Total Recall – 1990 - Originalet!

Egentligen är det här helt fel sätt att skriva saker och ting på. Jag borde först ha skrivit om den här och sedan om nyinspelningen från 2012. Men så blev det inte och eftersom jag precis nu sett om den här filmen igen på Blu-ray tänkte jag att det trots allt kunde vara på sin plats att utöka bloggen med ett omdöme! Paul Verhoeven gjorde ett lysande jobb med den här. Den har allting som nyinspelningen saknade. Det är en riktig film och inte bara ihopklippta nödlösningar för att få till konceptet. Jag har inte läst Philip K. Dicks novell, även om det kanske vore läge att faktiskt göra det. Bara för att se hu lika de egentligen är.

Hur som helst utspelar sig denna, till skillnad från nyinspelningen till stora delar på Mars. Själva inympningen av minnen är mycket trovärdigare och det är stora skådespelare i rollerna. I huvudrollen ser vi förstås Arnold Schwarzenegger, men vi har också Sharon Stone och Michael Ironside i rollistan. Samtliga presterar mycket bra. Det är en actionfylld film som inte sparar på krutet och det finns makeupeffekter som slår nyinspelningen med hästlängder!

I den här finns också tvivlet på vad som verkligen har hänt kvar i slutet. Eftersom filmen trots allt leker med tanken på inympade minnen som är lika verkliga som riktiga minnen är det väl på sin plats att man i slutändan inte riktigt vet om det som har hänt verkligen har hänt eller om det är påhittat i en ympningsmaskin med specialprogrammet ”hemlig agent som räddar hela planeten och dödar alla skurkar”. Precis det som Douglas Quais (Schwarzenegger) ber om när han kommer till Rekall…

8/10

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 2003

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Marcus Nispel

2003

Horror

Sommaren 1973 åker fem ungdomar genom Texas för att ta sig hem. Vid vägen står en lifterska som de plockar upp, hon beter sig underligt och blir panikslagen när de ”kör på fel håll”. Plötsligt tar hon fram en pistol, sätter den i munnen och trycker av. Ungdomarna som bevittnat självmordet tar sig i chocktillstånd till närmaste stad för att rapportera om självmordet. Staden de åker till ligger på ”fel håll…”

Så var det dags igen att se en nyinspelning på en älskad film och åter igen försökte jag låta bli att jämföra alltför mycket. En del jämförelser går dock helt enkelt inte att komma ifrån och faktum är att det fanns positiva överraskningar. Framförallt gillade jag ljussättningen som ofta var väldigt läcker och stämningsfull. Den var också ganska underhållande även om den saknade den samhällskritik som Tobe Hoopers film hade.

Filmen består till största delen av överspelande skådisar och även om R. Lee Ermey gör ett bra jobb som sheriffen börjar man nästan bli lite trött på hans full metal jacket roll nu. Man har liksom sett den för många gånger även om han är väldigt bra på det. Här finns också något mer blod än i originalet utan att för den skull överdriva och den är filmad på ett sånt sätt att den säkert tilltalar MTV-Generationen. Billiga skrämseltricks är frekvent förekommande och den är allt för ofta uppblandad med ganska billiga, komiska och klichéartade inslag.

Det är uppenbart att den här produktionen enbart sett dagens ljus av ekonomiska skäl, den saknar all den kropp och själ som originalet hade och tycks gå på tomgång utan någon egentlig filosofi. Familjen är heller inte alls lika framträdande här och hade man inte vetat att de hängde ihop på något sätt hade det varit nästan en chansning att säga det.

Frågan är om filmen överhuvudtaget hade haft en chans om inte det omtalade originalet redan hade existerat. Jag tror inte det. I dagens filmklimat är det här en ganska snäll och tam film som visserligen innehåller en del våld men inget som någonsin kommer att skapa några rubriker. Tobe Hooper gjorde sin film på minimal budget och lyckades chockera sin samtid på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Kan man säga samma sak om den här? Knappast!

Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.

Recension: Quantum of Solace - 2008

Quantum of Solace

Regi: Marc Forster

2008

Action

Är Bond bitter och ute efter hämnd? Han och den brittiska underättelsetjänsten kommer i alla fall en mäktig organisation på spåren som, av allt att döma vill kontrollera en av jordens viktigaste naturtillgångar. Deras spår in i organisationen är en hänsynslös affärsman som är villig att offra allt och alla för sin egen profithunger. Men allt är inte så lätt som det ser ut, organisationen har förgreningar överallt, till och med långt in i världens alla säkerhetsorganisationer och har makt att tillsätta eller avsätta diktatorer i världens alla hörn. Kan Bond stoppa dem eller är det redan för sent?

När förra filmen – Casino Royale, kom ut kritiserade jag den ganska hårt för att den tog avstånd från det som man sedan tidigare förknippat med Bond och med Bond-filmerna. Här är det inte mycket bättre, Daniel Craig använder ett ansiktsuttryck ungefär och många de igenkänningstecken man är van vid är som bortblåsta. Vi får inte höra Bond presentera sig som Bond, James Bond eller beställa en Vodka Martini – skakad, inte rörd.

Vi får heller inte se den traditionella inledningen där Bond kommer gående för att sedan skjuta ett välriktad skott mot kameran eller de sedvanliga förtexterna där animerade brudar på ett eller annat sätt brukar förekomma. Svårbeskrivet men jag tror nog ni förstår vad jag menar. Men innan jag börjar uppfattas som allt för negativ kanske det vore på sin plats att faktiskt konstatera att jag finner där här, trots frånvaron av klassiska ingredienser, som en betydligt bättre Bond-film än föregångaren. Humorn är åtminstone delvis tillbaka med några torra repliker och visst är Organisationen – Quantum, i den här filmen mer i linje med de tankar om världsherravälde som brukar vara synonyma med ärkeskurkeri i de här sammanhangen!

Det är också en betydligt bättre actionfilm även om jag hade förväntat mig mer av en Bond-film. Man är bortskämd med att det ska vara lite speciella stuntscener just i Bond-filmer men det blev lite platt och tråkigt i detta register. Ett bra tempo, men inget som kännetecknar just en Bond-film och ska sanningen fram som blev det lite tjatigt till slut. Biljakt, båtjakt och sedan flygplansjakt, jag hade hoppats att man hade hittat på något lite roligare.

Något som störde mig var förresten att det inget förekom några särskilda attiraljer för Bond att totalt hämningslöst förbruka under sitt uppdrag. Däremot fanns det enormt högteknologisk apparatur i underrättelsetjänstens högkvarter, nästan så det blev lite science fiction av det och det känns som om man inte riktigt tänkt igenom vilken balans man ska ha i filmen. Dels är det högteknologi på gränsen till absurdum och dels är det ingenting, någonstans där mitt emellan kanske vore smartare att sikta?

Men hur som helst finner jag filmen sevärd och kommer med största sannolikhet att se även nästa film i evighetsserien om James Bond, oavsett om karismalöse Daniel Craig spelar huvudrollen eller om man har fått tag i någon som faktiskt passar för uppgiften!

Recension: Old Boy – 2003

När jag nyligen recenserade I Saw the Devil kom denna film på tal eftersom den felaktigt refererades till på omslaget. Naturligtvis var jag därför tvungen att uppdatera mitt minne av den, speciellt med tanke på att den ännu inte fanns i recensionsarkivet!

Men jag ska hålla mig kort och inte gå in på onödiga detaljer eller långdragna resonemang. I korthet handlar filmen om en man som suttit inspärrad i femton år utan att veta varför eller vem som har spärrat in honom. När han släpps lös har han begränsad tid på sig att ta reda på sanningen. Det är en film som till mig synes vill moralisera och kanske rent av lyckas med det. Dess omslag är sprängfyllt med lovord och höga betyg men jag tycker det är en ganska seg film. När den är slut är jag trots alla lovord ganska besviken. Jag tycker inte att den lever upp till alla mina förväntningar helt enkelt! Den är våldsam men inte over-the-top vilket är skönt.

6/10