan kan hitta på att göra i Guds namn.

Filmen berättas inte helt linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Det blir lite förvirrande ibland eftersom karaktärerna inte är de starkaste, men följer man bara med ordentligt ska det inte vara något problem. Ett bekymmer är dock att man inte känner vare sig någon sympati för de inblandade eller avsky för de grymma handlingar som framställs och det är väl inte så bra kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på för allt är utfört enligt alla konstens regler och borde helt enkelt påverka på ett emotionellt plan.

Hur som helst håller jag det här för att vara en mycket mer seriös film än mycket av det som Fulci gjorde på 80-talet, vilket ju är det mesta kända bland de allra flesta skräckfilmstittare, lättillgängliga filmer såsom Zombie Flesheaters, House by the Cemetary och New York Ripper har inget att sätta emot den här klenoden från Lucio Fulcis skattkammare!