Recension: The Poughkeepsie Tapes - 2007



The Poughkeepsie Tapes
Regi: John Erick Dowdle
2007
Thriller/Extreme

I ett övergivet hus i Poughkeepsie hittar polisen mängder av videoband som visar en seriemördare begå det ena mer bestialiska mordet efter det andra. Han har inte sparat på detaljerna och tortyren av offren övergår ibland fattningsförmågan av vad som är möjligt att utsätta en annan människa för…

Filmen är gjord som en dokumentär och är också väldigt trovärdig. Emellanåt tror jag nästan på historien och att det verkligen handlar om en existerande seriemördare. Så är dock inte fallet. Det är en uppdiktad historia även om man ibland har lånat ganska friskt från verkligheten. Jag hade oerhört höga förhoppningar och efter några minuter var jag nästan på väg att stänga av. Det tycktes mig vara alldeles för mesigt men jag är glad att jag lät filmen gå! Den är nämligen allt annat än mesig även om man inte får se allting i närbild. Eller så är det just detta som gör filmen så stark. Den kryper in under skinnet på en och vill sedan inte lämna en i fred.

Så vitt jag vet finns filmen inte att få tag i på DVD vilket är otroligt synd. När det gäller seriemördarfilmer är det ganska få av dem som klarar av att leverera vad den här mockumentären gör. Visserligen är kanske scenerna som ska föreställa intervjuer med FBI och diverse poliser, advokater och experter inte så intressanta. Det handlar mycket om hur unik den här mördaren är om man jämför med andra och hur självsäkert han gäckar polisen genom att ändra sitt Modus Operandi! Allt för att förvirra och föra dem bakom ljuset.

Men scenerna som visar själva banden – The Poughkeepsie Tapes, är hur grymma som helst. Det finns en psykisk terror som kommer fram efter ett tag. Man känner verkligen hur sadistisk mördare är och hur han verkligen plågar sina offer inte bara fysisk men också psykiskt. Det är framförallt det senare som får det att krypa i mig! Och det är också det man lägger mest fokus tycker jag. Det man inte kan se är ofta det mest fasansfulla och fysisk tortyr kan man ju se medan Psykisk hälsa är något som inte bara är osynligt utan också bestående på ett annat sätt. Detta förstärks också genom att man använder sig av Stockholmssyndromet för att förtydliga det band mördaren har lyckats skapa mellan sig själv som sina offer.

När filmen närmar sig sitt slut sitter man som på nålar och vill inte att det ska sluta. Man vill veta mer och få mer information om hemskheterna polisen har hittat på banden. Men filmen tar otvivelaktigt slut. I slut ögonblicken får vi dock veta mera, att det saknas några band till exempel och att man inte har en aning om vad som finns på dessa. Om det är ännu värre hemskheter eller inte står skrivet i stjärnorna. Så rullar eftertexterna men det är inte slut där, det finns en scen till…

9/10