Recension: XTRO - 1983 - Liknar INGET annat!

Xtro

Regi: Harry Bromley Davenport

1983

Horror/Sci-Fi

Sam, Tonys farsa blir bortrövad av aliens, det är åtminstone de minnena som Tony har. Hans mamma och nya karl är inte riktigt lika övertygade och tror mer på den jordnära förklaringen att sam helt enkelt har stuckit. Märkligare saker har ju hänt. En dag kommer emellertid Sam tillbaka, eller gör han det? Är det verkligen samme man som försvann tre år tidigare, eller är det något annat?

Det dröjer inte länge förrän filmens fenomenalt tidstypiska elektroniska musik sveper bort en i ett rus av välbehag. Det är både billigt och oerhört effektivt på en gång och det är väl något som hela filmen sedan kantas av faktiskt. Man kan kalla det för monster eller utomjordingar men det är egentligen samma sak och det är inte det intressanta. Det är gjort med en sådan charmig skräpfaktor att man inte kan låta bli att underhållas av det. Om det är bra eller inte är en svårare fråga att besvara, filmen har onekligen poänger och det är omåttligt underhållande – åtminstone till en början.

                                    

Jag upplever nämligen att filmen går lite i stå efter ett tag och inte lyckas leverera samma mått av underhållningsvärde. Skräpfaktorn är fortsatt hög men kalkonvärdet är lite ambivalent. Varslelser ser ut lite som om de är gjorda i papier maché eller liknande och det hög visserligen lågbudgeten till, och man ska heller inte säga annat än att man har lyckats dölja penningbristen med innovativa lösningar som verkligen är charmiga.

Och filmen har onekligen sin egen skara av trogna fans som placerar den i kultfacket. Jag kan väl hålla med om att den hör hemma där, delvis på grund av sin stilistiska framtoning. Det är inte bara en skräpfilm viken som helst, den har faktiskt en genomgående stil och finess som bör tilltala filmfans av den här typen av film. I brist på bättre ord skulle jag vilja säga att den är underbart ”B”.

Att filmen är brittisk och surfar lite på succén med E.T. är bara roligt. Det blir en lite annan berättarteknik med europeisk film även om mina egna förutfattade meningar inte trodde att brittisk film från åttiotalet kunde innehålla så här pass grova perversioner. Inget man höjer på ögonbrynen idag kanske men inte kunde man väl visa allt för mycket i början av åttiotalet? Brittisk filmcensur har väl alltid varit kända för att vara gladare att klippa i sex än våld. Kopplingen till E.T. är helt enkelt att man vänt på saker och ting och påstår att ”vissa rymdvarelser är inte snälla”, där referensen till just gulliga E.T. är tydlig.

Ska jag sammanfatta så skulle jag säga att det här är en hygglig film som dock tappar en del framåt slutet och som kanske inte når riktigt ända fram.

INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

Screwloose - 1999 - Crazykomedi i bästa Mel Brooks-stil

Screwloose

Regi: Ezio Greggio

1999

Komedi

Ezio Greggio spelar själv rollen som Bernardo Puccini, son till en mattillverkningsmagnat. Pappan tycker att Bernardo gör allting fel och en dag under ett gräl dem emellan får fadern en hjärninfarkt. Han ber du sin son om en sista önskan, att hitta mannen som räddade hans liv under kriget. Plikttroget flyger Bernardo genast till USA för att söka reda på Jake Gordon (Mel Brooks) som han heter. Han hittar honom på ett mentalsjukhus där han för närvarande är patient. Trots att Jake är totalt ostabil kidnappar Bernardo honom för att ta med honom till pappan i Italien. Tätt i hälarna är Jakes läkare (Julie Condra) fast besluten om att för Jake tillbaka till sjukhuset i USA.

Ganska snart märker man att Mel Brooks gamla manusförfattare varit med och knåpat här, samma typ av galna humor och vändingar. Långt ifrån oförutsägbart det mesta av tiden, men det är det som är lite av charmen tycker jag. Ofta känns det som om Ezio Greggio driver med klichéerna genom att använda dem på ett överdrivet sätt. Det i kombination med hans sätt att spela över gör att jag tycker det lyckas mycket bra här. Mel Brooks är som klippt och skuren för rollen som galningen Jake Gordon och filmen håller ett högt tempo.

Ser man den här filmen för första gången tror jag att man missar en hel del för det händer rätt mycket i bakgrunden som inte alltid når fram direkt. Själv upptäckte jag mycket ny bakgrundshumor när jag såg den andra och tredje gången. Jag gillar när man upptäcker nya saker hela tiden, det ger filmen lite av en ny dimension. Jag ser fram emot fler filmer av Ezio Greggio efter den här!