Ender’s Game – 2013 – Hur bra som helst!


Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om ett äventyr med Mandrake som jag läste i Fantomen när jag var liten. I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.





Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de skulle tas av någon vuxen.

Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men det är honom som Överste Graff (Harrison Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.

Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen. Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik, är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.





Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han inte det?) och Ben Kingsley kan man knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield. Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar man säga så?

Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska. Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har sett på länge faktiskt!

8/10

Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.