Recension: Grease - 1978

Grease

Regi: Randal Kleiser

1978

Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) spenderar sommaren med varandra, den tar slut alldeles för snabbt och det är dags att ta farväl. De åker på varsitt håll i tron på att de aldrig kommer att ses mera. Danny går i en skola som heter Rydell High, han är medlem i det coola gänget på skolan och de har egna skinnjackor med texten T-Birds på. Danny måste spela tuff inför sina polare, Kenickie (Jeff Conaway), Sonny (Michael Tucci) och Doody (Barry Pearl). Men när Sandy börjar på Rydell High och träffar Danny igen, blir inte mötet så bra. Ledaren för Pink Ladies, Rizzo (Stockard Channing) låter dem mötas igen när han är tillsammans med killarna i gänget, då måste ju Danny vara så cool. Sandy är alldeles för ädel för att vara med i Pink Ladies. Både Sandy och Danny har känslor för varandra så de blir tillsammans igen, bryter med varandra efter en del missförstånd. Sandy inser att hon behöver få hjälp av Frenchy (Didi Conn) och de andra tjejerna att bli cool hon också. Danny i sin tur försöker göra allt för att ändra sig så Sandy ska tycka om honom igen.

En klassisk tonårskärleksfilm där John Travolta och Olivia Newton-John ser ut att vara ett par utanför filmen också, de har sådan otroligt bra kemi. Speciellt under den fantastiska slutscenen och det är svårt att hitta i dagens läge. Grease är en trevlig film/musikal att se på och handlar om hur det var i skolan på 1950 talet.

Detta är en av, om inte den bästa musikal som någonsin har gjorts, den fångade oss tittare på ett bra sett och den verkligen intresserade en. Agerandet i denna film är fantastisk och rollbesättningen var oslagbar. Jag kan inte föreställa mig att någon annan än Stockard Channing kunde framställa den elaka Rizzo som var den negativa pink ladyn som höll de knasiga tjejerna tillsammans på bättre sätt. Frenchie är den typiska tonåringen, full av tvivel och osäkerhet av vad framtiden har att ge och spelas utmärkt av Didi Conn.

Nyckeln till Greases framgång är inte realism utan den enorma mängden av smittande energiutstrålning av rollprestationer. Ett par som är väldigt roliga är ju rektorn McGee och Blanche som jobbar på expeditionen och spelas av Eve Arden och Dody Goodman.

Alla i den här filmen från huvudrollerna till de 100 tals dansare som medverkade i Grease ser verkligen ut att trivas med det de gör och då blir det extra bra.

Min egen favorit är Kenickie som spelas av Jeff Conaway, han var den coolaste enligt mitt tycke och han verkligen borde ha fått sjunga Greased Lightning med tanke på att det var hans bil. Han fick ju åtminstone lite coola danssteg som plåster på såren. T-birds trion var verkligen rolig att se på och de gav oss ständigt en massa leende på läpparna.  

Dansarnas rutiner var laddade och är väl värt att se igen. Handlingen är lite tunn men vad gör det? Det är ju musiken och skådespelarna som gör denna film så rysligt bra.