Recension: Le Notti di Cabiria - 1957 - En klassiker naturligtvis

Le Notti di Cabiria

Aka: Nights of Cabiria, Cabirias Nätter

Regi: Federico Fellini

1957

Drama

Cabiria må vara prostituerad men hon har pengar på banken och äger sitt eget hus. Hon har drömmar som alla andra och hennes största lär vara att komma från sitt nuvarande liv, gifta sig och helt enkelt hitta lyckan. Hon är rätt så lättsinnig, grov i munnen och inte den flicka som låter någon annan bestämma över henne. Tyvärr innebär detta också att hon är naiv och tror gott om människor, något som blir varse flera gånger. Hon är helt enkelt lite för godtrogen för sitt eget bästa i sin jakt på lyckan.

Jag må skämmas men de filmer av Federico Fellini som jag verkligen har sett är lätt räknade. Således kan jag inte göra någon bedömning av huruvida omslagets påstående – att det här skulle vara hans allra bästa film – stämmer. Det dröjer dock inte länge förrän det slår mig att det faktiskt inte finns en enda död minut någonstans. Det finns ingen möjlighet att pausa för att slå en drill eller så. Det är intressant i varenda tagning så det blir till att hålla sig och inte dricka för mycket kaffe när man ser filmen!

Jag läser vidare på omslaget och får reda på att det är Fellinis fru, Gulietta Masina, som spelar huvudrollen. Den som har skrivit på omslaget hävdare vidare bestämt att hon är en skådespelerska olik alla andra. Alla andra är väl ett väl stort begrepp kanske men hon är helt fantastisk i rollen som Cabiria! Genast i öppningsscenen fick jag intrycket av att hon skulle vara tämligen kantig och överspelande men det visade sig snart hur fel jag hade. Mitt misstag hade en tydlig förklaring som snabbt uppenbarade sig. Det är istället en kvinna full av livslust och som bejakar livets alla glädjeämnen trots att lyckan verkligen inte går hennes väg. Hon griper efter varje halmstrå och nöjer sig med de små glädjeämnena i livet.

Men hon är som sagt naiv och godtrogen vilket får henne att fastna i relationer hon egentligen borde ha undvikit. Jag tror inte att filmen är menad som tragikomik men man får onekligen känslan av att Chaplinklassiker funnits som inspirationskällan när Fellini skrev filmen. Han var förstås inte ensam utan hade hjälp av Ennio Flaiano och Tullio Pinnelli, vilka jag inte har en susning om vilka de är. Den tredje personen som var inblandad i manus har jag däremot större koll på och det är ingen mindre än Pier Paolo Pasonini!

Det är en tung film fast på ett lättsamt sätt skulle man kunna säga. Man kan inte slita blicken ifrån den men samtidigt finns där ingen speciellt driven handling. Det är helt enkelt en skildring av ett människoöde som griper tag i en och som får en att både skratta och gråta, ibland på samma gång. Som sagt, Fellinis bästa kan jag inte bedöma, men en jävla bra film är det!

8/10

Alien Origin – 2012 – found footage från dårhuset.

Som vanligt när det gäller Produktioner distribuerade av The Asylum är det fråga om ett väldigt ”annorlunda” manus. Den här gången är det inget positivt epitet. En grupp soldater ska ge sig ut för att sätta upp automatiska kameror i djungeln. Det är väl drogsmugglare som ska fångas på film har jag för mig. Alla försvinner förstås, soldaterna plus de civila som följer med för att dokumentera expeditionen. Senare återfinner man deras bildmaterial, vilket är vad vi får se i filmen. Naturligtvis bullshit! Det är inte frågan om någon försvunnen expedition i verkligheten. Det är bara den nya flugan att berätta historien på. Skakig kamera med usel kvalitet som ska förstärka dokumentärkänslan.

Faktum är att på just det planet är den här filmen ovanligt bra! Det är oftast tämligen tydligt vad som filmas och det är inte överdrivet skakigt heller. Om det är positivt när det gäller dokumentärfilmskänslan kan man förstås diskutera. Det gör väl kanske snarare att det ser ännu mer fejkat ut kanske. Hur som helst så snubblar expeditionen över något som inte är mänskligt och dör en efter en i kampen efter överlevnad.

Det är ingen bra film men den kan faktiskt vara rätt underhållande ibland. Jag tror inte att det är roligt av fel anledning egentligen. Jag tror helt enkelt att filmskaparna driver med oss, ger oss en utomordentlig töntig historia för att de vet att den kommer att sälja. The Asylum brukar ge publiken något som låter som den äkta varan, en storfilm, men i själva verkligheten är något helt annat. Det finns alltid dårar som är beredd att betala för galenskaperna, här är en till exempel.

3/10

CDON

Discshop

Ginza

Cast Away – 2000 – Tom Hanks som Robinson Kruse

Det är helt klart en gripande historia när en man i bästa sina år blir strandsatt på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den inspirerande litterära förlagan är förstås Robinson Kruse och det är helt klart en intressant story. Lite är ändrat från Daniel Dafoes bok förstås, den är helt klart moderniserad. Men det är tillräckligt med hopplöshet för att man ska kunna identifiera sig med den skeppsbrutne.

Nackdelen är att Tom Hanks inte är speciellt övertygande, han är en av Hollywoods mest överskattade skådisar enligt mig. Det handlar inte bara om agerande utan även om att några år ensam på en öde ö torde ge en tämligen utarmad kroppsbyggnad. Tom Hanks är småfet från början och ändras inte mycket under filmens gång. Det känns lite som att Tom tar den lätta vägen och inte riktigt vill anstränga sig. Det finns ju gott om skådisar som både har gått upp och ner i vikt för en roll, men inte Tom Hanks alltså, i alla fall inte här.

Något som jag funderade på, och som kanske säger en del om vilket underhållningsvärde filmen har, är hur mycket sponsring men fick från FedEx. Tom Hanks rollkaraktär arbetar nämligen på det transportföretaget och de får en hel del exponering tvärs igenom hela filmen. Och inte bara det, företaget framställs också som oerhört dedicerat! Jag kan ju ha fel, men det luktar produktplacering lång väg!

4/10