Mara
Regi:
Åke Gustafsson, Fredrik Hedberg, Jacob Kondrup
2012
Horror
Fem kompisar har
samlats i ett gammalt hus i obygden för att festa. Till en början går allt bra
men gamla hus har en massa ljud för sig, dessutom verkar det som om de inte är
ensamma där. Både huset och en av de fem kompisarna har nämligen en bakgrund.
Jenny har tidigare bott i huset, det var många år sedan och fick ett abrupt
slut när hennes mamma mördade hennes pappa. Mamman hamnade på psyket och Jenny
på ungdomspsyk. Mammans syster fick ta över huset men vad hände egentligen? Och
vad är det som händer nu, så där tio år senare?
Jag gillar verkligen upplägget på den här filmen. Den
börjar ganska långsamt och med ett samtal mellan polis och Jenny. Hon sitter i
ett förhörsrum och väntar på att tekniska avdelningen ska komma och ta prover.
Under tiden passar polisen på att ställa några frågor till henne. Hon svarar så
gott hon kan och det blir underliggare och underliggare. Efterhand väcks hennes
minnen till liv och hon kan berätta mer och mer om vad som har hänt, om varför
hon ensam överlevt helvetesnatten.
Vi får sedan följa hennes historia genom tillbakablickar
och spänningen byggs upp på topp genom kusligt foto och sparsamma repliker. I
alla fall efter ett tag, i början pratas det desto mer, det är ju trots allt
fest och tjejerna verkar ha helt olika uppfattningar om vad som är ok att göra
när man är i ett förhållande, vem som ska få ihop det med vem på festen etc.
Denna dialog är makalöst tafflig och levereras av riktigt råusla skådespelare!
Det är egentligen bara Angelica Jansson,
som spelar Jenny, som är något att ha. Visserligen klarar sig polisen spelad av
P.O. Möller också ganska bra men han
behöver å andra sidan inte göra särskilt mycket för att det ska bli trovärdigt.
Ställa frågor i hyfsat sävlig tonart räcker nästan.
Angelica
levererar trovärdiga repliker för det mesta och klarar även att se lite rädd ut
vid något tillfälle. Jag tycker att hon kanske hade borde blivit bättre
instruerad av regissörerna men det funkar i alla fall! Dessutom blir det färre
och färre repliker efter hand vilket är skönt. Det påverkar både spänningen och
stämningen positivt. Framåt slutet är det faktiskt riktigt intressant att få ta
del av upplösningen. Man lyckas med bravur att behålla vändningarna som
hemligheter och det är särskilt en av dem jag tänker på. Den kom som en total
överraskning och skilde på så sätt agnarna lite grand från klichévetet. Nu
finns det ganska gott om klichéer i filmen i alla fall men på det här sättet
lyckas man slutat med flaggan i topp!
Jag känner att handlingen är riktigt bra egentligen. Man
ska bara inte ta för givet att man redan vet allting och har sett den här typen
av film tidigare. Den här är annorlunda! Jag blev glatt överraskad av
uppfinningsrikedomen i upplösningen även om jag tycker att man kunde ha knutit
ihop säcken ändå lite bättre. Hur som helst är det här en film som fått en
oförkänt dåligt rykte. Det är en utmärkt film och hade man bara använt sig av
bättre skådespelare i de mindre rollerna hade det varit en riktig höjdare.
Tuttar bjuder filmen på. Jag tror att alla tjejerna visar
sina minst en gång faktiskt. Det är i alla fall inte ont om den varan. Lite
sleazigt så därför att vara svenskt. Det piggar alltid upp! Förresten så
medverkar filmskribenten (bland annat) Pidde
Andersson i en lite roll som polis. Han är ok, han kommer trots allt bara
in med kaffe…
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar