Recension: Pinocchio - 1940



Pinocchio
Regi: Hamilton Luske, Ben Sharpsteen
1940
Animerad

Leksaksmakaren Gepetto tillverkar en ny marionettdocka som han själv blir mycket förtjust i. Så förtjust att han tar tillfället i akt att önska att dockan var en riktig pojke när en önskestjärna uppenbarar sig på himmeln. Han tror väl inte riktigt på det innerst inne och tappar därför hakan när han morgonen efter upptäcker at dockan både kan tala och gå utan att vara försedd med några trådar. Pinocchio, som dockan heter, är dock ingen riktig pojke än utan måste uppfylla vissa krav innan drömmen blir till verklighet. Han måste visa att han är osjälvisk, modig och att han kan skilja på rätt och fel. Till sin hjälp får han Benjamin Syrsa som ska agera som hans samvete, en uppgift som visar sig vara lättare sagd än gjord.

Det är väl ingen hemlighet att filmer från Disney ibland lider av lite för mycket sentimentalitet, men det är å andra sidan något man också räknar med redan innan man börjar titta. Här är det förvisso inget problem då nivån på sentimentalitet ligger precis i linje med det som passar in i historien. Som tittare får man nytta av hela sitt känsloregister när man ser filmen. Allt från rörande tårar till gapskratt tillbaka sorg, men oavsett vilka känsloanstormningar filmen lockar till så är det hela tiden mycket underhållande.
                                           
Tecknarstilen tillhör den gamla skolan, vilket naturligtvis är helt naturligt med tanke på filmens ålder. Personligen anser jag att det är den enda rätta stilen, men man måste ju vara beredd på att följa med i utvecklingen också. Här är det dock inte frågan om något som behandlats illa av tidens tand och själva animationerna är påhittiga och helt klart bland det mest underhållande jag någonsin sett. Det kan handla om små små detaljer egentligen, men det är ju å andra sidan de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet.








Men det finns som sagt också mycket behållning i historien också. Den är väl egentligen ganska klassik – en osjälvisk man blir av med det allra käraste han känner och ägnar sedan all sin tid och att finna detta, allt medan onda krafter gör allt för att sätta käppar i hjulet för detta. Här är det mycket smakfullt framställt och man lider verkligen med den gamle mannen som älskar Pinocchio över allt annat. Det är också mycket intressant att ta del av de lektioner Pinocchio tvingas ta av sitt liv när han råkar hamna i det ena trubblet efter det andra. Att han har Benjamin Syrsa som samvete är kanske till viss hjälp, men syrsan är å andra sida rejält ego kan jag tycka, vilket ger ett lite förvirrat intryck. Och jag skulle snarare vilja säga att Benjamin har ett samvete trots sin egoism, än att han är ett lyckat samvete åt Pinocchio!

Det här är en film som gjordes för snart sjuttio år sedan och som jag inte sett förrän inför den här recensionen. Givetvis hade jag viss koll på grundhandlingen, men den tog mig ändå med storm. Det här är sannolikt det bästa jag någonsin sett från Disney och kanske det bästa animerade överhuvudtaget. Det finns helt enkelt bara ett sätt av att avsluta den här recensionen och sammanfatta mitt omdöme med några få ord…

Creme de la Creme!


Bilder © Disney