Recension: In the Presence of Mine Enemies - 1997

In the Presence of Mine Enemies

Regi: Joan Micklin Silver

1997

Drama

Livet inne i Warszawagettot 1942-43 är allt annat än följsamt. Likväl lyckas judarna där fördriva tiden även när modet hållet på att överge dem. Mitt inne i denna misär lever också Rabbin Adam Heller som försöker hålla modet uppe på sina medmänniskor. Det är inte lätt under nazisternas ständiga utgallringar och blir heller inte lättare när hans eget hopp håller på att utplånas. Hans son är fylld av hat och beskyller honom att vara utan ryggrad när han inte står upp och i väpnad kamp mot förtrycket, och anser att öga för öga, tand för tand är den enda rätta vägen. Rabbins dotter blir föremål för åtrån av en SS-kapten och således utnyttjad av honom, men lyckligtvis finns det ett ljus i mörkret för hennes del då hon erbjuds hjälp av kaptenens underordnade sergeant som också fattat tycke för flickan. Värderingar ställs emot varandra och det är inte säkert att blod är tjockare än vatten alla gånger, rationella konklusioner måste vägas mot emotionella lösningar där gränserna mellan hjältar och offer, förtryckare och syndabockar suddas ut.

Liksom alla filmer som berör de brott som begicks mot mänskligheten under andra världskrigets segregationspolitik har den här en viktig historia att berätta. I den här tappningen utgår man inte från nazisterna utan centrerar istället historien kring de intriger som finns inne i samhället, till och med inom den egna familjen, där olika värderingar kommer till ytan under olika typer av stress och hopplöshet. Problemet är att det aldrig väcks så starka reaktioner som vore önskvärt för att avskyn mot sättet judarna behandlas på ska nå riktigt de dimensionerna som vore adekvata i sammanhanget. Med det menar jag inte att filmen inte skulle vara välspelad, eller brista i miljöerna eller framställningen av nazisternas obarmhärtigheter, den är bara inte tillräckligt stark och vad det beror på är svårt att sia om. Det saknas något helt enkelt, det känns inte som om det som sker är riktigt på riktigt utan bara en fasad designad att lura åskådaren med.

Dock måste erkännas att intrigen i den egna familjen, det vill säga mellan Rabbin, sonen och dottern är det som räddar filmen, och hade det inte varit för de moraliska dilemman filmen tar upp i denna sfär hade den troligen gått förlorad som en ren bagatell. Nu blir det inte riktigt så, utan man får problem att jobba med som tittare, huruvida det är rätt att döda människor av en annan nationalitet bara för att den egna är förföljd av nazisterna. Gör det alla tyskar till obarmhärtiga skurkar? Vilka konsekvenser kan förväntas av ett väpnat uppror? Är det mödan värt om man kan räkna med att bli nedslagen till sista man, eller är det alltid rätt väg att gå då man åtminstone får dö med stolthet i kroppen? Martyrdöden, att dö för sin övertygelse.

Dessa bryderier eskalerar efterhand och framåt slutet på filmen har de nått sin kulmen. Det är också nu man på allvar börjar imponeras av Armin Mueller-Stahl som porträtterar Rabbin. Man känner hur hans förstånd håller på att vittra sönder och hur det lugn han från början kunde bibehålla oavsett vad som hände i gettot är ett minne blott, även om han gärna vill ge sken av att inget hänt med honom. Han förlorar tron på den Gud som tidigare varit hans stöttepelare och mycket mer än så kan inte nazisterna ta ifrån honom. Nu är det bara överlevnad som gäller.

Recension: Prometheus – 2012

Jaha, hur står det till här då? Är detta en värdig film i Alien-världen? Finns det de kopplingar som man behöver för att kalla filmen för en prequel? På den sista frågan är det inga som helst problem att svara ja, för om det är något filmen fokuserar på så är det ursprunget till historien! Om det är en värdigfilm i Alien-sviten är däremot svårare att svara på. Det innehåller en resa till en avlägsen planet. På planeten hittas ett främmande rymdskepp med en märklig last. Med på resan har man en android som visar sig ha en alldeles egen agenda och inte nödvändigtvis är lojal mot gruppen eller det officiella uppdraget. Allt det där låter bekant eller hur? Allt är som taget ur de tidigare filmerna och det är på gott och ont.

Har man velat blinka åt de gamla filmerna med övertydliga referenser har man gjort ett bra jobb. Men om man är ute efter att nyskapa och kanske till och med att etablera en spänning har man misslyckats kapitalt! Det är nämligen ganska så segt i stora delar av filmen och själva ursprunget börjar heller inte bli riktigt intressant förrän sluttexterna börjar rulla nästan. Låt mig direkt säga att det här inte är någon Alien-film även om den utspelar sig i samma universum.

Skådespelarmässigt har jag inget att invända. Svenska Noomi Rapace klarar sig alldeles utmärkt även om hennes engelska kanske inte håller toppklass hela tiden. Hon har den där karisman som man inte riktigt kan sätta fingret på. Men alldeles oavsett vilka patriotiska känslor hennes närvaro frammanar lyfter filmen aldrig riktigt. Det ser onekligen mycket snyggt ut och att man har lagt ner stora summor pengar på filmen är tydligt. Men handlingen är för klen, det ges för lite svar! Ska man göra en förklarande prequel tycker jag inte att man ska hålla inne med svaren. Man ställer till och med nya frågor att fundera över.

Men som jag sa så börjar början på historien bli intressant framåt slutet på filmen så det man kan göra nu är väl att vänta och hoppas att det kommer en uppföljare på den här där man lärt sig av misstagen och ger oss de svar vi vill ha!

5/10

Recension: Grease - 1978

Grease

Regi: Randal Kleiser

1978

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) spenderar sommaren med varandra, den tar slut alldeles för snabbt och det är dags att ta farväl. De åker på varsitt håll i tron på att de aldrig kommer att ses mera. Danny går i en skola som heter Rydell High, han är medlem i det coola gänget på skolan och de har egna skinnjackor med texten T-Birds på. Danny måste spela tuff inför sina polare, Kenickie (Jeff Conaway), Sonny (Michael Tucci) och Doody (Barry Pearl). Men när Sandy börjar på Rydell High och träffar Danny igen, blir inte mötet så bra. Ledaren för Pink Ladies, Rizzo (Stockard Channing) låter dem mötas igen när han är tillsammans med killarna i gänget, då måste ju Danny vara så cool. Sandy är alldeles för ädel för att vara med i Pink Ladies. Både Sandy och Danny har känslor för varandra så de blir tillsammans igen, bryter med varandra efter en del missförstånd. Sandy inser att hon behöver få hjälp av Frenchy (Didi Conn) och de andra tjejerna att bli cool hon också. Danny i sin tur försöker göra allt för att ändra sig så Sandy ska tycka om honom igen.

En klassisk tonårskärleksfilm där John Travolta och Olivia Newton-John ser ut att vara ett par utanför filmen också, de har sådan otroligt bra kemi. Speciellt under den fantastiska slutscenen och det är svårt att hitta i dagens läge. Grease är en trevlig film/musikal att se på och handlar om hur det var i skolan på 1950 talet.

Detta är en av, om inte den bästa musikal som någonsin har gjorts, den fångade oss tittare på ett bra sett och den verkligen intresserade en. Agerandet i denna film är fantastisk och rollbesättningen var oslagbar. Jag kan inte föreställa mig att någon annan än Stockard Channing kunde framställa den elaka Rizzo som var den negativa pink ladyn som höll de knasiga tjejerna tillsammans på bättre sätt. Frenchie är den typiska tonåringen, full av tvivel och osäkerhet av vad framtiden har att ge och spelas utmärkt av Didi Conn.

Nyckeln till Greases framgång är inte realism utan den enorma mängden av smittande energiutstrålning av rollprestationer. Ett par som är väldigt roliga är ju rektorn McGee och Blanche som jobbar på expeditionen och spelas av Eve Arden och Dody Goodman.

Alla i den här filmen från huvudrollerna till de 100 tals dansare som medverkade i Grease ser verkligen ut att trivas med det de gör och då blir det extra bra.

Min egen favorit är Kenickie som spelas av Jeff Conaway, han var den coolaste enligt mitt tycke och han verkligen borde ha fått sjunga Greased Lightning med tanke på att det var hans bil. Han fick ju åtminstone lite coola danssteg som plåster på såren. T-birds trion var verkligen rolig att se på och de gav oss ständigt en massa leende på läpparna.  

Dansarnas rutiner var laddade och är väl värt att se igen. Handlingen är lite tunn men vad gör det? Det är ju musiken och skådespelarna som gör denna film så rysligt bra.