Pappa
Kom Hem
Regi:
Stein Elvestad
2010
Dokumentär
Jack Vreeswijk och Stefan Sundström ger sig ut på en resa i Cornelis
Fotspår, från Stockholm till Tromsö. På vägen pratar de minnen och planerar den
konsert som de ska ge när de väl kommer fram. De besöker platser och träffar
folk som har med Cornelis att göra och Jack försöker lägga några pusselbitar på
plats om sin far.
Är det här den första
bekantskapen med Cornelis är det inte en särskilt lyckad dokumentär. Den belyser
inte Cornelis
artisteri eller person på ett sånt sätt som en vanlig dokumentär skulle göra.
Istället fokuserar den på Jack och den koppling han har med
sin pappa. Den ger oss pusselbitar, men den sätter inte ihop något egentligt
informativt pussel såsom en konventionell dokumentär med intervjuer skulle
göra. Jämför man till exempel med Tom Alandhs dokumentär: Cornelis från 1998 så är den oerhört
mycket mer informativ än vad den här är. Dock ska man ha klart för sig att det
inte är samma typ av frågor som man försöker att besvara, och det känns inte
heller som att Pappa Kom Hem är ute
efter att hylla artisten Cornelis, snarare är det rollen som
familjefar eller den sociale Cornelis som behandlas, eller
egentligen inte riktigt det heller, utan snarare förhållandet mellan Cornelis
och Jack
som far och son.
Mycket av filmen handlar som sagt
om själva resan och Jack står nog mer i centrum än vad Cornelis gör. Som
mittpunkt finns också Cornelis platta Mannen som älskade Träd, som tydligen är inspelad just på Tromsö,
samtal med vännen Stefan Sundström som ju är med på resan. Vi får höra Cornelis
låtar framförda av de båda resenärerna och originalinspelningar med
upphovsmannen i bakgrunden. Man har lyckats ganska bra med att välja visor som
passar till narrativet. Jack och Stefans versioner av låtarna
är riktigt trevliga och som extramaterial finns inspelningen av ett par av dem
i sin helhet.
Det ingår nämligen i filmen att
de båda herrarna går till studion och spelar in. Stefan Sundström verkar
lite rädd för att tolka Cornelis, men när Jack
är med är det annorlunda menar han. Det blir väl tryggare på något sätt, när
man har sonen, som borde ha ännu högre krav på sig att göra sin egen grej och
inte imitera sin fars frasering, med sig.
Vi får också följa med på ett
gammalt hotellrum där Cornelis tydligen en gång bott och
sådana saker. Gyllene Freden avverkas naturligtvis, men överlag handlar det som
sagt egentligen om Jacks minnen och hans förhållande till sin far. Och på samma
sätt som utfärden, som nästan tar sig formen av en reseskildring, ger Jack
små pusselbitar ger den också oss åskådare det. Det blir mer och mer uppenbart,
liksom jag skrev inledningsvis, att det inte är någon särskilt bra första
bekantskap med Cornelis Vreeswijk, men den som är ute efter att fördjupa sin
kunskap kan helt klart hitta sina egna pusselbitar här.
