Recension: Dansk synd - JAG EN MARKIS - 1967

Jag – En Markis

Regi: Mac Ahlberg, Peer Guldbrandsen

1967

Komedi/Erotik

Egentligen heter han Rasmussen men eftersom hans yttre påminner så mycket om en fransk Markis beslutar han sig för att byta namn. Hans svindel är skandalös men som han själv uttrycker det – det är inte hans fel att världen vill bli bedragen! Helt sonika går han till namnregisteringsverket (eller vad det heter) och köper sig ett nytt namn. Valet fallet på det dystra Sade. Snabbt blir hans ena förnamn – Marcel, en initial för Markis medan hans andra båda, lika franskklingande förnamn bildar ”de”. Vips är han Markis de Sade, eller rättare sagt hans sonsons son. Inga dörrar är längre stängda för honom, att låna pengar i bank är inget problem och den utfattige Rasmussen lever nu istället livets glada dagar på andra bekostnad. Trogen sig ”anfader” arrangerar han stora fester eller rättare sagt orgier eftersom folk väntar sig det av en tvättäkta Markis de Sade…

Jag har recenserat flera böcker skrivna av den ökände Markis De Sade och har ett speciellt intresse för hans betraktelser. Jag skulle därför vilja tillåta mig att konstatera att mycket av det som hävdas om ”anfadern” i filmen är rent trams och påhitt. Men jag intar istället en neutralare ställning och postulerar istället att det inte stämmer överens med min uppfattning av den berömde Markisen. Det är förvisso ganska ointressant eftersom filmen egentligen inte hävdar någon historisk korrekthet, Markis de Sade råkar bara vara ett tillräckligt etablerat namn som finns i referensramen på alla och envar. Det kunde lika gärna ha kunnat handla om ett helt annat känt adligt namn, det är inte Markis de Sade personligen det handlar om.

Snarare är det en kommentar om vilken skillnad en titel kan göra. Har man en titel och dessutom kan föra sig är det kanske lättare att föra sin talan inför banker och annat. I filmen slåss de nästan om hans gunst och att få äran att låna ut pengar till honom. Allt som behövs är att han själv hävdar att han har pengar utomlands men inte vill föra in dem i landet. Schweiz är ett mycket bättre land att ha pengarna i än Danmark.

Dessutom ger De Sades namn en anledning att sväva ut åt det erotiska hållet. Här finns väldigt lite av det man kan läsa om i hans böcker. Det är väldigt förenklat helt enkelt. Det är en del piskor och annat som begagnas men väldigt varsamt och det var kanske tillräckligt för att chocka folk när filmen kom 1967, men jämför man med Markis de Sades egna berättelser är det enbart trams!

Nu är ju filmen en lustig liten sak och knappast menad att uppröra på samma sätt som den äkta Markisen gjorde. Snarare är det ett sätt att förmedla den verklighetsbakgrund som filmen tydligen har. Det finns också en hel del filosofiska utsvävningar i den. Inte minst den om att världen vill bli bedragen. Men även att om man säger sanningen så tror ingen på det, ljuger man tror istället alla på det man säger. Var och en tror på vad den själv vill och ingen tar hänsyn till någon annan än sin egen slutledningsförmåga i sådana fall. Har man bestämt sig för att tro på något gör man det tills man blir överbevisad om motsatsen. Det är i alla fall vad jag får ut av filmens filosofiska sidor.

Ska sanningen fram så hade jag inte alltför höga förhoppningar om den här dansksvenska filmen. Danska är verkligen inte mitt favoritspråk (även om det även finns dialog på svenska) och jag var aningen orolig för att det skulle vara en alltför tungsint berättelse med tanke på den ökände Markisen. Att det skulle vara en sleazig historia räknade jag förstås snabbt ut men bara sleaze gör inte nödvändigtvis en bra eller intressant film! Jag är faktiskt inte så imponerad av de syndiga scener som finns. Det är inte filmens huvudsakliga behållning för mig. Nej, det här är nästan helt och hållet Gabriel Axels film (killen som spelar Marcel de Sade). Han är helt magnifik i rollen och visste jag inte bättre skulle jag nästan kunna tro att han enbart spelade sig själv och inget annat! Låt vara att det finns några scener där han ska föreställas spela flygel som kanske inte ser så äkta ut men han för sig verkligen helt klanderfritt som Markis! Det är en fröjd att skåda honom! Det är alltså inte ett enda dugg svårmodigt, snarare uppspelt och med ett visst budskap, något jag inte hade räknat med.

Som vanligt borgar också Klubb Super 8 för att extramaterialet är relevant och av intresse. Jag brukar nästan aldrig bry mig om denna sektion på DVDerna men när det gäller detta bolag göra jag allt som oftast undantag. Det finns så gott som alltid något att förkovra sig i, små okända filmsnuttar eller, som här, tidiga kortfilmer. Mac Ahlbergs första kortfilm Sängen är inkluderad och jag får lov att säga att det är en trevlig liten historia även det, klart sevärd!

7/10