Recension: Riket II - 1997

Riket II

Aka Riget II

Regi: Lars Von Trier

1997

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Judiths (Birgitte Raaberg) son (Udo Kier), som redan vid födseln visade sig ha abnorma mått växer sig gigantisk, Fru Drusse (Kirsten Rolffes) blir påkörd av ambulansen och således inlagd utan att simulera den här gången, Underläkare Krogshøj dör medan överläkare Helmer febrilt försöker återuppväcka honom från de döda, men är han verkligen död? Vem är det som tillber Satan i sjukhusets nedersta källare och vilka metaforer döljer sig verkligen i de två mongolida diskarnas samtal? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

I denna nästan fem timmar långa fortsättning på Lars Von Triers – Riket tar man ut svängarna betydligt mer än vad man gjorde i första installationen av berättelsen. Visserligen följer berättelsen direkt på i händelseförloppet men det finns inte längre en lika påtagligt fokusering på karaktärernas utveckling, det har utvecklats mera till en kamp mellan det onda och det goda. Mer och mer av historien behandlar istället oförklarbara övernaturligheter och metaforer. Då pratar jag inte om de två mongoloida diskarna som fortfarande får betraktas som en sorts ciceroner. Har man förresten inte sett de första delarna av serien föreslår jag att man slutar läsa här då spoilers kan förekomma nedan.

                                                              

Det finns också betydligt mer utrymme för skratt i den här andra delen och då menar jag inte nödvändigtvis uppenbar slapstick eller konventionell humor som man vanligtvis definierar den. Det handlar mer om absurditeter staplade på varandra eller svart tragikomisk humor om hur saker och ting går käpprätt åt helvete! Oväntade vändningar som egentligen inte borde vara speciellt oväntade med tanke på vad som tidigare försiggått tidigare på Riket. Man kastar också in några nya karaktärer som kanske inte är fullt lika underhållande men som förvisso måste anses ha en betydande del i handlingen. Sjukhusdirektören som är ute efter att jaga kostnader till exempel, han leds runt i alla möjliga korridorer och man försöker att manipulera honom på alla möjliga sätt. Logen, den frimurarliknande orden, som överläkarna tillhör vill ju inte att man ska skära i de anlag som varje avdelning får, det ser efter sina medlemmars bästa och är, trots att de delvis är till för att bekämpa ockultismen, beredda till seanser för att skydda sina intressen.

Skådespelarmässigt finns det egentligen inte mycket som är förändrat jämfört med första delen. Det är allt jämnt stabilt levererat från de danska skådespelarna men jag tycker mig märka en liten avsaknad i glansen som omhöljde Ernst-Hugo Järegård i första säsongen. Jag tror inte det är hans fel egentligen, det är bara det att han blivit något mjäkigare efter sin Haiti-resa. Naturligtvis spökar även historien om Mona fortfarande för honom, mer än någonsin kanske eftersom han väntar åtal. Hans advokat, som visserligen endast förekommer några få minuter i serien spelas förresten av Stellan Skarsgård. Kanhända ingen svår roll, men Stellan gör ändå bra ifrån sig och det visar sig att Mona faktiskt har mer att uttrycka än vad någon egentligen vet.

Man beger sig också mot en mer konventionell miniseriekaraktär och använder sig av betydligt tydligare cliffhangers än vad som hade varit tänkbart i första säsongen. Jag tycker det är synd att man valt den inriktningen men det verkar dessvärre som om detta kompenserar bristen på viljan att lösa mystiken och spiritualistämnena. Det blir allt tydligare ju närmare slutet man kommer att allt inte kommer att lösas och att vi inte kommer att presenteras någon lösning i vanlig ordning. Kampen mellan gott och ont fortsätter och den personifieras riktigt skapligt av kultskådisen Udo Kier som får göra en dubbelroll som far och son (ont och gott) och faktum är att jag tror att det är lika bra att det hela förblir olöst. Det är just det som är lite av storheten med serien, att manusförfattarna inte behövt ta hänsyn till lösningar när de skapat intrigerna, man får ju aningen friare tyglar på det viset.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den här andra omgången inte når upp till riktigt samma höjder som tidigare, men nog tusan gör den mig sugen på en fortsättning!