Recension: The Poughkeepsie Tapes - 2007



The Poughkeepsie Tapes
Regi: John Erick Dowdle
2007
Thriller/Extreme

I ett övergivet hus i Poughkeepsie hittar polisen mängder av videoband som visar en seriemördare begå det ena mer bestialiska mordet efter det andra. Han har inte sparat på detaljerna och tortyren av offren övergår ibland fattningsförmågan av vad som är möjligt att utsätta en annan människa för…

Filmen är gjord som en dokumentär och är också väldigt trovärdig. Emellanåt tror jag nästan på historien och att det verkligen handlar om en existerande seriemördare. Så är dock inte fallet. Det är en uppdiktad historia även om man ibland har lånat ganska friskt från verkligheten. Jag hade oerhört höga förhoppningar och efter några minuter var jag nästan på väg att stänga av. Det tycktes mig vara alldeles för mesigt men jag är glad att jag lät filmen gå! Den är nämligen allt annat än mesig även om man inte får se allting i närbild. Eller så är det just detta som gör filmen så stark. Den kryper in under skinnet på en och vill sedan inte lämna en i fred.

Så vitt jag vet finns filmen inte att få tag i på DVD vilket är otroligt synd. När det gäller seriemördarfilmer är det ganska få av dem som klarar av att leverera vad den här mockumentären gör. Visserligen är kanske scenerna som ska föreställa intervjuer med FBI och diverse poliser, advokater och experter inte så intressanta. Det handlar mycket om hur unik den här mördaren är om man jämför med andra och hur självsäkert han gäckar polisen genom att ändra sitt Modus Operandi! Allt för att förvirra och föra dem bakom ljuset.

Men scenerna som visar själva banden – The Poughkeepsie Tapes, är hur grymma som helst. Det finns en psykisk terror som kommer fram efter ett tag. Man känner verkligen hur sadistisk mördare är och hur han verkligen plågar sina offer inte bara fysisk men också psykiskt. Det är framförallt det senare som får det att krypa i mig! Och det är också det man lägger mest fokus tycker jag. Det man inte kan se är ofta det mest fasansfulla och fysisk tortyr kan man ju se medan Psykisk hälsa är något som inte bara är osynligt utan också bestående på ett annat sätt. Detta förstärks också genom att man använder sig av Stockholmssyndromet för att förtydliga det band mördaren har lyckats skapa mellan sig själv som sina offer.

När filmen närmar sig sitt slut sitter man som på nålar och vill inte att det ska sluta. Man vill veta mer och få mer information om hemskheterna polisen har hittat på banden. Men filmen tar otvivelaktigt slut. I slut ögonblicken får vi dock veta mera, att det saknas några band till exempel och att man inte har en aning om vad som finns på dessa. Om det är ännu värre hemskheter eller inte står skrivet i stjärnorna. Så rullar eftertexterna men det är inte slut där, det finns en scen till…

9/10

Recension: Erotic nights of the living dead - 1980



Erotic nights of the living dead
Regi: Joe D’Amato
1980
Horror

En rik amerikansk affärsman planerar att bygga ett hotell på en, för lokalbefolkningen, mytomspunnen ö. Den sägs vara obefolkad men efter landstigningen träffar de på en gammal man och dennes dotter som varnar dem för öns fruktansvärda hemlighet. Allt för sent blir expeditionen varse att dessa varningar faktiskt är helt äkta och att ön och befolkas av människoätande zombies.

Som jag tidigare skrivit i andra recensioner av filmer med Joe D’Amato som regissör så vet man redan innan man trycker igång filmen vad man kommer att få, det här är inget undantag. En ganska dåligt berättad film med gott om sex som blandar upp historien. Denna gång har han tagit ut svängarna rejält och nöjer sig inte med vanligt filmsex. Nej, det är hårdpöka som gäller och vore det inte för att man bör ha den här filmen i medvetandet som kultfilmsskribent hade jag förmodligen inte ens sett klart den.

Det här är alltså inte en speciellt bra film och dess enda egentliga tillgång är just blandningen av våld och explicit sex. Eller våld förresten… det mesta av filmen känns som transportsträckor och ursäkter för att visa hardcore/softcore sex. Tempot är nästan plågsamt långsamt, åtminstone under första timmen men till filmens försvar kan man väl säga att tempot faktiskt ökar efterhand och mot slutet är det riktigt anständigt, precis när den egentliga historien börjar ta form. Tilläggas kan också att så fort filmens stjärnor George Eastman och Laura Gemser är inblandade i sexscenerna ser det nästan löjligt tillrättalagt ut, man tycker ju att filmen borde ha samma pornografiska filosofi rakt igenom men så är alltså inte fallet.

Jag vet inte heller om jag överanalyserar, eller om D’Amato verkligen hade Das Kabinett des Dr Caligari som inspirationskälla. Man kan utan vidare dra paralleller till både början och slutet av filmen och själva grundidén är en twist som jag anser räddar filmen från ett totalt fiasko! Det ger filmen det där lilla extra som D’Amato inte lyckas åstadkomma med pornografiska scener, kannibalism och zombies.

Rekommenderas absolut inte! Enda anledningen att se den är egentligen för att den av någon anledning blivit en kultfilm som kanske trots allt borde finnas i referensramen.

Recension: Eden Log – 2007




En man vaknar upp i en grotta utan några som helst minnen av vem han är eller varför han befinner sig där. Det enda han vet är att han är instängd och måste ta sig ut! Ungefär så kan man beskriva den här framtidsvisionen av ett postapokalyptiskt samhälle. Överlag tycker jag att den blir tämligen svårförstådd och efter hand blir den också segare och segare ju närmare slutet man kommer. Man har helt enkelt missat att göra det lite spännande och heller inte lagt in några element som får oss att fundera på något. Vissa teorier formar man väl i tanken men det blir helt enkelt inte intressant nog att lägga ner möda på att fundera ut någon lösning. Det är synd för filmens inledning är stark och så länge man egentligen inte vet någonting är den ganska intressant. På slutet blir det varken hackat eller malet och renderar mest i en enda stor gäspning.

4/10

Recension: Blue Demon – 2004




Det här är egentligen mera Sci-Fi än en konventionell djurskräckis. Det finns visserligen hajar som går till attack men upplägget är mera vetenskapligt framlagt. Det kretsar helt enkelt om genmanipulation och om att använda vithajar för militära ändamål. Tanken är att de ska kunna skydda kusterna från attacker. Men något går förstås fel och hajarna som är sex till antalet rymmer. Intressanta premisser förstås och trots att det finns en hel del komik inblandad också (avsiktlig sådan) är det faktiskt ganska spännande ibland!

Attackerna lite i klenaste laget men hajarna ser för det mest riktigt bra ut! Tyvärr finns det också tillfällen då de verkligen ser alla annat än bra ut också, när de animerade effekterna har misslyckats totalt. Faktum är att jag först hade tänkt hylla filmen för sina hajar men efter att den har tagit slut har det varit lite för mycket dataanimerade hajar för att jag ska göra det uttalandet. I början var de dock mycket trovärdiga!

Men även om det inte är en djurskräckis i egentlig mening är det faktiskt en underhållande film. Det är kanske just därför förresten, man lyckas klara sig ifrån de värsta fadäserna för att man helt enkelt inte försöker att göra dem. Man försöker inte skrämmas med blodtörst och lyckas underhålla med att berätta en historia istället.

I huvudrollen ser vi Michelle Pfeiffers syster Dedee Pfeiffer och jag tycker hon gör ett utmärkt jobb faktiskt. I rollistan finns också Christine Lakin och Jeff Fahley men den stora rollen bredvid Dedee som hennes man görs av Randall Batinkoff som också funkar alldeles utmärkt. Faktum är att kemin mellan det här paret som dessutom ligger i skilsmässa inbringar många underhållande poänger.

Ta den med en nypa salt och se den inte allt för mycket som en djurskräckis så kanske du tycker som jag om den?

6/10