Recension: Plague Town - 2008



Plague Town
Regi: David Gregory
2008
Horror

Familjen behöver lite mera sammanhållning. Det tycker i alla fall pappan och hans nya fru som tar med de båda döttrarna på en resa till Irland för att svetsa samman familjen igen. Ska sanningen fram så går det inte så bra, döttrarna är allt för olika varandra och hade de inte förolämpat varandra med allehanda nedsättande glosor så hade det väl blivit slagsmål i parti och minut. Jessica, som tycker att hon är jordens självklara medelpunkt, missar inga tillfällen att påpeka Mollys mentala hälsa och vice versa. Jessica har också träffat en brittisk kille som hon har fattat tycke för, och när de missar sista bussen tillbaka till stan och är vilse på vischan är de till viss del hjälpta av att han talar gaeliska, men det är inte mycket till hjälp inför den galna familj som inte tycks vilja något hellre än att utrota dem från jordens yta, eller vill de något annat?

Läser man på baksidan av omslaget så ser man att man försöker sälja in den här filmen med hjälp av motorsågsmassakern. Man menar på att den här familjen är värre än den kannibalistiska i Texas. Nja, jag vet inte riktigt om jag håller med! Inte värre, bara annorlunda skulle jag säga. Och jag skulle verkligen inte vilja hamna i klorna på någondera. Här är det mycket mer flummigt vad familjen egentligen är ute efter, vilka som ingår i familjen och filmens slutgiltiga mål i stort.
                            
Sminkeffekterna är mycket bra men man har inte nått riktigt fram med berättelsen tycker jag. Det blir lite rörigt och det är inte helt självklart vilka som står på vilken sida av stängslet så att sida – vilka som är på de ”godas” sida så att säga. Det är kanske inte någon av lokalbefolkningen, det har jag inte klurat ut ännu… Vidare påstår man på baksidan att det här är David Gregorys spelfilmsdebut men att han sannerligen inte är någon duvunge, efter 130 ”making of” dokumentärer. Det är väl inget att argumentera emot kanske, men det finns en skillnad mellan att göra dokumentärer om andra, redan existerande filmer, och egna verk. Tyvärr lyckas han inte riktigt med att skapa en intressant stämning och det är tyvärr allt för ospännande för att vara riktigt intressant.

Visst är det makabert och filmen ligger nog helt rätt i tiden numera när det verkar vara på modet att göra film med terrorspridande barn och ungdomar, men det når inte riktigt ända fram. Det blir helt enkelt inte gruvligt nog. Men för ovanlighetens skull så är värdet av filmen större efter att man fått fram själva poängen med hela jakten, än under den tid som den pågår. Det man inte får fram i spänning tar man igen med ett makabert slut som man till viss del får tolka efter eget huvud. Det har jag inget emot och faktum är att jag uppmanar andra filmskapare att anamma just den metoden. Det är oftast bättre att insinuera än att vara övertydligt. Detta även om det förstås inte krävs någon Einstein för att begripa den här symboliken.