Recension: Chemical Wedding aka Crowley - 2008

Chemical Wedding

Aka: Crowley

Regi: Julian Doyle

2008

Drama/Horror

En universitetsprofessor blir besatt av Aleister Crowley vilket resulterar i intentionen att reinkarnera av densamme i sin egen kropp. Han hävdar helt enkelt att han är den ökände mystikern som genom olika ritualer kommer att återkomma till livet. Men även om hans påståenden av vissa hävdas vara sanna finns det också de som tvivlar och ytterliggare några som gör allt som står i deras makt för att stoppa den framförliggande magin.

Aleister Crowley är säkert en mycket intressant personlighet för dem som är insatta men det är också där lite av problematiken med filmen ligger. Jag tror att det krävs att man är lite mer insatt i hela hans filosofi för att kunna tillgodogöra sig alla nyanser på ett skapligt sätt. Det är nämligen inte tillräckligt uttalad information för att man själv ska förstå fullt ut vad det handlar om enbart genom att titta på filmen. Detta är något som enligt mina egna personliga grunddoktriner innebär, åtminstone ett halvt, misslyckade av filmen.

                                  

Lägger man också på det faktum att filmens struktur är ganska flummig får man ännu större problem. Jag vet inte riktigt vad man egentligen ville göra med filmen, för hur intressant storyn egentligen borde vara blir den inte det när man inte vet om man borde bli rädd, förfärad, förtrollad, förvånad, exalterad eller eggad av händelserna. Efter ett snabbt besök på google kan jag konstatera att Crowley tydligen skulle ha vävt ihop olika ockulta system som vid en ytlig översyn inte skulle ha någon egentlig gemensamhetsgrund. Av filmen förstår jag dock inte vad hans intention skulle vara. Ett sätt att kunna ägna sig åt perverterade lustar? Att kunna tillskansa sig evigt liv? Ett egoistiskt leverne? Att några av filmens huvudpersoner absolut inte vill se Crowley återfå livet i en eller annan reinkarnation är dock helt uppenbart.

Det vi serveras är i bästa fall en rörig soppa, där skådespelarprestationerna är minst sagt ojämna. Regin är totalt förvirrande och själva tonen på filmen balanserar ibland så till den milda grad på gränsen till kiss- och bajshumor att det nästan är löjligt. I en scen onanerar till exempel den besatta professor på ett papper, som innehåller några rader text som utan tvekan är av stor betydelse för den fortsatta handlingens utveckling. I samband med detta kommer samma rader ut genom en fax, en kvinna tar upp pappret och klagar på att det är fel på maskinen eftersom det är något kladd på pappret. Urbota löjligt enligt min uppfattning och tjänar bara till att sänka nivån på det som kunde ha varit så mycket seriösare.

I en annan scen urinerar den besatta universitetsprofessorn på sina åhörare vilket naturligtvis resulterar i att han ställs till svars för sina handlingar inför sina kollegor. Ska man använda sig av så drastiska metoder vill det till att man kan backa upp med någon realistisk motivering om det inte ska bli enbart löjligt, detta sker inte heller. Jag tror faktiskt att mycket av problematiken inte ligger i själva grundhistorien för när man som jag ett Iron Maiden fan, hittar man textrader och liknande från deras låtar som vävts in som både dialog och annat. Detta får mig att förstå att Aleister Crowley länge varit ett mycket intressant ämne för Bruce Dickinson, som ju skrivit filmen tillsammans med Julian Doyle. Jag tror snarare att problemen grundar sig i det som händer runt omkring, man har lagt in någon form av komplicerat datorsimuleringsprogram med artificiell intelligens och virtuella verkligheter som kanske inte riktigt ligger under samma kompetensnivå som djupa kunskaper om Crowley. Helheten blir inte trovärdig helt enkelt och tillsammans med de övriga problem jag tagit upp bidrar även detta till filmens totala rörighet!

Jag kan dock se bortom den här filmen och konstatera att jag helt säkert tror att Bruce Dickinson kommer att kunna skriva bra manus i framtiden, bara han får lite kött på benen och lite erfarenhet av saken. Talangen finns där, den ska bara finslipas lite grand!

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Recension: Little Deaths - 2011

Little Deaths

Regi: Sean Hogan, Andrew Parkinson, Simon Rumley

2011

Horror

Eftersom det här rör sig om en stologi bestående av tre kortare historier är det oerhört svårt att börja den här recensionen med en redogörelse för handlingen. Det finns förstås ett tema att kretsa kring med det rör sig om tre helt skilda historier som inte knyts samman på något sätt. Den gemensamma nämnaren är förstås någon form av död, filmens titel antyder ju till och med detta. Men det finns även en annan gemensam nämnare – sex och sadomasochism i fantasifulla tolkningar.

Problemet med antologier på det här sättet är att när välspänningen infinner sig är det dags för avslutning och nästa historia att ta vid. Problemet är också att balansera historierna så de blir likvärdigt underhållande och gruvliga. Detta lyckas inte riktigt i det här fallet men inledande historien House and Home lyckades med konststycket att fullsändigt överraska mig med sin upplösning. I stora drag var det väl ingen jätteöverraskning egentligen men på detaljnivå hade jag inte riktigt räknat med det som sker. Det här är också den överlägset mest sadomasochistiska berättelsen.

Det som slår mig är att det faktiskt är en brittisk produktion och britter är väl inte kända för att vara direkt sexuellt frispråkiga? Det är kanske det som gör filmen så chockerande, att det är så pass oväntat? Hur som helst så handlar första delen i korthet om ett par som plockar upp eller lockar hem uteliggare för att ha sitt lilla roliga med dem. Mer detaljer än så tänker jag inte ge eftersom det onekligen är en starkare känsla att tänka sig hur det går till än att förklara detaljer. Men på tal om detaljer så finns det ett par oväntade för brittisk film här. Det är inte explicit i den bemärkelsen att könsdetaljer visas men… ja, ni får helt enkelt se själva!

Andra episoden – Mutant Tool, är allt annat än subtil. Den är fantasifull men likväl tämligen extrem i sin berättelse. Det är den svåraste berättelsen att ta till sig och faktiskt den enda där jag önskar att man fick lite mer förklaring till vad som pågår. I stora drag är det väl ganska tydligt men det är så pass absurt att det är svårt att tänka sig en relativt realistisk lösning. Personligen fann jag denna episod vara den svagaste i filmen och det beror säkert på att den är så pass otillgänglig. Filmen fokuserar på experiment och på gigantiska könsdelar men mer än så tänker jag inte avslöja. Jo förresten, hinkvis med sperma är en viktig ingrediens i detta experiment.

Så har vi slutet då. Episoden heter Bitch och är faktiskt en ypperlig titel, åtminstone om man tar ordet i dess fulla engelskspråkiga betydelse. Åter igen är sexualitet i centrum och denna gång handlar det om förhållandet mellan härskare och slav. Vad händer egentligen när slaven inte längre nöjer sig med att vara slav? Klarar härskaren av att kliva av? Världen vänds uppochner och den slutgiltiga hämnden är smakfullt filmad och ger verkligen kalla kårar längs ryggraden. För mig är det här det mest konstnärliga och känslosamma episoden. Det här är egentligen enda gången det är karaktärerna som driver filmen framåt snarare än en bisarr handling. Inte för att historien inte är bisarr men det blir helt enkelt lite annorlunda. Man bryr sig om vad som händer med dem och det kan jag inte säga var fallet i de två första episoderna.

Lyckas då filmen att knyta till säcken med sina tre historier och skapa en helhet? Nja, på sätt och vis men det skulle nästan lika gärna kunna vara enskilda kortfilmer eller episoder av Twilight Zone – Late Night Edition om det nu hade funnits en sådan. Jag säger inte att det är ett misslyckande på något sätt men det hade kanske varit bättre om det hade varit en enda lång film där historierna hade vävts samman och berättats fragmenterat.