Svensk skräck - MARA - 2012



Mara
Regi: Åke Gustafsson, Fredrik Hedberg, Jacob Kondrup
2012
Horror

Fem kompisar har samlats i ett gammalt hus i obygden för att festa. Till en början går allt bra men gamla hus har en massa ljud för sig, dessutom verkar det som om de inte är ensamma där. Både huset och en av de fem kompisarna har nämligen en bakgrund. Jenny har tidigare bott i huset, det var många år sedan och fick ett abrupt slut när hennes mamma mördade hennes pappa. Mamman hamnade på psyket och Jenny på ungdomspsyk. Mammans syster fick ta över huset men vad hände egentligen? Och vad är det som händer nu, så där tio år senare?

Jag gillar verkligen upplägget på den här filmen. Den börjar ganska långsamt och med ett samtal mellan polis och Jenny. Hon sitter i ett förhörsrum och väntar på att tekniska avdelningen ska komma och ta prover. Under tiden passar polisen på att ställa några frågor till henne. Hon svarar så gott hon kan och det blir underliggare och underliggare. Efterhand väcks hennes minnen till liv och hon kan berätta mer och mer om vad som har hänt, om varför hon ensam överlevt helvetesnatten.

Vi får sedan följa hennes historia genom tillbakablickar och spänningen byggs upp på topp genom kusligt foto och sparsamma repliker. I alla fall efter ett tag, i början pratas det desto mer, det är ju trots allt fest och tjejerna verkar ha helt olika uppfattningar om vad som är ok att göra när man är i ett förhållande, vem som ska få ihop det med vem på festen etc. Denna dialog är makalöst tafflig och levereras av riktigt råusla skådespelare! Det är egentligen bara Angelica Jansson, som spelar Jenny, som är något att ha. Visserligen klarar sig polisen spelad av P.O. Möller också ganska bra men han behöver å andra sidan inte göra särskilt mycket för att det ska bli trovärdigt. Ställa frågor i hyfsat sävlig tonart räcker nästan.






Angelica levererar trovärdiga repliker för det mesta och klarar även att se lite rädd ut vid något tillfälle. Jag tycker att hon kanske hade borde blivit bättre instruerad av regissörerna men det funkar i alla fall! Dessutom blir det färre och färre repliker efter hand vilket är skönt. Det påverkar både spänningen och stämningen positivt. Framåt slutet är det faktiskt riktigt intressant att få ta del av upplösningen. Man lyckas med bravur att behålla vändningarna som hemligheter och det är särskilt en av dem jag tänker på. Den kom som en total överraskning och skilde på så sätt agnarna lite grand från klichévetet. Nu finns det ganska gott om klichéer i filmen i alla fall men på det här sättet lyckas man slutat med flaggan i topp!

Jag känner att handlingen är riktigt bra egentligen. Man ska bara inte ta för givet att man redan vet allting och har sett den här typen av film tidigare. Den här är annorlunda! Jag blev glatt överraskad av uppfinningsrikedomen i upplösningen även om jag tycker att man kunde ha knutit ihop säcken ändå lite bättre. Hur som helst är det här en film som fått en oförkänt dåligt rykte. Det är en utmärkt film och hade man bara använt sig av bättre skådespelare i de mindre rollerna hade det varit en riktig höjdare.

Tuttar bjuder filmen på. Jag tror att alla tjejerna visar sina minst en gång faktiskt. Det är i alla fall inte ont om den varan. Lite sleazigt så därför att vara svenskt. Det piggar alltid upp! Förresten så medverkar filmskribenten (bland annat) Pidde Andersson i en lite roll som polis. Han är ok, han kommer trots allt bara in med kaffe…

7/10