The Loved Ones - 2010 - Bra, men inte SÅ bra!

The Loved Ones

Regi: Sean Byrne

2010

Drama/Horror

Brent (Xavier Samuel) är tillsammans med Holly (Victoria Thaine) och ska gå på skoldansen tillsammans. Han säger därför nej till Lola (Jessica McNamee) som frågar honom om han vill gå med henne. Det skulle han aldrig ha gjort. Senare blir han kidnappad av Mias galne far (John Brumpton) som tänker se till att hans dotter får det hon vill ha – en lycklig bal där hon själv blir drottning och Brent blir kung. De är ett underbart par. Men det är verkligen inte bara pappan som är galen, frågan är om inte Lola är ett steg värre…

Naturligtvis ska man inte ha högt uppskruvade förväntningar, men efter att _alla_ jag sett/hört kommentera den här filmen har varit mycket positiva kunde jag helt enkelt inte låt bli! Lyckligtvis blir det inte som en gråsten som bara faller till marken utan att leverera men mina förväntningar var trots allt för höga. Men samtligt innehåller filmen scener som lyckas med uppgiften att rubba min flegmatiska inställning till filmvåld. Jag tror mig ha sett allt redan och blir ytterst sällan förvånad eller påverkad. Det ska helt enkelt extremt mycket till!

Men filmen lyckas vid ett par tillfällen få mig ur balans. Det är riktigt otäckt och jag känner hur det kryper längs ryggraden när den realistiska tortyren kommer igång. Jag vet inte om det är våldet i sig eller det sätt som det är levererat på? Onekligen har det en oerhört betydelse att våldets utövare – flickan och hennes pappa, inte bara är helt känslolösa inför sina dåd utan dessutom skrattar åt situationen. Aldrig har sinnessjuka porträtterats på ett otäckare sätt. Både pappan men framförallt dottern är ypperliga i sina roller. Jag kunde helt enkelt inte ha önskat mig mer från dem.

Men vad består så min besvikelse i? För besviken är jag, det är något som inte är så mästerligt med den här filmen som jag skulle önska. Kanske är det händelserna runt omkring? De behövs för att bygga karaktärer, det finns mer ambition än bara en tvådimensionell tortyrhistoria. Det finns bakgrund som gör att vi kommer lite närmare karaktärerna och kanske kan känna lite extra för dem. Men det är just sinnessjukdomen och vad det mänskliga psyket egentligen kan hitta på som är den primära behållningen. En frisk hjärna kan knappast förstå vad en sjuk hjärna kan hitta på, själv tro på och tycka är rätt. Man skakar bara på huvudet och undrar vem som kunnat komma på det hela.

Så på det hela taget var kanske inte det här 2010 års bästa film men helt klart en av de starkaste och absolut en av de mest omtalade! Den lever inte helt upp till hypen men sevärd råder det inget tvivel om att den är. Så har du inget bättre för dig, gör något åt det och se den nu!

Recension: Hulk

Det finns filmer man knappt vågar se om för att man tror att tidens tand inte varit snälla mot dem, att det enbart är av nostalgiska skäl man uppskattar dem även om man egentligen inte minns något från dem. Hulk är inte en sån film! När jag så den första gången, eller rättare sagt, när jag försökte se den första gången, för jag gav upp innan den hade hunnit ta slut, var jag inte särskilt imponerad. Den typen av filmer är det en helt annan femma att se om eftersom man hoppas och önskar att minnet ska spela en ett spratt och att filmen faktiskt är mycket bättre än vad man mindes den som. Tyvärr kan jag inte påstå att den här gången gjorde mig direkt imponerad heller! Det är visserligen några kända skådespelare, som inte gör dåligt ifrån sig, i rollerna, Eric Bana i huvudrollen har jag väl inget direkt att säga om men Jennifer Connelly, Sam Elliott och Nick Nolte borde borga för någon form av kvalitet i alla fall. Men det är ju så vansinnigt segt berättat, det blir enormt ointressant även om det faktiskt borde vara lite intressant. Själva Hulkens uppenbarelse, och framförallt förvandling, är bedrövligt animerad men man får väl säga att man till viss del åtminstone har lyckats fånga serietidningens atmosfär där. Dock har man misslyckats ganska rejält när det gäller att storleksbestämma honom. Från vissa vinklar ser han ut att vara i en viss storlek medan har från andra vinklar ser yt att ha en helt annan storlek och det är inte vidare lyckat. Nej, den här var lika tråkig som jag befarade och mindes den som, men den får lite pluspoäng för sina skådespelare som faktiskt inte är lika långt under all kritik som själva filmen! 

4/10

Recension: The Lost Boys 3: The Thirst

The Lost Boys är en av de där filmerna som alla alltid verkar tycka är hur bra som helst vare sig det handlar om nostalgiska skäl eller inte. När den fick en uppföljare 21 år senare var det många som satte näsan i vädret och menade att man minsann inte kunde göra en uppföljare till en film av en sådan dignitet och förvänta sig att den skulle bli värdig originalet. För min egen del måste jag erkänna att jag hade mina tvivel kring det hela och att jag i skrivandets stund inte har särskilt många minnen från upplevelsen heller. Hur som helst så behöver man inte vara särskilt bekant med del två i serien för att kunna förstå handlingen i den här. Det finns väl något enstaka tillfällen då man önskar att man kom ihåg tvåan med mer precision men oftast inte. Jag klarar mig bra med att bara minnas att jag inte gillade tvåan något nämnvärt. Däremot refererar trean vid ett par tillfällen till den första filmen på ett sätt som jag gillar. Det känns lite som om Corey Feldman, som står listad även som exekutiv producent, vill göra någon form av hommage till sin bortgångne vän och kollega Corey Haim, som medverkade i den första filmen, men det kan å andra sidan vara jag som överanalyserar igen. Hur som helst så gillar jag referenserna. Och det finns flera saker som är underhållande med filmen, till exempel så ser det riktigt bra ut när vampyrerna dör. Det finns också en och annan överraskning i själva historien, även om man knappt kan tro det, för initialt är det verkligen ett bedrövligt manus. Det är inte förrän filmen kommit igång som det blir mer och mer underhållande faktiskt. Tyvärr är skådespeleriet under all kritik från de flesta håll och jag måste konstatera att nästan alla medverkande spelar skjortan av Corey Feldman som spelar över å det grövsta i nästan varenda scen. 

5/10

Recension: Twilight saga, the: Eclipse

Tydligen har jag inte skrivit någon minirecension på den här filmseriens andra del men det här är alltså den tredje. Minnena från den andra filmen är också starkt begränsade, vilket måste betyda att det inte var något som föll mig direkt i smaken. När det gäller den här så finner jag det klart intressantare än vad första delen var i alla fall. Det betyder inte att det är bra på något sätt, men det är i alla fall ett klart bättre berättande än tidigare. Skräck har det aldrig varit, trots inslaget av vampyrer och knappast någon erotik heller, något som man annars ofta förknippar med just vampyrer. Här har man heller inte ändrat på detta koncept även om man kanske tar ut svängarna lite när det gäller lusten, man ser till att det blir ett ganska renodlat triangeldrama av det hela och även om det inte är särskilt lockande i sig är det i alla fall underhållning för stunden. Det är också lite mer action i denna än vad jag minns av de två första filmerna. CGI-effekterna fungerar ganska bra mycket av tiden (jag tänker framförallt på vargarna) medan det i andra sekvenser ser ganska bedrövligt ut. Skådespelarna är överlag trovärdiga om man inte räknar den första scenens groteska överspel, och det får ju räknas som något. 

5/10

Recension: April Fool's Day

April Fool's Day

Regi: Fred Walton

1986

Horror

Skrivet av: Linda Snöberg

April Fool`s Day råkar vara den dagen då Muffy (Deborah Foreman) fyller år, så hon bjuder in en del vänner hon hade när hon gick på skolan Vassar till sina föräldrars sommarställe för att fira och ha en trevlig helg ihop. Med anledning till dagen så vill man givetvis luras och på färjan över till ön uppstår det kaos efter ett practical-joke, ståhej med oväntad blodutgjutelse, vilket gör att allas stämning bli dämpad. När de väl kommer till ön så väntar Muffy ivrigt på sina vänner. Men möts av panik och ledsamheter, kommer det bli så som hon har planerat eller kommer allt gå i stöpet…

Det här är verkligen en toppfilm i mina ögon. Underbart skriven, karaktärerna är fantastiska och strålande, levnadsförhållandena är otäcka och realistiska och jättefin atmosfär. Den har ett briljant huvudsakligt tema, en underbar titel och ett chockerande slut, ett slut så underbart som du kan dö för det och absolut det bästa slutet jag någonsin har sett. Filmen är ett snilledrag och när du tror du vet precis vad som händer, så uppstår något som gör att du tänker i andra banor, detta sker rätt ofta under filmens gång. Handlingen är väl beskaffad, den är otäck och allvarligt smart, mystisk och har en hel del roliga skämt, anklagelser och halshuggning.

Rollbesättningen är superb, ljuvlig och underhållande. Thomas F Wilson har jag inte sett mycket av sen jag såg honom som Biff H. Tannen, i filmen ”Back to the future”. Här har han rollen som Arch Cummings, en rätt så komisk person, men han klarar det galant. Amy Steel ger oss som vanligt en bra prestation, här som Kit Graham, kommer mest att tänka på hur hon var i Friday the 13th part 2 när jag ser henne, en av mina favoritslashers. Deborah Foreman skiner varje gång hon är i rampljuset: hon är oerhört vacker, söt och vet hur man agerar framför en kamera, undrar varför hon inte fortsatte med sin karriär? Clayton Rohner spelar Chaz Vyshinski, han är kanske inte den bästa skådisen, men han är så snygg så man kan vila sina ögon på honom i alla fall, förövrigt har jag sett honom i Modern Girls och i Hardcover, i dessa filmer kommer han mer till sin rätt.

Minnesvärd replik: Ibland, med tidvattnet… kan det ta en hela natten att nå fastlandet och även då, klarar de ibland inte det.

Det är nog troligen den enda slasher som kommer att tilltala människor som hatar slashers.

The Resident - 2011 - Hillary Swank är bra som alltid

Redan när jag läste handlingen – en kvinna som flyttar till ett nytt boende men känner att hon inte är ensam i lägenheten och därför sätter upp övervakningskameror, kände jag igen den. Inte för att jag egentligen kunde placera varför eller så men det här var jag övertygad om att jag hade sett tidigare, eller åtminstone en film men liknande tema. Och ska sanningen fram är det ju inget häpnadsväckande scenario, det är ett ganska standardiserat format. Men filmen lider inte så mycket av detta, den är visserligen lite för långsam i sitt berättande och den är relativt förutsägbar men den fungerar ändå över förväntningarna. Tyvärr slarvas goda förutsättningar bort och fantastiska skådespelarprestationer kan inte rädda detta. Det blir lite för enkelt och okomplicerat. Hade man bara utforskat fler möjligheter till problematisering eller hållit hemligheten hemlig lite längre hade spänning kunnat ökas, nu får man istället vänta på att situationen ska eskaleras till dess slutgiltiga klimax. Det är en helt ok rulle men inte så bra som jag hade hoppats. Hillary Swank är bra som alltid och Jeffrey Dean Morgan passar riktigt bra som hyresvärden, men störst intryck av alla gör nog ändå Christopher Lee i den lilla roll han gör i filmen!

5/10