Kärlek
3000
Regi:
Shahriyar Latifzadeh
2008
Drama
Sam (Shahriyar Latifzadeh) har insett hur ensam han är i huvudstaden
och planerar att flytta hem till Östersund igen. Han träffar dock på Hanna
(Hanna Alström) och mot alla odds umgås de en hel dag utan att egentligen känna
varandra, de fångar ögonblicket så att säga. Sam kan sedan inte glömma Hanna
och söker upp henne. Hennes föräldrar hävdar dock att hon är bortrest, vilket
Sam genomskådar som ren lögn. Men vad är hemligheten? Jo, Hanna är sjuk,
riktigt sjuk och har inte särskilt lång tid kvar att leva och det är verkligen
dags att leva varje dags som om den vore den sista!
Någon gång emellanåt stöter man
på en film som denna, det är verkligen inte ofta men det händer trots allt. En
film man inte tror ett smack på men som visar sig vara en riktigt bra film
trots alla fördomar man bär inom sig. Kärleksfilmer är inte min grej, men görs
det ordentligt kan det vara nog så underhållande! Förvisso innehåller den här
så mycket klichéer och pekodal man kan tänka sig men det är gjort på ett så
charmigt sätt att man kommer undan med det. Sensmoralen är tydlig redan från
början – Carpe Diem! Och det gör
heller inte så mycket att huvudrollsinnehavaren, tillika regissören Shahriyar
Latifzadeh inte är så bra skådis som man skulle kunna önska. Hans
livsglädje smittar av sig och det är nog det som är det viktigaste med filmen
trots allt.
Även berättarglädjen är stor och
man lyckas att med hjälp av väldigt enkla medel berätta en intressant historia.
Man behöver inte göra det så väldigt avancerat för att lyckas, det märks
tydligt om man brinner för det man gör eller inte och oavsett som det är
vardagssituationerna som skildras eller drömsekvenserna passar de mycket bra in
i produktionen.
Hanna Alström är riktigt
bra i rollen som Hanna och jag vågar
lova att hon kommer att gå långt i skådespelarsverige och spelar skjortan av
den övriga ensemblen. Det finns förvisso inte så många andra riktigt stora
roller, förutom Shahriyar själv som Sam
då. Hans kompisar är det förvisso inget fel på, men de kan knappast betecknas
ha så stora roller att de är värda att nämnas här.
Dock kan man konstatera att det
är tre väldigt olika karaktärer, Sam
och hans kompisar. Och det är väl precis så det är och som Sam själv beskriver i filmens inledning. De är väldigt olika och
skulle egentligen ha växt ifrån varandra om det inte fanns någon som höll ihop
dem. Överlag finns det många sanningar att hämta i den här filmen och jag tror
nog att var och en känner igen sig i handlingen. Man behöver kanske inte gå så
långt som att blanda in letala sjukdomar i bilden, men om man bara tar
kärleksbiten, där man kanske inte vågar ta steget fullt ut och säga vad man
egentligen känner eller visa i handling det man egentligen vill; vara så där
galen som man bara kan vara med någon man älskar och litar på till 110 procent.
Så gör som jag, chocka dig själv
och se den här filmen, du kanske smälter lika mycket som jag gjorde!
