Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen
utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett
krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det
som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest
lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om
ett äventyr med Mandrake som jag
läste i Fantomen när jag var liten.
I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade
en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning
men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.
Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och
strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är
en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall
att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn
och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de
skulle tas av någon vuxen.
Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har
valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men
det är honom som Överste Graff (Harrison
Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en
hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det
är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att
göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med
briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare
till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera
honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur
han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.
Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen.
Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste
ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad
jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik,
är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.
Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han
inte det?) och Ben Kingsley kan man
knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid
för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och
ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att
mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på
huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield.
Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott
femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en
fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar
man säga så?
Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog
för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur
läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska.
Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller
teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men
att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen
och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har
sett på länge faktiskt!
8/10
Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.
