Hangover III – 2013 – den här är lite annorlunda…

Regi: Todd Phillips

Komedi

Både Hangover och Hangover II var enligt mig fantastiskt roliga filmer. Det är så jag minns dem i alla fall. Båda är regisserade av Todd Phillips och båda har samma skådespelar i de stora rollerna. Det är nästan en nödvändighet om det ska fungera att göra flera filmer på samma tema på det här sättet. Handlingen följer dessutom i varandra som en röd tråd även om de inte fortsätter direkt på varandra som en följetong.

I den här tredje delen verkar det vara så att man är ute efter att ta död på filmserien eller alternativt att krama ur de sista dödsryckningarna. Jag ska inte påstå att det inte finns humor i filmen men det är inte alls på samma sätt som de två föregående filmerna. Det är ett helt annat upplägg här. I de föregående filmerna hade gänget festat loss och gjort en massa overkligt korkade saker som de sedan, passande nog, hade förträngt fullständigt dagen efter. Sedan skulle de ställa allt tillrätta vilket inte var lika lätt som man skulle kunna tro. Det handlade om detektivarbete. De mindes inte var de hade varit eller vad som hade hänt.

I den här är det lite annorlunda. Den blinkar tillbaka på händelser i första filmen och en gangster kliver in och kräver att de ska hitta en massa guld som han förlorade på grund av händelserna i första filmen. Det försiggår alltså inte av något kopiöst festande och således blir det heller inte lika galna situationer som de ställs inför.

Det är helt enkelt inte lika roligt som de föregående filmerna. Karaktärerna känns igen men det är också allt. Förhoppningsvis är filmserien slut efter denna…

5/10

Recension: National Treasure 2: Book of Secrets - 2007

National Treasure 2: Book of Secrets

Regi: Jon Turtletaub

2007

Action/Äventyr

Under en föreläsning om John Wilkes Booth och mordet på president Abraham Lincoln ställer sig plötsligt en man (Ed Harris) upp och presenterar nya bevis i fallet. Det är ett av de saknade dagboksbladen ur Booths dagbok och kan tolkas som om Bens (Nicolas Cage) farfars far Thomas Gates var en av konspiratörerna och till och med själva hjärnan bakom illdådet. Detta blir naturligtvis för mycket för Ben som måste rentvå sin förfaders namn, och därmed sitt eget, ur smutsen. För att göra detta måste han finna den legendariska guldstaden som Thomas Gates sägs ha skyddat genom att offra sitt liv. Till sin hjälp har han sin pappa (Jon Voight) sin ex-fru Abigail (Diane Kruger) och sin medhjälpare Riley (Justin Bartha). De ger sig ut på skattjakt och finner snart den ena ledtråden efter den andra, några på ett så uråldrigt språk att bara Bens mamma (Helen Mirren) kan översätta det och medan jakten leder dem runt hela världen, både till Buckingham Palace innersta rum och till det ovala rummet i Vita Huset är skurkarna dem hack i häl.

Jag gillar sådana här skattjaktsfilmer a la Indiana Jones och den jämförelsen är faktiskt inte så dum. Visserligen utspelar sig filmen i en annan era än Indiana Jones filmerna men mycket av tankarna är ändå de samma. Ta en modern (eller inte så modern) legend och skapa en någorlunda trovärdig historia om hur saker och ting egentligen hänger ihop, lägg till en skurk som låter filmens huvudpersoner göra grovjobbet för att i slutändan lägga vantarna på skatten och ett gäng kluriga ledtrådar skrivna i svårtolkat kodspråk som bara de allra mest historiskt kunniga klarar av att knäcka.

                          

Handen på hjärtat är det här förstås inte det enda som filmen påminner om. I den moderna dataåldern, och med utslagning av både hela säkerhetssystemet i Buckingham Palace och intrång i det ovala rummet är steget till Mission Impossible inte så långt. Lägg därtill ett stänk av MacGyver, tillsätt lite James Bond och rör om. Vips har du essensen av National Treasure!

Skådespelarmässigt är det mäkta imponerande, idel stjärnor beklär de olika rollerna. Självklart är Nicolas Cage det stora dragplåstret och huvudrollen, men jag är nog mest förtjust i Jon Voight faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, jag bara tycker hans karaktär är så skön, lägg också till samspelet mellan Bens mamma (Helen Mirren) och pappa, som efter att inte ha setts på över trettio år genast börjar bråka om en tandborste och vem som bär ansvaret för att ha packat (eller inte packat) en necessär den gången. Mycket underhållande då Cage och Kruger tidigare visat liknande turbulens i sitt förhållande. Sådan far, sådan son skulle man kunna säga. I mindre roller hittar vi också Harvey Keitel och Bruce Greenwood.

Jämför man med första filmen tycker jag det här är en klart värdig uppföljare, möjligen kantas den av lite för mycket humor och Justin Barthas roll som komisk sidekick är kanske lite för uppenbar, men det funkar och betänker man att det faktiskt är Disney som givet ut den har man full förståelse för familjefilmskänslan.

Det är underhållande och ser bra ut och det är ju det viktigaste!

The Hangover - 2009 - En sjujäkla baksmälla...

När Doug är på väg att gifta sig drar hans närmaste vänner med honom till Las Vegas för en svensexa. De svär dyrt och heligt på att glömma bort allt som händer och bara behålla minnena för sig själva – för resten av livet! Det kommer att gå vilt till och vad är annars svensexor till för? Nästa morgon har Doug försvunnit och finns inte att hitta någonstans, och vad värre är, hans vänner har verkligen inget som helst minne av vad som hände kvällen före. En efter en radas den ena mer bisarra händelsen upp efter varandra. De har Mike Tysons tiger i badrummet, de har stulit en polisbil, blåst en gangster på en massa pengar och en av dem har till och med gift sig med en strippa. Det borde vara hur kul som helst men det känns lite som om man håller igen lite, galenskaperna blommar aldrig ut riktigt till fullo, men det finns hela tiden ett intresse av att få veta vad som verkligen har hänt och hur tusan det verkligen gick till att få in en tiger i badrummet till exempel. Det blir en rätt kul film, som döljer en del skratt här och där men som tyvärr inte innehöll några verkliga gapskratt. Rätt kul ändå, men jag hade hoppats på mer. 

6/10