Recension: In the Presence of Mine Enemies - 1997



In the Presence of Mine Enemies
Regi: Joan Micklin Silver
1997
Drama

Livet inne i Warszawagettot 1942-43 är allt annat än följsamt. Likväl lyckas judarna där fördriva tiden även när modet hållet på att överge dem. Mitt inne i denna misär lever också Rabbin Adam Heller som försöker hålla modet uppe på sina medmänniskor. Det är inte lätt under nazisternas ständiga utgallringar och blir heller inte lättare när hans eget hopp håller på att utplånas. Hans son är fylld av hat och beskyller honom att vara utan ryggrad när han inte står upp och i väpnad kamp mot förtrycket, och anser att öga för öga, tand för tand är den enda rätta vägen. Rabbins dotter blir föremål för åtrån av en SS-kapten och således utnyttjad av honom, men lyckligtvis finns det ett ljus i mörkret för hennes del då hon erbjuds hjälp av kaptenens underordnade sergeant som också fattat tycke för flickan. Värderingar ställs emot varandra och det är inte säkert att blod är tjockare än vatten alla gånger, rationella konklusioner måste vägas mot emotionella lösningar där gränserna mellan hjältar och offer, förtryckare och syndabockar suddas ut.

Liksom alla filmer som berör de brott som begicks mot mänskligheten under andra världskrigets segregationspolitik har den här en viktig historia att berätta. I den här tappningen utgår man inte från nazisterna utan centrerar istället historien kring de intriger som finns inne i samhället, till och med inom den egna familjen, där olika värderingar kommer till ytan under olika typer av stress och hopplöshet. Problemet är att det aldrig väcks så starka reaktioner som vore önskvärt för att avskyn mot sättet judarna behandlas på ska nå riktigt de dimensionerna som vore adekvata i sammanhanget. Med det menar jag inte att filmen inte skulle vara välspelad, eller brista i miljöerna eller framställningen av nazisternas obarmhärtigheter, den är bara inte tillräckligt stark och vad det beror på är svårt att sia om. Det saknas något helt enkelt, det känns inte som om det som sker är riktigt på riktigt utan bara en fasad designad att lura åskådaren med.

Dock måste erkännas att intrigen i den egna familjen, det vill säga mellan Rabbin, sonen och dottern är det som räddar filmen, och hade det inte varit för de moraliska dilemman filmen tar upp i denna sfär hade den troligen gått förlorad som en ren bagatell. Nu blir det inte riktigt så, utan man får problem att jobba med som tittare, huruvida det är rätt att döda människor av en annan nationalitet bara för att den egna är förföljd av nazisterna. Gör det alla tyskar till obarmhärtiga skurkar? Vilka konsekvenser kan förväntas av ett väpnat uppror? Är det mödan värt om man kan räkna med att bli nedslagen till sista man, eller är det alltid rätt väg att gå då man åtminstone får dö med stolthet i kroppen? Martyrdöden, att dö för sin övertygelse.

Dessa bryderier eskalerar efterhand och framåt slutet på filmen har de nått sin kulmen. Det är också nu man på allvar börjar imponeras av Armin Mueller-Stahl som porträtterar Rabbin. Man känner hur hans förstånd håller på att vittra sönder och hur det lugn han från början kunde bibehålla oavsett vad som hände i gettot är ett minne blott, även om han gärna vill ge sken av att inget hänt med honom. Han förlorar tron på den Gud som tidigare varit hans stöttepelare och mycket mer än så kan inte nazisterna ta ifrån honom. Nu är det bara överlevnad som gäller.