Viy - 1967 - Mycket snygga bildkompositioner!

Viy

Regi: Georgi Kropachyov, Konstantin Yershov

1967

Horror

Den unge teologistuderande Khoma (Leonid Kuravlyov) får i uppdrag att vaka över en kosacklöjtnants dotter. Han är motsträvig som få men släpas dit mer eller mindre mot sin vilja och när han väl når dit är dottern redan avliden. Uppdraget ändras i och med detta något och Khoma ska nu istället läsa böner över den döda dottern i trenne nätter. Det visar sig snabbt att hon är var en häxa. En häxa som beskyddas av den onde själv. Det enda Khoma, nu när djävulens sändebud med den fruktade Viy i spetsen frambringas, har att lita på är sin tro på att det goda verkligen kan besegra det onda…

Jag vill verkligen inte påstå att jag är någon expert på rysk film men efter att ha sett ett par stycken på senare tid kan jag konstatera att de skiljer sig något från den generella konstnärliga filosofin i västerländsk film. Åtminstone är det min uppfattning.

Den här börjar väldigt märkligt och tar man inte med i beaktandet att filmen faktiskt har ganska många år på nacken är det kanske svårt att ta den på allvar. Dock vill jag hävda att de inledande scenerna bidrar starkt till sagokänslan och det känns verkligen som om det är den man velat få fram i filmen. Hur bra som helst alltså! Det är skämtsamt och Khoma framställs som kyrkans värsta syndare. Han super, lever livet och uppsöker kvinnor när lusten faller på, kanske inte de epitet man först förväntar sig av en kyrkans man. Men de hela framställs alltså inte allt för allvarligt och Khoma är väl mer av en pajas än något annat och som sagt – full mest hela tiden.

Man kan kanske se första halvan av filmen som karaktärsbyggnad eller så, kanhända viktigt för handlingen men inte mer än mediokert framställt. Skillnad blir det i filmen andra halva när de trenne nätterna ska genomlidas. Det här är otroligt vackert filmat och blir faktiskt bättre och bättre ju närmare slutet man kommer. Kanske har det också att göra med att tempot ökas efterhand och att effekterna på liknande sätt intensifieras. Med det menar jag inte att effekterna på något sätt tar överhanden eller att det här är en film med effekterna i huvudrollen. Inte alls faktiskt, de smälter in i produktionen på ett ypperligt sätt.

Vad som däremot har lite av huvudrollen i filmen är det mycket snygga fotot och bildkompositionerna framåt slutet. Naturligtvis måste man även tillskiva skådespelaren Leonid Kuravlyov en plats bland huvudrollerna, han spelar ju trots allt centralfiguren i historien och gör det bra utan att för den skull vara någon riktig ekvilibrist i sammanhanget.

Slutligen vill jag säga att det här inte är någon film man skräms av. Möjligen kunde man ha gjort det när filmen gjordes och var ny men troligen inte. Jag tror heller inte att det är speciellt meningen utan ser den här filmen hellre som en filmatiserad fantasihistoria av den ryske författaren Nikolai Gogol, kanske med en inbakad sensmoral men det är inte speciellt viktigt i sammanhanget. En snygg film helt enkelt!

7/10

Den Fantastiske Fantomas – 1967 - en film i ett hysteriskt tempo!

Jag tror aldrig jag har sett någon film men Luis de Funés och jag har definitivt inte sett någon av filmatiseringarna av Fantomas. Faktum är att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Komedier är inte min starkaste expertis även om de råkar vara historiskt betydelsefulla. Luis de Funés är en sådan där komiker man ”ska” tycka om och helst finna vara omåttligt rolig. Jag är inte säker på att jag följer strömmen i detta avseende. Jag menar inte att det är något fel på hans insats i den här filmen eller så men den typen av komik det är frågan om passar inte riktigt mig.

Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och jämföra hans rollkaraktär med kommissarie Closeau som ju Peter Sellers gjorde odödlig. Men jag tycker ändå att det är en orättvis jämförelse. Det här är inte lika galet som Blake Edwards filmer om Rosa Pantern. Det är onekligen ett galet tempo och kommissarien som Luis de Funés spelar är helt och hållet inkompetent. Men det blir mer en enkel sängkammarfars av det än en riktigt rolig komedi. Viss humor finns i händelseförloppet men det allra mesta får tillskrivas Luis de Funés och så karismatisk är han inte i mitt tycke.

Handlingen i dig är lite småskojig. Fantomas beskattar världens rikaste människor för rätten att leva. Skulle det inte vara intresserade av att betala denna skatt kommer de att mördas. Naturligtvis är inte den rikaste eliten pigg på att ge med sig av sina rikedomar utan vidare och försöker gillra en fälla för Fantomas. De samlas på ett slott för att försöka avslöja honom. Något som går sådär…

5/10

Recension: Samurai Rebellion - 1967

Samurai Rebellion

Regi: Masaki Kobayashi

1967

Drama

Japan 1725: Länsherren Masakata Matsudaira (Tatsuo Matsumura) entledigar en av sina konkubiner efter en respektlös incident från hennes sida. Det beslutas att den trogne Isaburo Sasaharas (Toshirô Mifune) äldste son Yogoro (Takeshi Katô) ska föräras Ichi, (Yôko Tsukasa) som hon heter. Isaburo är först motvillig att ta emot en konkubin, som dessutom redan fött barn, men efter att hans son uttryckt intresse av att ta emot äran ger han med sig. Mot alla odds förälskar sig sedan Ichi och Yogoro i varandra och får en dotter. Något händer emellertid och länsherrens arvinge dör plötsligt. Det beslutas då hur olämpligt det är att den nya arvinges mor – Ichi inte bor i borgen tillsammans med sin son. Länsherren kräver således tillbaka Ichi, men Isaburo och Yogoro vägrar att ge med sig och riskerar på så sätt inte bara sig själva eller hela familjen, utan hela släkten står på spel.

Är man ute efter en lika blodig och actionfylld film som Shogun Assassin lär man bli gruvligt besviken på den här. Våldsorgier är nämligen väldigt frånvarande här, istället handlar det om en mycket politisk film och för att få fullt utbyte av den tror jag att det är en fördel om man är någorlunda bevandrad i det japanska systemet under den här tiden. Hur överheten kunde diktera alla underordnades liv och leverne och dessutom beordra dem att begå självmord – seppuku, vid särskilt respektlösa handlingar. Om man inte valde att skicka en dödspatrull och döda de inblandade förstås.

Som alla vet är politik väldigt närbesläktat med diplomati och det är kring detta ämne mycket av filmens behållningar ligger. Man kan inte säga rent ut att man inte accepterar överhetens önskningar, som i själva verket kan kategoriseras som informella befallningar, utan man måste kringgå det hela genom att blanda in ära och hävda att man inte är värdig den ära som överhetens önskningar innebär osv. På liknande sätt kan man inte heller gå till motangrepp i annan form än genom indirekta insinueringar och det är något som jag finner högst underhållande!

Toshirô Mifune, var status jag benämnde lite ytligt när jag nyligen recenserade Samurai Assassin, är inte lika imponerande och karismatisk här som i nyss nämnda film. Hans karaktär är inte lika over-the-top och således egentligen mera övertygande och jordnära, vilket är bra. Detta ger en känsla av verklighetsförankring och inte bara ett filmat äventyr, vilket som helst i mängden. Det här skulle lika gärna kunna ha varit ett historiskt dokument som en uppdiktad historia och det tycker jag är synnerligen imponerande. Att filmens vackra foto är i svart-vitt gör sannerligen inte den saken sämre.

Man vad ska man då jämföra det här med. Det är ju sannerligen ingen våldsorgie, även om slutstriden är mycket vacker och memorial. Nej snarare skulle jag vilja jämföra med stora klassiska tragedier i bästa Shakespearestil där den olyckliga kärleken tar överhanden och där utgången, hur mycket man än önskar annorlunda, är ofrånkomligt slutgiltig!

Banne mig det bästa jag har sett på länge!

Recension: Dansk synd - JAG EN MARKIS - 1967

Jag – En Markis

Regi: Mac Ahlberg, Peer Guldbrandsen

1967

Komedi/Erotik

Egentligen heter han Rasmussen men eftersom hans yttre påminner så mycket om en fransk Markis beslutar han sig för att byta namn. Hans svindel är skandalös men som han själv uttrycker det – det är inte hans fel att världen vill bli bedragen! Helt sonika går han till namnregisteringsverket (eller vad det heter) och köper sig ett nytt namn. Valet fallet på det dystra Sade. Snabbt blir hans ena förnamn – Marcel, en initial för Markis medan hans andra båda, lika franskklingande förnamn bildar ”de”. Vips är han Markis de Sade, eller rättare sagt hans sonsons son. Inga dörrar är längre stängda för honom, att låna pengar i bank är inget problem och den utfattige Rasmussen lever nu istället livets glada dagar på andra bekostnad. Trogen sig ”anfader” arrangerar han stora fester eller rättare sagt orgier eftersom folk väntar sig det av en tvättäkta Markis de Sade…

Jag har recenserat flera böcker skrivna av den ökände Markis De Sade och har ett speciellt intresse för hans betraktelser. Jag skulle därför vilja tillåta mig att konstatera att mycket av det som hävdas om ”anfadern” i filmen är rent trams och påhitt. Men jag intar istället en neutralare ställning och postulerar istället att det inte stämmer överens med min uppfattning av den berömde Markisen. Det är förvisso ganska ointressant eftersom filmen egentligen inte hävdar någon historisk korrekthet, Markis de Sade råkar bara vara ett tillräckligt etablerat namn som finns i referensramen på alla och envar. Det kunde lika gärna ha kunnat handla om ett helt annat känt adligt namn, det är inte Markis de Sade personligen det handlar om.

Snarare är det en kommentar om vilken skillnad en titel kan göra. Har man en titel och dessutom kan föra sig är det kanske lättare att föra sin talan inför banker och annat. I filmen slåss de nästan om hans gunst och att få äran att låna ut pengar till honom. Allt som behövs är att han själv hävdar att han har pengar utomlands men inte vill föra in dem i landet. Schweiz är ett mycket bättre land att ha pengarna i än Danmark.

Dessutom ger De Sades namn en anledning att sväva ut åt det erotiska hållet. Här finns väldigt lite av det man kan läsa om i hans böcker. Det är väldigt förenklat helt enkelt. Det är en del piskor och annat som begagnas men väldigt varsamt och det var kanske tillräckligt för att chocka folk när filmen kom 1967, men jämför man med Markis de Sades egna berättelser är det enbart trams!

Nu är ju filmen en lustig liten sak och knappast menad att uppröra på samma sätt som den äkta Markisen gjorde. Snarare är det ett sätt att förmedla den verklighetsbakgrund som filmen tydligen har. Det finns också en hel del filosofiska utsvävningar i den. Inte minst den om att världen vill bli bedragen. Men även att om man säger sanningen så tror ingen på det, ljuger man tror istället alla på det man säger. Var och en tror på vad den själv vill och ingen tar hänsyn till någon annan än sin egen slutledningsförmåga i sådana fall. Har man bestämt sig för att tro på något gör man det tills man blir överbevisad om motsatsen. Det är i alla fall vad jag får ut av filmens filosofiska sidor.

Ska sanningen fram så hade jag inte alltför höga förhoppningar om den här dansksvenska filmen. Danska är verkligen inte mitt favoritspråk (även om det även finns dialog på svenska) och jag var aningen orolig för att det skulle vara en alltför tungsint berättelse med tanke på den ökände Markisen. Att det skulle vara en sleazig historia räknade jag förstås snabbt ut men bara sleaze gör inte nödvändigtvis en bra eller intressant film! Jag är faktiskt inte så imponerad av de syndiga scener som finns. Det är inte filmens huvudsakliga behållning för mig. Nej, det här är nästan helt och hållet Gabriel Axels film (killen som spelar Marcel de Sade). Han är helt magnifik i rollen och visste jag inte bättre skulle jag nästan kunna tro att han enbart spelade sig själv och inget annat! Låt vara att det finns några scener där han ska föreställas spela flygel som kanske inte ser så äkta ut men han för sig verkligen helt klanderfritt som Markis! Det är en fröjd att skåda honom! Det är alltså inte ett enda dugg svårmodigt, snarare uppspelt och med ett visst budskap, något jag inte hade räknat med.

Som vanligt borgar också Klubb Super 8 för att extramaterialet är relevant och av intresse. Jag brukar nästan aldrig bry mig om denna sektion på DVDerna men när det gäller detta bolag göra jag allt som oftast undantag. Det finns så gott som alltid något att förkovra sig i, små okända filmsnuttar eller, som här, tidiga kortfilmer. Mac Ahlbergs första kortfilm Sängen är inkluderad och jag får lov att säga att det är en trevlig liten historia även det, klart sevärd!

7/10

Recension: This Night I Will Possess Your Corpse - 1967

Det här är uppföljaren till At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964, den här filmen är från 1967. Den börjar ungefär som man kan förvänta sig, med frågeställningar om vad som är liv, vad som är död och vad som är evighet. Filosofiskt formulerade frågeställningar om hela existensen, framförallt när det gäller Gudomlig existens kan man säga. Det är inget nytt och efter att ha sett ett gäng av José Mojica Marins filmer hade jag inte förväntat mig mindre. Det är lite av poängen med hans filmer tycker jag, nihilism som lätt kan tolkas som nattsvart cynism. Dialogen är som vanligt på Portugisiska, filmen är (metadels) gjord i svartvitt och den tar vid där den förra filmen slutade. Inledningssekvenserna är ganska fängslande och Marins, som själv spelar huvudrollen gör ett bra jobb. Och eftersom det redan har gjorts en film före den här behöver man inte lägga så mycket tid på att presentera hans karaktär (även om den är intressant). Det innebär att vi ganska snabbt kan kasta oss över handlingen. Coffin Joe vill ha en son och det är sannolikt detta han åsyftar när han filosoferar kring blodets eviga liv. Det har faktiskt inte slagit mig tidigare, men här blir det alltså uppenbart. Men denna mer ytliga handling är egentligen inte särskilt intressant, det är frågeställningarna och nihilismen som gör filmen till vad den är och jag finner att det är betydligt mer av den varan här än i den föregående filmen. Det finns också en mycket visuell sekvens som åtminstone får mig att tänka på slutsekvensen av Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales där en jättelik Djävul bajsar ut nunnor. Det finns förstås inte en liknande scen här men det finns något i stämningen som gör att jag kan se ett samband. De är ju gjorda i samma tidsperiod förstås, så det är kanske det. Men Pasolini gjorde väl heller ingen hemlighet av att ifrågasätta existensen av någon högra makt i och för sig. Tyvärr behåller inte andra halvan av filmen åskådaren lika intresserad. Det blir en långdragen process av Ångest där Coffin Joe lider alla helvetets kval efter att han upptäckt att den perfekta kvinnan, som han söket efter mest hela filmen, inte ger honom den son han så efterlängtar. Hela hans värld rasar samman och hela visualiseringen av hans sorg blir lite segdragen tycker jag. 

7/10

Recension: Flashman - 1967

Flashman

Regi: Milo Loy

1967

Action/Komedi

Några skurkar få tag i ett osynlighetsserum som de använder för att komma over pengar till sin brottsliga verksamhet. Samtidigt håller en kvinnlig liga på att systematiskt byta ut bankernas pengar mot falska sådana. Mitt i allt detta befinner sig Flashman, en brottets bekämpare som naturligtvis hela tiden är dem på spåren. Värre blir det också när de två ligorna slår sig ihop för att komma över en maharadjas alla pengar. De planerar att mörda honom och det är upp till Flashman att stoppa deras framfart.

Efter över tusen skrivna recensioner i olika format och längder tror jag aldrig att jag har använt ordet ”rafflande”. Det är ett ord som jag finner ha en negativ klang även om resultatet förstås kan vara underhållande. När det gäller den här filmen känner jag att det helt enkelt inte finns någon annan väg att gå än att just beskriva den som ”rafflande”. Det är fånigt och tramsigt men inte värre än att man klarar av att balansera precis på gränsen. Det är hela tiden charmigt och även om osynlighetslogiken fallerar på sina ställen är det ett rätt roligt manus. Jag hade faktiskt väntat mig en betydigt mindre underhållande film men lyckligtvis tar den här inte sig själv på allt för stort allvar.

Det är tydligt att Batman, den gamla serien, ligger som någon sorts inspirationskälla. Det förekommer inga textrutor ”KAPOW” ”BOOM” eller ”SMASH” och det är väl tur det för det hade kanske blivit lite för mycket. Det är mer själva känslan som man har försökt efterlikna. Och förstås att vår superhjälte inte är vem som helst utan en ofantligt rik snubbe som behöver adrenalinkickar för att må bra. Det finns inga underförstådda hämndtankar som det gör i Batman och det är på det hela taget mer lättillgängligt.

Som actionkomedi finns det förstås en hel del humoristiska inslag, både när det gäller repliker och situationer. På det hela taget tycker jag att man har lyckats mycket bra med miljöerna och det mesta ser faktiskt helt trovärdigt och storslaget ut. Till och med när man hittar lönndörrar i gamla ruiner. Det finns också ett par scener som uppenbart är trickfilmade med modeller men på det hela taget tycker jag att det ser bra ut. Att gestalta osynlighet på 60-talet var säkert en större utmaning än vad det skulle vara idag!

Hade jag inget annat sätt att beskriva underhållningsvärdet av den här skulle jag beskriva det som en baksmällefilm. Att dagen efter kvällen före slötitta på den här i hopp om att det inte blir allt för ansträngande införlivas lätt. Det är helt enkelt en underhållande film utan några större ambitioner.