Ibland ska man ge filmer lite mer chans än att avfärda
dem direkt. Så mycket har Själanöd
lärt mig! Hade jag följt min första instinkt hade det inte blivit en långvarig
bekantskap men det dröjer faktiskt inte så länge innan jag inser att mina
förutfattade meningar är helt felaktiga. Jag baserar förstås dessa på det
initiala skådespeleriet, något som i och för sig håller i sig filmen igenom,
men manuset… Jag älskar det skruvade manuset!
Jag har aldrig sett nåt liknande! Och då vill jag ändå
påstå att jag har sett min beskärda del av udda och obskyr film. Man skulle
kunna säga att upplevelsen är som en korsning av Slaughtered Vomit Dolls och Jörg
Buttgereits Schramm. En film jag inte riktigt är så förtjust i och en jag
fullkomligt älskar! Själanöd väjer
för den brutala sanningen och när slutet nalkas är det faktiskt nästan så man
ryggar tillbaka av det nakna våldet! Jag tror inte någon som väljer att se
denna kommer att se slutet komma med sådan kraft som det faktiskt gör.
Det handlar om ångest och knark men det är gjort på ett
smart sätt. Man kan verkligen inte säga att brukandet av substanser, legala
eller illegala, glorifieras. Detta är den skitigaste verklighet du kan tänka
dig. Knarket drar ner dig och får dig att hamna helt under isen. Faktum är att
jag också får lite vibbar av AugustUnderground när jag ser den. Inte för att kameraföringen skulle vara i
närheten av lika förvirrad som den är i August
Underground.
Det mest slitna uttrycket jag har, nämligen att det inte
är en film för alla, känns allestädes närvarande men aldrig mer än i slutet.
Det här är en film du inte ska se med din svärmor! Stå ut med det undermåliga
skådespeleriet och du kommer att få din belöning!
8/10
