Recension: Le Notti di Cabiria - 1957 - En klassiker naturligtvis


Le Notti di Cabiria
Aka: Nights of Cabiria, Cabirias Nätter
Regi: Federico Fellini
1957
Drama

Cabiria må vara prostituerad men hon har pengar på banken och äger sitt eget hus. Hon har drömmar som alla andra och hennes största lär vara att komma från sitt nuvarande liv, gifta sig och helt enkelt hitta lyckan. Hon är rätt så lättsinnig, grov i munnen och inte den flicka som låter någon annan bestämma över henne. Tyvärr innebär detta också att hon är naiv och tror gott om människor, något som blir varse flera gånger. Hon är helt enkelt lite för godtrogen för sitt eget bästa i sin jakt på lyckan.

Jag må skämmas men de filmer av Federico Fellini som jag verkligen har sett är lätt räknade. Således kan jag inte göra någon bedömning av huruvida omslagets påstående – att det här skulle vara hans allra bästa film – stämmer. Det dröjer dock inte länge förrän det slår mig att det faktiskt inte finns en enda död minut någonstans. Det finns ingen möjlighet att pausa för att slå en drill eller så. Det är intressant i varenda tagning så det blir till att hålla sig och inte dricka för mycket kaffe när man ser filmen!




Jag läser vidare på omslaget och får reda på att det är Fellinis fru, Gulietta Masina, som spelar huvudrollen. Den som har skrivit på omslaget hävdare vidare bestämt att hon är en skådespelerska olik alla andra. Alla andra är väl ett väl stort begrepp kanske men hon är helt fantastisk i rollen som Cabiria! Genast i öppningsscenen fick jag intrycket av att hon skulle vara tämligen kantig och överspelande men det visade sig snart hur fel jag hade. Mitt misstag hade en tydlig förklaring som snabbt uppenbarade sig. Det är istället en kvinna full av livslust och som bejakar livets alla glädjeämnen trots att lyckan verkligen inte går hennes väg. Hon griper efter varje halmstrå och nöjer sig med de små glädjeämnena i livet.

Men hon är som sagt naiv och godtrogen vilket får henne att fastna i relationer hon egentligen borde ha undvikit. Jag tror inte att filmen är menad som tragikomik men man får onekligen känslan av att Chaplinklassiker funnits som inspirationskällan när Fellini skrev filmen. Han var förstås inte ensam utan hade hjälp av Ennio Flaiano och Tullio Pinnelli, vilka jag inte har en susning om vilka de är. Den tredje personen som var inblandad i manus har jag däremot större koll på och det är ingen mindre än Pier Paolo Pasonini!




Det är en tung film fast på ett lättsamt sätt skulle man kunna säga. Man kan inte slita blicken ifrån den men samtidigt finns där ingen speciellt driven handling. Det är helt enkelt en skildring av ett människoöde som griper tag i en och som får en att både skratta och gråta, ibland på samma gång. Som sagt, Fellinis bästa kan jag inte bedöma, men en jävla bra film är det!

8/10