Recension: Hulk

Det finns filmer man knappt vågar se om för att man tror att tidens tand inte varit snälla mot dem, att det enbart är av nostalgiska skäl man uppskattar dem även om man egentligen inte minns något från dem. Hulk är inte en sån film! När jag så den första gången, eller rättare sagt, när jag försökte se den första gången, för jag gav upp innan den hade hunnit ta slut, var jag inte särskilt imponerad. Den typen av filmer är det en helt annan femma att se om eftersom man hoppas och önskar att minnet ska spela en ett spratt och att filmen faktiskt är mycket bättre än vad man mindes den som. Tyvärr kan jag inte påstå att den här gången gjorde mig direkt imponerad heller! Det är visserligen några kända skådespelare, som inte gör dåligt ifrån sig, i rollerna, Eric Bana i huvudrollen har jag väl inget direkt att säga om men Jennifer Connelly, Sam Elliott och Nick Nolte borde borga för någon form av kvalitet i alla fall. Men det är ju så vansinnigt segt berättat, det blir enormt ointressant även om det faktiskt borde vara lite intressant. Själva Hulkens uppenbarelse, och framförallt förvandling, är bedrövligt animerad men man får väl säga att man till viss del åtminstone har lyckats fånga serietidningens atmosfär där. Dock har man misslyckats ganska rejält när det gäller att storleksbestämma honom. Från vissa vinklar ser han ut att vara i en viss storlek medan har från andra vinklar ser yt att ha en helt annan storlek och det är inte vidare lyckat. Nej, den här var lika tråkig som jag befarade och mindes den som, men den får lite pluspoäng för sina skådespelare som faktiskt inte är lika långt under all kritik som själva filmen! 

4/10